Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 161-162 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meredith, George - Meregate, stad. Se Margate - Merena, ö. Se Espiritu Santo - Mere noble, fr., "ädel moder" - Merenptah (Menefta), egypisk konung - Meres, Francis - Meresjkovski. Se Merezjkovskij - Mereweather, stad i Nya Sydwales, Australien - Merezjkovskij, Dmitrij Sergejevitj

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

A reading of earth (1888) visa honom som en skald af
betydande tankeskärpa och uttryckskraft, men äro
svårtillgängliga. Den böjelse för epigrammatisk
tillspetsning och öfver hufvud maner i stilen, som
städse karakteriserat honom, steg afsevärdt
mot slutet af hans lif och försvagar intrycket af
romanerna One of our conquerors (1891), Lord Ormont
and his Aminta (1894) och The amazing marriage
(1895) samt diktsamlingen A reading of life
(1901). Postumt offentliggjordes Last poems
(1910), en tidig, ofullbordad novell, Celt
and saxon, och komedien The sentimentalists.

Ehuru M. genom sin outtröttlighet i att beskrifva
alla själsliga utvecklingsförlopp gjorde sina
arbeten i tyngre och okonstnärligare än skäligt,
förblir han likväl en af den engelska romanens
mästare. Hans reflexion och ironi erinra om
Thackerays obevekliga satir och förtrolla genom
föreningen af vidsträcktaste erfarenhet, skarpsinnigt,
själfständigt omdöme och en fantasiburen,
jeanpauliserande, aforistisk stil. Han fördjupade
och förfinade karaktärsteckningen, där man städse
finner de minsta skiftningar belysta. Hufvudfrågan
är för honom likväl genomgående: hvilken mot naturen
fientlig teori ligger bakom denna handling? eller:
hvilken oklar, sentimental njutningslust är
orsaken till denna människas missgrepp? Utan
tvifvel var den filosofiska dikten den uttrycksform
han eftersträfvade, ehuru hans fragmentariska,
individuellt godtyckliga framställning gaf honom
större makt öfver läsekretsen i romanerna med sina
träffande dialoger och målande scener. – En samlad
upplaga af hans verk, starkt omarbetade, utkom i 32
bd 1896–98; en "minnesupplaga" utkom 1910. – Se R.
Le Gallienne, "G. M." (1890; många uppl.), G. M.
Trevelyan, "The poetry and philosophy of M." (1906),
M. S. Henderson, "G. M." (1908; 2:a uppl. 1909),
Bailey, "The novels of M." (1908), J. A. Hammerton,
"G. M. in anecdote and criticism" (1909), J. Moffat,
"G. M." (s. å.), E. Dick, "G. M." (1910), Photiadès,
"G. M." (s. å.) och J. W. Beach, "The comic spirit
in G. M." (1911) samt W. Brownell, "Victorian prose
masters" (1902) och "Literary year book 1907"
(bibliografi).
R-n B.

Meregate [mrVgeit], stad. Se Margate.

Merena, ö. Se Espiritu Santo.

Mère noble [mär nåbl], fr., "ädel moder"; aktris, som
utför en värdig äldre karaktärsroll. Jfr Père noble.

Merenptah (Menefta), egyptisk konung, möjligen
"det israelitiska uttågets farao". Se Egypten,
sp. 1482.

Mer-en-ra, egyptisk konung. Se Egypten, sp. 1479.

Meres [miVs], Francis, engelsk författare, präst,
f. 1565, d. 1647, skulle helt säkert för länge sedan
varit glömd, om han ej kommit att spela en viktig roll
i Shaksperefilologien genom den lista på Shaksperes
arbeten, som han ger i sitt litteratur-historiska
verk Palladis Tamia l. Wits treasury (1598), hvilken
lista i förening med hans berömmande ord om den
store dramatikern, som han betraktar som Englands
mest framstående skald, samt hans redogörelse för
Marlowes död blifvit klassiska ställen i den engelska
litteraturhistorien. Denna lista har redan tidigt
användts som ett viktigt dateringsmedel för Shaksperes dramer.
Tack vare densamma veta vi med säkerhet, att följande af dem
voro författade före 1598: "Titus Andronicus",
"Förvillelser", "Köpmannen från Venedig", "En
midsommarnattsdröm", "Två ungherrar från Verona",
"Kärt besvär förgäfves", "Romeo och Julia", "Rikard
III", "Konung Johan", "Rikard II" och "Henrik IV". Han
talar äfven om Shaksperes "sockersöta sonetter",
som då otryckta cirkulerade bland hans vänner.
E. B-n.

Meresjkovskij. Se Merezjkovskij.

Mereweather [me’riö>etho], stad i Nya
Syd-Wales (Australien), vid Newcastle. 4,551
inv. (1901). Betydande stenkolsgrufvor.
J. F. N.


Merezjkovskij, Dmitrij Sergjejevitj, rysk skald,
kritiker, f. 1866, studerade vid universitetet i
Petersburg och utbildade sig genom vidsträckta resor
till Italien och Grekland. Hans första samling dikter,
Stichotvorenija, utkom 1888. Därefter följde 1892
Simroly (Symboler), en samling poetiska legender,
romerska bilder och den poetiska berättelsen "Vjera",
en lyrisk kulturbild ur det ryska studentlifvet på
1880-talet, Novyja stichotvorenija (Nya dikter,
1896) och Sobranie stich. (Samlade dikter). En
viss ryktbarhet vann M. 1893 genom sin första
essaysamling, O pritjach upadka i o novych
tetjenijach sovremennoj russkoj literatury (Om
orsakerna till den nutida ryska vitterhetens
förfall), hvari han fördömde den tendentiösa
"borgerliga" diktningen och pekade på Pusjkin som
skaldemönstret. Världsrykte fick M. genom den stort
och bredt anlagda trilogien Christ i Antichrist,
"Kristus och Antikrist", som i tre fristående romaner
åskådliggör dels brytningen mellan hedendom och
kristendom, dels den stora omhvälfningen i Ryssland
under Peter den store. Första delen, Otverzjennyj,
Julian Otstupnik (1896; "Gudarnas död. Julianus
affällingen", 1902, 2:a uppl. 1907) behandlar
Julianus’ inre och yttre kamp med kristendomen, andra
delen, Voskressjie bogi, Leonardo da Vinci (1902;
"Gudarnas uppståndelse. Leonardo da Vinci", 1903,
3:e uppl. 1910) skildrar den italienska kulturvärlden
under renässansens blomstring, och den tredje, Petr i
Aleksej (1905; "Antikrist. Peter och Alexej", 2 bd,
s. å.) lämnar en högst intressant bild af Ryssland
på tsar Peters tid och den idékamp, som tog sig
uttryck i motsatsen mellan den brutale tsaren och den
mystiskt anlagde tronföljaren. Själfva grundtanken –
att påvisa det världshistoriska sambandet mellan den
västerländska renässansen och Rysslands omdaning
genom Peter den store – är oklar och ohållbar;
men som historiska romaner äro de tre delarna
utomordentligt fängslande genom sin tidsfärg och
rikedom på kulturhistoriskt värdefulla detaljer
och episoder, vittnande om författarens ovanliga
beläsenhet och förtrogenhet med ämnena. – 1897 utkom
essaysamlingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>