på samma gång som den första medelsolen. Den andra medelsolen, den i allmänhet med uttrycket medelsol åsyftade, bestämmer direkt den vanliga (likformiga) "medelsoltiden", som (där ej för ett visst land en gemensam borgerlig tid är antagen) äfven är den för det borgerliga lifvet använda tiden. Se Soltid. E. J. (B--d.) Medelsoldygn, astron. Se Tid. Medelsolmiddag, astron. Se Middag. Medelsoltid (Medeltid), astron. Se Soltid. Medelspänning, elektrot. Se Högspänning, sp. 234. Om medelspänningsanläggningar se Elektriska anläggningar, sp. 233. Medelstad (Medelsta). 1. Härad i Blekinge län, utgör Medelstads härads domsaga och en del af Blekinge östra fögderi samt omfattar socknarna Fridlefstad, Sillhöfda, Nättraby, Hasslö, Aspö, Listerby, Förkärla, Hjortsberga, Edestad, Tving, Eringsboda, Ronneby landsförsamling, Backaryd. 101,046 har. 33,501 inv. (1911). -- 2. Kontrakt i Lunds stift, omfattar de 7 pastoraten Ronneby, Backaryd, Hjortsberga med Edestad, Tving med Eringsboda, Nättraby med Aspö och Hasslö, Listerby med Förkärla, Fridlefstad med Sillhöfda och Rödeby. 114,534 har. 41,033 inv. (1911). Medelstånd</b< är den numera gängse beteckningen för den del af folket, som har sin mer eller mindre själfständiga verksamhet inom handtverkets, den mindre industriens och småhandelns samt öfver hufvud taget inom det mindre näringslifvets områden. Man har härvid upptagit den benämning, som sedan länge begagnats i vissa germanska länder (ty. mittelstand, holl. middenstand) hellre än att efterfölja den i andra använda beteckningen medelklass (fr. classes moyennes, eng. middle classes). Det gäller nämligen här icke att återinföra en klassbeteckning, utan fastmer att ange en kategori af näringsidkare och i näringarnas tjänst varande personer. Till medelståndet räknas i vissa länder en del af den landtbrukande befolkningen. Under det senaste årtiondet har i de flesta kulturländer en koncentration af vissa sociala och ekonomiska intressen hos medelståndet gjort sig gällande, på samma gång som man inom intresserade kretsar utvecklat en verksamhet, som förmått regeringar och parlament att vidtaga åtgärder till främjande af nämnda intressen. Denna medelståndsrörelse har i flera länder blifvit populär, bl. a. därför, att den omfattar äfven sådana kulturella spörsmål, för hvilkas lösning statsmakterna i allmänhet visat stor redobogenhet. I stort sedt kan den f. n. anses omfatta det industri- och handelsidkande medelståndet, eller m. a. o. handtverk och småhandel, och har kombinationen desto förr kunnat vara på sin plats, som dessa förvärfsgrenar ha åtskilliga gemensamma intressen. Det hufvudsyfte, som det här närmast gäller att verka för, eller den medelståndspolitik, som det gäller att arbeta på, omfattar statsåtgärder till stödjande af medelståndets sociala, kulturella och ekonomiska utveckling. Man har vid val af medel för främjandet af en god medelståndspolitik att beakta nödvändigheten däraf, att den enskilde individen blir på ett tillfyllestgörande sätt utrustad i kampen för tillvaron. Till denna utrustning höra framför allt facklig utbildning och tillgång på tekniska hjälpmedel, men nödvändig är också den ekonomiska bärkraften, d. v. s. krediten. På dessa områden är det, som den moderna medelståndsrörelsen söker verka och äfven intressera vederbörande statsmakter. Medelståndspolitiken är faktiskt en del af det stora socialpolitiska problemet, ity att den omfattar åtgärder att förhjälpa de i näringslifvet svagare att höja sig i utbildning, yrkesutveckling och social ställning. Medelståndsrörelsen har sedan 1905 blifvit internationell i det afseendet, att nämnda år hölls den första internationella medelståndskongressen (i Liége; sedermera ha sådana hållits i Wien 1908 och i München 1911, där Sverige varit representeradt). Vid dessa kongresser ha förekommit till behandling sådana stora, allmänna frågor, som varit egnade att gagna de olika ländernas medelstånd, såsom lagstiftningsärenden samt åtgärder till höjande af medelståndets sociala ställning, till vinnande af framstående yrkesutbildning, till underlättande af medelståndets kredit- och låneväsen m. m. Kongresserna ha icke på något sätt sysslat med politiska frågor, och man har vid dem icke fattat formliga beslut, som kunde anses bindande, utan fastmer inskränkt sig till belysande föredrag och diskussioner, af hvilka kunnat framgå de för hvarje land mest ändamålsenliga åtgärderna till medelståndsintressenas främjande. Kongresserna ha anordnats af det i Bruxelles befintliga Institut international pour l'étude du probléme des classes moyennes, vanligen kalladt Internationella medelståndsinstitutet, som vunnit en rätt afsevärd omfattning och erhållit understöd från många länder, bland andra Sverige. Den medelståndsrörelse, som f. n. eger rum i Sverige, får anses utöfvas af de båda institutionerna Sveriges handtverksorganisation (se Handtverksorganisation) och Sveriges minuthandlares riksförbund. Om man söker draga ut det viktigaste af de från medelståndsrörelsen hittills vunna resultaten, kan man säga, att det här gäller följande grundprinciper: 1:o att det är en statsuppgift att främja medelståndets utveckling ej endast genom administrativa och ekonomiska åtgärder, utan äfven genom lagstiftningen, 2:o att det är en betydelsefull kulturfråga, att medelståndet höjes i socialt och tekniskt hänseende genom bl. a. statens medverkan till en förbättrad utbildning såväl i elementära och teoretiska som äfven i praktiska och rent fackliga kunskaper. Betydelsen för nationens ekonomi af medelståndets arbete torde kunna sammanfattas sålunda. Storindustrien har i flera afseenden stort gagn däraf, att inom den mindre industrien arbetsskickligheten, lärlings- och gesällutbildningen främjas, då åtskilliga fabriker arbeta just inom vissa handtverksyrken och sålunda ofta erhålla arbetare, som blifvit utbildade inom handtverken, deras yrkesskolor och fackkurser samt medelst studiestipendier. Storhandeln har nytta af ökad utbildning inom småhandeln, då den förras personal i stor utsträckning tages från det handelsidkande medelståndet. Den industriella och merkantila utvecklingen främjas därigenom, att åt ifrågavarande medelstånd genom ökad utbildning i yrkena, högre allmänbildning och en mera framträdande social ställning beredes tillfälle att med större framgång verka till höjande af det allmänna välståndet,