Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 21-22 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Müller, dansk släkt - Müller, 1 Wilhelm M. 2 Friedrich Max M

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1847–50). 1855 utgaf han som specimen för filos.
doktorsgrad
Den macedoniske konge Philip II:s mönter
och s. å. sitt mest betydande arbete,
Numismatique d’Alexandre le grand,
hvilket skaffade honom Franska institutets pris;
därtill slöt sig
Den thraciske kong Lysimachos’ mönter (1857).
M. fortsatte och afslutade J. K. Lindbergs
Numismatique de l’ancienne Afrique (1860–62, 3 bd, med suppl. 1874)
samt skref flera lärda och skarpsinniga afhandlingar
om den religiösa symboliken hos forntidens folk., bl. a.
Om det saakaldte hagekors’s anvendelse og betydning i oldtiden (1877).

3. Adam August M., den föregåendes
broder, dansk målare, f. 16 aug. 1811 i
Köpenhamn, d. 15 mars 1844, fick sin
utbildning vid konstakademien och hos
Eckersberg. Hans första arbeten, porträtt,
historiska kompositioner och altartaflor, väckte
uppmärksamhet genom målarens inom den danska
skolan ovanliga blick för färgen. Efter att ha
vunnit stora guldmedaljen 1838 målade han
Luther på riksdagen i Worms (i Helligaandskirke 1838,
skiss i Hirschsprungska galleriet 1836),
konstnärens främsta arbete. I Italien uppehöll
M. sig 1839–42 och studerade särskildt Rafael.
Hans förnämsta arbete under denna tid var
Kristus och evangelisterna (1842, Thorvaldsens museum).
Efter sin hemkomst fullbordade han
Den förlorade sonen,
M. var en själfull och svärmisk konstnär, den ende
eteriskt anlagde bland Eckersbergs lärjungar. I
konstmuseet representeras han af ett barnporträtt.

4. Peder Erasmus M., son till M. 2,
forstman, f. 25 okt. 1840, var i sin
ungdom landtbrukare och tog 1861 agronomexamen,
blef sedan student, 1866 forstkandidat och 1871
filos. doktor. 1873 blef han lärare i skogsbruk
vid Landbohöjskolen och utvecklade betydelsefull
verksamhet både i denna egenskap och som författare.
1875–91 utgaf han "Tidsskr. for skovbrug" (12
bd), där han skref en rad viktiga afhandlingar,
Studier över skovjord (1876–84),
Omrids af en dansk skovbrugsstatistik (1881),
Bjergfyrren (1887) och
i ett tilläggshäfte (1903)
Bjergfyrrens forhold til rödgranen i de jydske hedekulturer.
Dessutom har han skrifvit zoologiska afhandlingar, bl. a.
Regnormens forhold til rhizomplanterne (1894).
1882–1911 var han öfverjägmästare i Nord-Själland.
1885 blef han kammarherre. M. är led. af
Videnskabernesselskab (1884) och Landtbruksakad. (1896).

5. Sophus Otto M., den föregåendes broder,
arkeolog, f. 24 maj 1846, tog 1871 filologisk
ämbetsexamen och 1880 filos. doktorsgrad.
Han slog sig tidigt på studiet af nordisk arkeologi,
blef 1878 assistent vid Det oldnordiske museum,
1887 inspektor och 1892 direktör för nationalmuseets
första afdelning. Förutom en mängd lärda afhandlingar
i "Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie"
(sedan 1874) och sin gradualafh.
Dyreornamentiken i Norden (1880)
har han utgett de två epokgörande arbetena
Ordning af Danmarks oldsager (2 bd, 1888–95),
ett stort planschverk med afbildningar af mer än 1,300
i Danmark funna fornsaker, och
Vor oldtid (1897),
en fullständig framställning af Danmarks fornhistoria.
Jämte museiinspektor C. Neergaard har han författat
Danevirke, arkæologisk undersögt, beskrevet og tydet (1901)
med väsentligen nya synpunkter; 1905 utgaf han
Urgeschichte Europas. Grundzüge einer prähistorischen archäologie.
Han har i sina skrifter kraftigt häfdat Worsaaes betydelse
för det arkeologiska studiets utveckling och i flera
riktningar fullföljt hans undersökningar, liksom han
inlagt stor förtjänst om museets inre organisation.
I ett populärvetenskapligt arbete har han skildrat
Nationalmuseet hundred aar efter dets grundlægelse (1907).
Sedan 1881 har han varit sekreterare i Oldskriftsselskabet.
Han är led. af Vitt. hist. o. ant. akad. (1897) och
Videnskabernes selskab (1899).

6. Peter Erasmus Lange-M., sonson till M. 1. Se Lange-Müller.

1, 2, 4 o. 5. ^{E. Ebg.} 3. ^{Ph. W.} (^{G–g N.})


Müller. 1. Wilhelm M., tysk skald, f. 1794 i Dessau,
d. 1827, deltog som student i befrielsekriget 1813–14
och återtog därefter sina filologiska studier i Berlin.
Året 1818 tillbragte M. uti Italien och knöt där vänskap
med Atterbom, hvilken han tillegnade sitt arbete
Rom, römer und römerinnen (1820).
1820 anställdes M. som bibliotekarie hos hertigen af
Dessau. Hans lefnad förflöt i lycka och harmoni. –
M. hör till Tysklands folkkära visdiktare. En frisk,
naiv naturglädje råder i hans sånger; han är alltid
enkel, sann och älskvärd, såväl i sina vandrings-, vår-
och dryckesvisor som i ballader och politiska sånger
(Gedichte aus den hinterlassenen papieren eines reisenden waldhornisten, 1821–24).
Hans
Lieder der griechen (5 saml. 1821–23),
som med inspiration hälsade det grekiska folkets resning
mot dess förtryckare, inverkade starkt på stämningen i
Europa och blefvo profetiska. Flera kompositörer ha klädt
hans dikter i musikens dräkt, framför andra Fr. Schubert (saml.
Die schöne müllerin och
Winterreise).
Frukter af M:s lärda sysselsättningar äro editionen
"Bibliothek deutscher dichter des 17. jahrhunderts" (10 bd, 1822–27) och
Homerische vorschule (1824; 2:a uppl. 1836),
en utläggning af F. A. Wolfs teori. M:s "Gedichte" äro
utgifna i 2 bd, 1869 och 1874, af hans son; fullständig
kritisk uppl. af Hatfield 1906. Hans
Diary and letters
utgafs 1903 af Allén och Hatfield.
Se vidare B. Hake, "W. M." (1909).

2. Friedrich Max M., den föregåendes son,
tysk-engelsk språkforskare, f. 6 dec. 1823 i Dessau,
d. 28 okt. 1900 i Oxford, student i Leipzig 1841,
framträdde redan 1844 med en tysk öfv. af den indiska
fabelsamlingen "Hitopadeça". Han fortsatte sina
studier i Berlin, sedermera i Paris (under Burnouf),
där han började göra samlingar för en upplaga af
Rigveda. För att fortsätta dessa flyttade han 1847
till England. Där fick han af Ostindiska kompaniet i
uppdrag att på dess bekostnad utge Rigveda. Denna för
språk- och religionshistorien lika viktiga urkund
utkom i 6 bd 1849–75: <i>Rig-Veda-Sanhita together
with the

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>