Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mission - Missionera, verka som missoinär - Missionsalfabet, språkv. - Missionsdag. Se Kyrkoår - Missionsföreningar. Se Mission - Missionskonferenser. Se Mission - Missionssällskap. Se Mission - Missionsvänner, en religös sammanslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriftspridning, läkarmission, uppfostringsanstalter
och proselythem. Utan att direkt vara föremål
för missionsverksamhet föras många judar genom
kristna, med hvilka de komma i beröring, under
evangelii inflytande. Väsentligen är det bland de
s. k. lägre klasserna, som missionen vunnit någon
större ingång, mest bland österrikisk-ungerska,
polska och ryska judar. Äfven inom judendomen ha
framträdt rörelser i riktning mot kristendomen (Josef
Rabinowitz). Ju mera "hedningarnas tider" närma sig
sitt slut, desto större betydelse får judemissionen
A. K.
Den inre missionen i Sverige, d. v. s. den af
frivilliga krafter utöfvade verksamheten för att
afhjälpa andlig – och sedermera äfven lekamlig –
nöd inom kyrkosamfundet, kan anses ha tagit sin
begynnelse med de lifliga religiösa rörelser, som
förmärktes under de sista årtiondena af 1600-talet,
under 1700-talet samt i större omfång och egentligen,
under 1800-talet. Det var en lekmannaverksamhet,
som utöfvades företrädesvis på enskilda böne- och
predikomöten, saknade fast organisation och hämmades
genom det 1726 utfärdade s. k. konventikelplakatet
(jfr Konventikelplakatet, Lekman och Läsare). Under
inverkan af den för saken nitiske K. O. Rosenius
(d. 1868) antog lekmannaverksamheten
en mer bestämd form i s. k. traktatsällskap
och missionsföreningar (de äldsta i Gäfle 1849,
Jönköping 1853 och Kristianstad 1855), hvilka utsände
"kolportörer" först som skriftspridare, sedermera som
folkpredikanter. Föreningslänkar för en stor del af de
spridda krafterna blefvo den 1856 bildade Evangeliska
fosterlandsstiftelsen (se d. o.) och det ur denna
1878 utbrutna Svenska missionsförbundet. Efter
konventikelplakatets upphäfvande (1858) tog "inre
missionen" en högst betydande omfattning. F. n. äro
omkr. 300 missionsföreningar förenade med
Ev. fosterlandsstiftelsen. Ett stort antal
enskilda uppbyggelselokaler, tillhöriga de
s. k. "missionsföreningarna", finnes rundt om i
landet. Förutom genom predikande och skriftspridning
söker inre missionen äfven verka för barnen
genom söndagsskolor, barnhem och barnkrubbor, för
ungdomen genom bibelklasser, ungdomsföreningar och
sångföreningar; vidare har den upprättat magdalenahem,
arbetshem, hem för elända, fattigkassor, sjukhem,
sjömanshem etc.
I släktskap med "inre missionens" arbete, men på
utprägladt kyrklig grund står en under de sista
årtiondena allt lifligare bedrifven verksamhet bland
barn och ungdom inom de svenska församlingarna,
liksom ock den kvinnliga och manliga diakoni
(diakonissanstalten fr. 1849, diakonanstalten
fr. 1898, Samarithemmet fr. 1893), som jämte annat
frivilligt kyrkligt arbete nyligen fått ett enande och
stödjande organ i den af K. M:t på kyrkomötets begäran
1910 tillsatta Svenska kyrkans diakonistyrelse.
L-d. (J. T. B.)
Missionera, verka som missionär (se d. o.).
Missionsalfabet, språkv., kallas alfabet, som
särskildt äro inrättade till bruk för missionärer
vid återgifvande i skrift af förut skriftlösa
språk. Dels räcker det vanliga latinska alfabetet
sällan till, enär språkljud möta, som i detta sakna
beteckning. Dels ha de vanliga bokstäfverna olika
betydelse, och samma språkljud tecknas olika i olika
språk.
Lll.
Missionsdag. Se Kyrkoår, sp. 525.
Missionsföreningar. Se Mission, sp. 681.
Missionskonferenser. Se Mission, sp. 669.
Missionssällskap. Se Mission, sp. 667 ff.
Missionsvänner, en religiös sammanslutning
bland svenskarna i Amerika. Missionsvännerna
ha sin uppkomst från de andliga rörelser, som
genom lekmannaverksamheten uppstodo inom svenska
statskyrkan från midten af 1800-talet. De kallade
sig missionsvänner (eller endast "vänner"),
emedan de särskildt intresserade sig för inre
och yttre mission. De förste missionsvännerna
kommo i början af 1860-talet till Amerika. Den
första missionsföreningen bildades i Swede bend,
Iowa, 1864. Den nästa bildades 1868 i Chicago,
ombildad 1869 till församling och inkorporerad med
samma rättigheter som ett kyrkosamfund. Svenska
evangelisk-lutherska missionssynoden bildades
1873, omfattande flertalet då existerande svenska
missionsförsamlingar i Amerika. Snart uppstod äfven
Svenska evangelisk-lutherska Ansgariisynoden i Förenta
staterna bland missionsvännerna. Enda skillnaden
dem emellan var, att den senare ej var lika sträng
i fordringarna beträffande medlemskap. 1885 egde
efter sju års underhandlingar en sammanslutning rum
mellan dem, då Svenska evangeliska missionsförbundet
i Amerika organiserades af 46 församlingar. De
till förbundet hörande församlingarna stå helt
fria. Förbundet blandar sig ej i församlingarnas
enskilda angelägenheter, medan de gemensamma afgöras
på årsmöte, där hvarje församling representeras
genom två ombud. – Missionsvännerna räkna sig
som lutheraner, men anse det icke rätt att kalla
sig efter någon människa. Beträffande läran
stå de på luthersk grund i fråga om nådemedlen,
men omfatta i allmänhet den af P. P. Waldenström
företrädda åsikten i fråga om försoningen. Som
samfundsorganisation står förbundet midt emellan
kongregationalister och presbyterianer. – Antalet
missionsvänner i Amerika var 1911 23,930, fördelade
på 216 församlingar. Antalet pastorer var s. å. 392
och kyrkor 279. Värdet af all kyrkoegendom var 1909
1,9 mill. dollar. Utgifterna för löner, underhåll
af kyrkor och andra ändamål uppgingo s. å. till
388,091 dollar. Missionsvännerna underhålla en
immigrantmission, Alaska- och Kinamission samt
ett ålderdomshem och lasarett. Med förbundets
1895 grundlagda läroverk, North Park college, och
teol. seminarium, beläget i en af Chicagos förstäder,
är förenad handels- och musikskola. Antalet lärare
är 12, studerande 169 (1911). – Missionsvännernas
hufvudorgan är den i Chicago utkommande veckotidningen
"Missionsvännen", som började utkomma 1874 (månatlig
till 1880) och utgår i en upplaga om 20,000 ex. –
En gren af missionsvänner, som sedan 1908 varit
organiserad som Svenska evangeliska frikyrkan,
har ej så fast församlingsform. Antalet medlemmar
1911 var omkr. 5,000, fördelade på 130 församlingar
med 135 pastorer. Deras organ är "Chicagobladet",
som började utkomma 1877 och har en upplaga på
10,000 ex. – En tredje gren af de svensk-amerikanska
missionsvännerna kallar sig kongregationalister och är
förbunden med amerikanska kongregationalistsamfundet,
men fristående, hvad deras verksamhet beträffar. Det
är företrädesvis inom staterna ö. om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
