- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1151-1152

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mortimer, engelsk stormanssläkt - Mortimer 2. Roger (IV) de m. - Mortimer 3. Edmund (II) de M. - Mortimer 4. Roger (VI) de M. - Mortimer 5. Edmund (IV) de M. - Morton, John - Morton, earl af. Se Doouglas - Morton, John

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(okt. s. å.) fängsla M., som dömdes till döden af
parlamentet och afrättades (29 nov. s. å.). – Sonsonen
Roger (V) de M., f. omkr. 1327, d. 1360, återfick
småningom familjegodsen, deltog med utmärkelse i
Edvard III:s franska krig och blef 1355 earl af March.

3. Edmund (II) de M., 3:e earl af March, den
föregåendes sonsons son (son till Roger V de M.),
f. 1351, d. 1381, blef 1368 gift med Filippa, enda
dottern till Edvard III:s andre son Lionel, hertig
af Clarence, som s. å. afled, hvarvid dennes stora
besittningar på Irland (bl. a. större delen af Ulster
med titeln earl af Ulster) öfvergingo till M. och
Filippa. Deras äktenskap gaf sedermera huset York
dess i "Rosornas krig" häfdade anspråk på Englands
krona, i det att deras ättling Edvard IV genom
Filippa härstammade från en äldre son till Edvard III
än hans medtäflare af huset Lancaster. M. var på
1370-talet nära förbunden med Svarte prinsen och det
folkliga partiet i deras makttäflan mot stormännen
under ledning af Johan af Gaunt.

4. Roger (VI) de M., 4:e earl af March, den
föregåendes son, f. 1374, d. 1398, erkändes 1385
af Rikard II som närmaste tronarfvinge och sändes
af honom 1397 som lordlöjtnant till Irland, där han
året därpå stupade under en expedition inåt Leinster.
Han var en ståtlig riddare, i besittning af vidsträckt
popularitet. Hans dotter Anne M. blef gift med
earl Rikard af Cambridge, farfar till Edvard IV,
och öfverförde sålunda släkten M:s tronföljdsanspråk
till huset York.

5. Edmund (IV) de M., 5:e earl af March, den
föregåendes son, f. 1391, d. 1425, betraktades under
Rikard II:s sista år som tronföljare och behandlades
efter Henrik IV:s tronbestigning (1399) ynnestfullt
af denne, men bortfördes 1405 jämte sin broder
Roger af den nya dynastiens fiender, som i hans
namn sedan gjorde uppror mot Henrik IV.
Resningens ledare voro M:s farbror sir Edmund M.
(f. 1376, d. 1409), hans fasters make Henry Percy
("Hotspur") samt den walesiske fursten Owen Glendower
(se d. o.). M. blef vid upprorets kufvande
fånge och hölls väl bevakad till Henrik V:s
tronbestigning (1413), då han frigafs. Han deltog i
dennes franska krig, blef efter Henriks död (1422)
medlem af förmyndarstyrelsen för Henrik VI och 1424
lordlöjtnant på Irland, där han dog i pesten.
M. var barnlös; hans gods, titlar och
tronföljdsrättigheter öfvergingo till systersonen
Rikard af York, konung Edvard IV:s fader.
1–5. V. S–g.

Morton [måtn], John, engelsk kardinal,
f. omkr. 1420, d. 1500, stod under "Rosornas krig"
på Lancasterpartiets sida, men lyckades efter dess
definitiva nederlag 1471, troligen genom bemedling
af sin gynnare, ärkebiskop Bourchier af Canterbury,
bli tagen till nåder af Edvard IV, som sedan ofta
använde honom i diplomatiska värf. M. blef 1479 biskop
af Ely, fängslades 1483 af Rikard III, då denne
tillvällade sig kronan, men vann sin utsedde bevakare,
hertigen af Buckingham (se Stafford) för huset
Tudors sak, lyckades fly till Flandern, där han verkade i
samma syfte, och blef efter Henrik VII:s tronbestigning
1485 dennes förnämste rådgifvare. 1486 blef han efter
Bourchier ärkebiskop af Canterbury och s. å. lordkansler;
1493 utsåg Alexander VI honom till kardinal. Henriks
hårdhändta utkräfvande af "frivilliga gåfvor"
för sina krigsföretag tillskrefs af samtiden,
förmodligen med orätt, förnämligast M:s inflytande,
och som "M:s gaffel" (Morton’s fork) betecknades af
traditionen följande vid "gåfvornas" inkräfvande
använda resonemang: "antingen lefver ni kräsligen
eller ock torftigt och har väl då lagt pengar på hög;
därför måste ni betala antingen af ert öfverflöd
eller af edra besparingar". Sir Thomas More (se
d. o.) vistades under ett par af sina uppväxtår
i M:s hus, och man tillskrifver allmänt M. det
latinska originalet till den af More på engelska
omkr. 1513 nedskrifna "History of king Richard III"
(senast utg. af J. R. Lumby 1883). Jfr J. Gairdner,
"Henry VII" (1889).
V. S–g.

Morton [måtn], earl af, adelstitel inom skotska
släkten Douglas (se d. o. 14 och 20 samt sp. 768).

illustration placeholder

Morton [måtn], John, nordamerikansk politiker,
f. i febr. 1725 i Upland (nuv. Delaware county),
Pennsylvania, d. i april 1777, var sonsons son
till Mårten Mårtenson, en af de på 1600-talet till
kolonien Nya Sverige utvandrade svenskarna. Hvarken
hans far eller han själf tillhörde i egentlig mening
den svenska kolonien, ehuru bosatt där. Han fick
en för sin tid god uppfostran af styffadern, som
var engelsman och högt bildad. Som ung egnade han
sig åt jordbruk och landtmäteri, men togs tidigt
i anspråk för offentliga förtroendeuppdrag. M. var
från 1756 i 10 år och därefter från 1772 till sin död
representant för distriktet i provinsens lagstiftande
församling. Under största delen af båda terminerna
var han talman. 1764 valdes M. till fredsdomare, en på
den tiden ganska maktpåliggande syssla; han blef 1766
sheriff och tjänstgjorde som sådan i 3 år, hvarefter han
i 8 år var presiderande domare i rätten för civila mål
inom grefskapet. 1774 utnämndes han som "en för ämbetet
särdeles passande och skicklig person" till led. af
provinsens högsta domstol. M. hade 1765 varit medlem af
den s. k. stämpelaktkongressen, där kolonierna protesterade
mot engelska parlamentets afgörande i beskattningsärenden,
och när missnöjet inom kolonierna mot England tog
bestämdare form, blef M. utsedd att vara en af
prov. Pennsylvanias delegerade till första
"kontinentalkongressen" 1774. Han återvaldes som
delegerad 3 gånger och tog aktiv del i förhandlingarna
på den kongress 1776, där beslut fattades att uppsäga
England tro och lydnad. Vid omröstningen för
antagandet af själfständighetsförklaringen 2 juli 1776
var delegationen från Pennsylvania delad, men
M. såsom dess ordf. afgjorde dess röst till förmån
för den sida, som ville strid, hvarigenom kongressens
beslut vardt enhälligt. Enär stämningen inom
Pennsylvania var öfvervägande mot att slita bandet
mellan moderlandet och kolonierna, förskaffade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:55:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbr/0602.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free