Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mykenai, Mykene (grek. Mykenai, Mykéne, lat. Mycenæ), grekisk forntidsstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NORDISK FAMILJEBOK
KONVERSATIONSLEXIKON
OCH
REALENCYKLOPEDI
Mykénai, Mykene (grek. *, *,
lat. Mycnæ), grekisk forntidsstad, belägen i
landskapet Argolis på Peloponnesos i nordligaste
hörnet af den slätt, som upptar mellersta och södra
delen af detta landskap, och på en från berget Tretos
utskjutande ås. M. nämnes i sagorna som pelopidernas
härskarsäte och är i synnerhet genom de homeriska
sångerna frejdadt som Agamemnons "välbyggda", "med
breda gator försedda", "guldrika" konungastad. Efter
den doriska invandringen förlorade M. sin framstående
betydelse och trängdes i skuggan af det vid pass
10 km. sydligare belägna Argos. Det kvarstod dock
som själfständig stat ännu på perserkrigens tid,
och M:s män deltogo i striderna vid Thermopylai och
Plataiai. Men år 468 (enl. annan tidsbestämning
463) f. Kr. angreps det af invånarna i Argos och
blef, sedan det genom hunger tvungits att ge sig,
fullständigt ödelagdt. Den en gång så mäktiga
staden var under den följande tiden så bortglömd,
att en forntida författare (Strabon) t. o. m. kunnat
påstå, att intet spår återstod af den. I själfva
verket har dock M. ännu i dag att uppvisa mera
betydande fornlämningar än de flesta grekiska
städer. De väldiga "cyklopiska" (af kolossala,
delvis oregelbundet formade stenblock sammansatta)
murarna kring borgen eller öfverstaden (akropolis)
finnas ännu till större delen i behåll, likasom äfven
grundmurarna till åtskilliga inom denna ringmur
belägna byggnader. Hufvudingången till borgen är
på dess nordvästra sida och utgöres af den berömda
Lejonporten (fig. 1), så kallad med anledning af en
öfver porten anbragt kolossal reliefafbildning af
två upprättstående lejon på ömse sidor om en rund
pelare, ett af de allra äldsta grekiska skulpturverk,
om hvilka vi ega kännedom. Utanför borgmuren,
således i den nedre staden, ligga flera jordbetäckta,
kupolformiga grafkamrar, af hvilka den största och
bäst bibehållna (se Kupolgraf och fig. däri) sedan
gammalt brukar kallas Atreus’ skattkammare, men af
ortens befolkning med en det rätta närmare kommande
uppfattning betecknas såsom Agamemnons graf. Den
utplundrades i början af 1800-talet af turkarna och
har sedan i fornforskningens
intresse blifvit fullständigt utgräfd. Den har en
inre diameter af i det närmaste 15 m. och nästan
lika stor höjd. Den därnäst fullständigast bibehållna
grafkammaren undersöktes af Schliemann 1876-77 (och
sedan ytterligare af fru Schliemann 1891-92). Långt
mera betydande resultat vunnos genom de samtidigt
företagna gräfningarna inom akropolis. Där påträffades
förutom åtskilliga byggnader en af en låg ringmur
eller stensättning kringhägnad cirkelrund plats af
omkr. 26,5 m. diameter, hvari Schliemann velat se det
forna M:s agora, eller folkförsamlingsplats. Snarare
torde den dock böra förklaras i sammanhang med
de på denna plats befintliga stora och djupa, i
klippan nedhuggna grafvar, som innehöllo förutom
åtskilliga mer eller mindre väl bevarade människolik
en stor mängd vapen och prydnader (jfr fig. 5-8) af
guld, silfver och brons, egendomliga ansiktsmasker
af drifvet guldbleck (se vidstående fig. 4 samt
art. Mask, fig. 5) m m. (jfr fig. 2 o. 3). De af
Schliemann funna grafvarna voro fem; men vid de
fortsatta utgräfningar, som på 1880- och 90-talen
företagits af Greklands arkeologiska sällskap under
ledning af Tsuntas, ha upptäckts dels en sjätte
graf, dels lämningarna af det gamla konungapalatset
m. m. Dessa fynd, hvilka efter all sannolikhet äro
att hänföra till en förhistorisk tidsålder, äldre än
den homeriska, men bildande öfvergången till denna
(antagligen under senare delen af 2:a årtusendet
f. Kr.), äro af Schliemann själf beskrifna i verket
"Bericht über meine forschungen und entdeckungen
in M. und Tiryns" (1878). De ha sedan framkallat
en hel arkeologisk litteratur och äro på vårt språk
behandlade af Montelius, "Schliemanns upptäckter i
Mykenæ och deras betydelse för den förhistoriska
fornforskningen" (i "Nordisk tidskrift", 1878),
Hildebrand, "Fynden från Mykenai" (i Antropologiska
sektionens tidskrift, 1878) och "Graffynden i
M." (i "Från äldre tider", 1882), och Wide, "Den
mykeniska kulturen cch Homeros" (i "Nord. tidskr.",
1896). Sammanställande bearbetning af fynden i
Mykenai och andra af liknande slag meddela Perrot och
Chi-piez, "Histoire de 1’art dans 1’antiquité", VI
(1894), samt Tsountas och Manatt, "The mycenaean age"
(1897). En lätt tillgänglig öfversikt af samma ämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
