dringar äro flera modifikationer (modi) möjliga. Se Modus. L. H. Å.* Medeltid, astron. Se Soltid. Medeltiden (lat. medium ævum, eng. middle ages, fr. moyen âge, ty. mittelalter), hist., kallar man enligt traditionell periodindelning det skede i världshistorien, som ligger emellan "Gamla" och "Nyare" tiden. Dess början plägar räknas från Västromerska rikets upplösning under loppet af 400-talet och särskildt från den siste västromerske kejsarens afsättning genom Odovakar 476, då det första större germansk-romanska väldet upprättades i Italien. Medeltidens slut ha olika forskare bestämt olika, dels till Konstantinopels eröfring af turkarna (1453), dels till Amerikas upptäckt af Columbus (1492), dels till den stora kyrkoreformationen, hvartill Luther gaf uppslaget i början af 1500-talet. Namnet "medeltid" är mindre lyckligt valdt och grundar sig på en oriktig uppfattning af detta tidsskedes ställning och betydelse i den världshistoriska utvecklingen. Man har nämligen, intagen af blind beundran för den klassiska civilisationen, länge betraktat detta skede som ett barbariets och mörkrets tidehvarf, "en mörk natt med enstaka lysande stjärnor", en "järnålder", bildande ett långvarigt och sorgligt afbrott i den mänskliga civilisationens fortskridande utveckling, hvars tråd efter den klassiska civilisationens undergång först återupptogs och fullföljdes genom den s. k. "renässansen", d. v. s. vetenskapens och konstens pånyttfödelse mot detta tidehvarfs slut. Men man förbiser därvid, att äfven medeltiden företer en fortgående utveckling, förberedande "Nyare tiden", och att båda tillsammans utgöra ett helt, som bildar en motsats till "Gamla tiden" och kan sägas aflösa denna vid kristendomens slutliga seger öfver hedendomen och den stora germanska folkvandringens början, hvilken sammanfaller med Västromerska rikets begynnande upplösning. Skulle en kristlig civilisation i ordets fulla mening uppstå, så måste den romerska samhällsbyggnaden omstörtas och på dess ruiner nya, till kristendomen omvända, ofördärfvade naturfolk grundlägga nya samhällen och odla en ny civilisation, som hade sin rot i kristendomen. Och detta blef den s. k. "medeltidens" första världshistoriska uppgift. På visst sätt måste man sålunda därvid åter börja från början, men blott för att efter hand tillegna sig det dyrbara arfvet af den klassiska civilisationens frukter och inympa dem på kristendomens lifskraftiga träd, hvarigenom de själfva föryngrades och förädlades, i den mån de genomträngdes af kristendomens anda och den nya princip, personlighetsprincipen, som med kristendomen inträdde i den mänskliga civilisationen. Att den kristna kyrkan, som de nya samhällena tagit i arf från romarriket, därvid spelade en viktig roll, ja länge själfva hufvudrollen, var naturligt. I främsta rummet kräfdes dess uppfostrande inflytande för att tämja de barbariska folkens obändiga själfrådighet och för att i råhetens och våldets upprörda tidehvarf rädda hvad som räddas kunde af den bortdöende romerska civilisationens frukter. Häruti har den katolska hierarkien, en af medeltidens mest kännetecknande institutioner, sitt världshistoriska berättigande; och själfva det romerska påfvedömet med sin rätt att "lösa och binda" har mer än en gång varit en hälsosam tygel på osedliga och despotiska furstars pliktförgätenhet. En annan institution, som företrädesvis gifvit medeltidens samhällsskick dess prägel, är länsväsendet l. feodalismen (se Länsväsen). Trognast afspeglar sig kanske dock medeltidens anda i korstågen och det med dem sammanhängande riddarväsendet l. chevaleriet. I dessa har man velat se medeltiden framträda som de nya kristna folkens romantiska ynglingaålder, hvars svärmiska kärlek och ridderliga äfventyraranda röja ynglingens excentriska drömmar och öfverdådiga ungdomsmod, som ännu icke i den prosaiska erfarenhetens skola blifvit "pressadt mellan sköldar". Men denna ridderlighetens anda uttömde så att säga sina krafter i korstågen och urartade, öfverlefvande sig själf, mot medeltidens slut till en karikatyr. I sammanhang därmed började äfven det medeltida länsväsendet urarta och förfalla; och likaledes bebådade många andra företeelser, såsom vetenskapernas och konsternas pånyttfödelse (renässansen), krutets användning för krigsbruk (början af 1300-talet) och boktryckarkonstens uppfinning (omkr. 1448), upptäckten af Nya världen (1492) och af nya vägar till förut kända trakter (sjövägen till Ostindien 1498) o. s. v., att en ny tid stundade, förberedd genom det mer än 1000-åriga skede i den mänskliga civilisationens historia, som vi, om också med ett oegentligt namn, kalla "medeltiden". -- Namnet och den periodindelning det innebär torde först ha användts af den tyske historikern Georg Horn (f. 1620, d. 1670) i hans "Orbis politicus" (1667); mera allmänt gängse blefvo de genom Halleprofessorn Christoph Cellarius (se d. o.) och hans i många upplagor vida spridda läroböcker i "gamla tidens", "medeltidens" och "nya tidens" historia (1685, 1688, 1696). Först mot 1700-talets slut kan denna periodindelning sägas ha fullt slagit igenom och begreppet "medeltiden" blifvit definitivt fixeradt. -- I svensk historia har man plägat räkna medeltidens början från kristendomens införande i landet, d. v. s. än från Ansgarius' missionsverksamhet på 800-talet, än från midten af 1000-talet, då dessutom en ny konungaätt, den stenkilska, aflöste den gamla Uppsala-ätten. -- Litt.: Stieve, "Die perioden der weltgeschichte" (i "Abhandlungen, vorträge und reden", 1900) samt bland allmänna sammanfattande framställningar Hallam, "A view of the state of Europe during the middle ages" (1818; i sv. öfv. 1851--53), Prutz, "Staatengeschichte des abendlandes im mittelalter" (2 bd, 1885--87), von Eicken, "Geschichte und system der mittelalterlichen weltanschauung" (1887), Pflugk-Harttung, "Das mittelalter" (1889), Erslev, "Oversigt över middelalderens historie" (1--3, 1891--95), och "Världskulturen", III och IV (1905--06). S. F. H.* Medeltidens filosofi, till hvilken man brukar hänföra äfven den kristna spekulation, som, strängt kronologiskt, tillhör antiken, är en produkt af element, lånade såväl från den antika filosofien som från kristendomen, och utgör ett försök att förena båda genom att fixera det nya kristna innehållet i de antika formerna. Då detta aldrig fullständigt lyckades, utan alltid en rest af innehåll blef