tillbakasyftande) handling. I många verb är betydelsen icke direkt reflexiv, så att subjektet tillika är sitt eget objekt, utan innebär blott, att subjektet företager handlingen i sitt intresse, på något sig tillhörigt föremål eller med egna medel. Stundom är äfven den reflexiva betydelsen h. o. h. fördunklad, så att de mediala formerna göra tjänst som aktiva. Namnet medium betecknar de ifrågavarande formerna som utgörande en mellanlänk mellan aktivum och passivum, och i grammatikan upptages det vid sidan af dessa som ett tredje "genus verbi". De mediala formerna tenderade i regel antingen till aktiv (neutral) eller till passiv betydelse; i förra fallet sammanfattas de under namnet medialt deponens, i senare fallet framgår därur den passiva kategorien. Detta är fallet särskildt i grekiskan, där den mediala formen gemenligen äfven brukas i passiv betydelse; dock ha aoristus och futurum skilda tempusstammar för medium och passivum (yngre). I sanskrit och iranska språk kan medium ha äfven passiv betydelse, ehuruväl denna också framställes genom andra bildningssätt (se Passiv). Det ursprungliga indoeuropeiska mediet finnes i gotiskan kvar blott i några former af indik. och optat. presens (mediopassivum) med passiv betydelse. Det latinska passivet är en nybildning (dock ej, som man länge antog, uppkommen genom suffigering af reflex. pron. se, utan förmodligen på grundval af mediala och andra till genus indifferenta former). I latinet finnes ingen särskild medial form. Däremot är det ganska vanligt, att passiva former användas äfven i reflexiv betydelse, ur hvilken stundom utvecklar sig en rent intransitiv. Så t. ex. betyder lat. fallor icke blott "jag bedrages", utan äfven "jag bedrager mig" och "jag tager fel". Samma nybildning, som latinet har, företer äfven forniriskan (jfr härom i synnerhet Windisch, "Über die verbalformen mit dem charakter r im arischen, italischen und keltischen", i "Abhandlungen der sächsischen gesellschaft der wissenschaften", X, 1887, samt Zimmer, "Über das italokeltische passivum und deponens" i Kuhns "Zeitschrift für vergleichende sprachforschung", XXX, 1890). De slaviska, baltiska och nordiska språken ha i st. f. det ursprungliga mediet nybildningar, i hvilka 3:e pers. reflexivpron. fogats till den aktiva formen. I slaviska är det utan vidare ack. se (se, sja), som fogas till alla personer (liksom det öfver hufvud tjänstgör som reflex. för alla personer), antingen med dessa sammanskrifvet (som i ryskan) eller, vanligen, som särskildt ord, t. ex. czyta sie, läses, ?odzi sie, det passar. I lit. tillfogas s (eller si) vid enkla verb i slutet, vid sammansatta emellan partikeln och verbet, t. ex. sukas, han vänder sig, men ap-si-suka eller t. o. m. ap-si-suka-s. I de skandinaviska språken finnas på sin höjd i allra äldsta tid enstaka spår af det ursprungliga indoeuropeiska mediet, såsom fnisl. heiti "jag heter" (eg. "jag kallar mig, kallas") till akt. heit "jag kallar". I historisk tid har uppstått ett nytt medio-passivum på -sk, -st, -s, vårt vanliga s. k. passivum. Det innehåller otvifvelaktigt pron. sik, sig (i 1:a pers. tidigare mik, mig). De semitiska språken ha i medial betydelse reflexiva former, bildade genom prefix; de hamitiska språken bilda med prefix eller suffix äfvenså en reflexivform, som i flera språk tjänstgör som passiv. Jfr bl. a. Noreen, "Vårt språk". 2. Fys., det ämne, som är nödvändigt för en rörelses fortplantning. Så är etern (se d. o.) det medium, hvari ljusvågorna fortskrida, under det att luften i allmänhet är det medium, som måste vara för handen vid ljudvågornas spridning. 3. Mat. Se Medelvärde. 4. Se Spiritism. 1. A. M. A. Lll. (K. F. J.) 2. D. S-t. Medium ævum (genit. medii ævi), lat., medeltiden. Medium tenuere beati, lat., de lycklige ha hållit medelvägen. Jfr Medio tutissimus ibis. Medius (fem. -ia, neutr. -ium), lat., i midten befintlig, midt-, medel-. Om ordet användt i fråga om konsonant se Mediæ (och Konsonant) och om verbets genus se Medium. Jfr In medias res och In medio. Medjerda l. Medscherda (lat. Bagrades), en 365 km. lång flod i Nord-Afrika, rinner upp i dep. Constantine (Algeriet), flyter genom norra Tunisien och faller ut i Tunisviken nära Porto Farina. J. F. N. Medjidia, stad i det nu rumänska Dobrudscha, ligger vid järnvägen emellan Czernavoda vid Donau och Constanza (Kystendsje) vid Svarta hafvet samt anlades 1855 under Krimkriget, samtidigt med järnvägen, af tatarer från Syd-Ryssland. Vid utbrottet af det rysk-turkiska kriget 1877 lämnade tatarerna i tusental staden, så att folkmängdssiffran nedgick från 22,000 till 10,000 och är f. n. omkr. 4,000. (J. F. N.) Medjidije l. Medschidije, turkiskt silfvermynt, = 20 piaster i silfver l. ung. 3,20 kronor. Äfven halfva medjidije präglas. "Guldmedjidije" är en stundom brukad benämning på līra 1. 100-piastern i guld. Se vidare Turkiet (Mynt). Medjidije-orden, turkisk orden. Se Ordnar. Medjlis l. Medschlis (arab. o. turk.), eg. sittning; råd, kollegium, domstol; rådsförsamling. Medlare. 1. (Fr. médiateur) Folkr. Se Mediation. -- 2. (Grek. mesites) Teol., kallas Kristus såsom den, som å ena sidan gentemot människorna framträder som Guds representant och utför hans sak, å andra sidan inför Gud åtager sig och utför människornas sak. I N. T. förekommer detta begrepp, i dess tillämpning på Kristus, först sent och sparsamt (1 Tim. 2: 5; Hebr. 8: 6; 9: 15; 12: 24). Huru värdefulla tankar det än innesluter, är det dock svårligen egnadt att vara själfva det centrala begreppet för klargörandet af Kristi betydelse. Bildadt i anslutning till det gammaltestamentliga prästadömets idé, kan det, fast urspr. bl. a. afsedt just att inskärpa obehöfligheten af alla andra medlare, lätt ge uppslag till liknande tankegångar, såsom ock katolicismen med sin lära om å ena sidan prästerskapets, å andra sidan jungfru Marias och helgonens medlarställning visar. 2. E. Bg. med. lat., ofta använd förkortning för medeltidslatin (jfr mlat.). Medleste lagen (Den mellersta lagen). Se Landslag, sp. 1038. Medling. 1. Folkr. Se Mediation. -- 2. Se Förliknings- och skiljenämnder. Medljud. Se Konsonant. Medlutande vattenfall. Se Hydrogeologi.