Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysore - Mysorekaffe [maisåe-] Se Kaffe, sp. 538 - Mysovaja - Myssjö - Mystacoceti, Bardhvalar, zool . Se Hvaldjuren, sp. 1387 - Mystagog (grek. mystagogos, lat. mystagogus). Se Eleusinska mysterierna, sp. 380 - Myster (grek. mystei). Se Eleusinska mysterierna, sp. 380-382 - Mystères Mimés [mistär mime] fr. Se Mysterier, sp. 134 - Mysteriebanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvertog styrelsen. Dock ha engelsmännen behållit
Bangalore som militärstation; högste domaren är
engelsman; fursten får icke bygga fästen eller
återställa gamla, icke hålla mer än ett bestämdt
antal trupper (f. n. 1,000 man infanteri, 32 man
kavalleri och 6 kanoner), icke slå eget mynt samt
endast med den engelska regeringens samtycke taga
européer i sin tjänst. Däremot få engelsmännen
bygga järnvägar och anlägga militärstationer, hvar
de vilja. I rang kommer M. bland vasallstaterna i
andra rummet (efter Haidarabad). - 2. Residensstad
i nämnda stat, i södra delen af landet. 770
m. ö. h. vid järnvägen Bangalore-Madras. 71,306
inv. (1911). Starkt fort och maharajans palats.
l o. 2. J. F. N.
Mysorekaffe [mäiså’o-]. Se Kaffe, sp. 538.
Mysovaja, stad i rysk-sibiriska området
Transbaikalien, vid sydöstra stranden af
Baikalsjön. Innan järnvägen s. om denna sjö ännu var
färdig, var M. hamn för de ångfärjor, som förde tågen
öfver sjön, och växte därigenom till en betydande
ort. Det är nu station vid järnvägen och gränsstation
mellan två sektioner af densamma. J. F. N.
Myssjö, socken i Jämtlands län, Ovikens
tingslag. 15,320 har. 1,145 inv. (1912). Annex till
Oviken, Härnösands stift, Jämtlands västra kontrakt.
Mystacoceti, Bardhvalar, zool. Se Hva1djuren,
sp. 1387.
Mystagog (grek. mystagogos, lat. mystagogus). Se
Eleusinska mysterierna, sp. 380.
Myster (grek. mystei). Se Eleusinska mysterierna,
sp. 380-382.
Mystères mimés [mistar mime], fr. Se Mysterier,
sp. 134.
Mysteriebanan, den skådebana, hvarpå mysterierna (se
d. o.) och andra medeltidsdramer uppfördes. Liksom
medeltidsdramat i sin byggnad väsentligt afviker
från det grekiska och moderna dramat, så var
också den scen, på hvilken det spelades, af
säregen beskaffenhet. Medeltidsdramat var till sin
byggnad långt mindre koncentreradt än det antika
eller det moderna dramat. Med samma frihet, som
utmärker den episka framställningen, förändrade
medeltidsdramaturgen platsen för handlingen, så
att denna kunde skifta scen ifrån scen. Det ena
ögonblicket befann man sig i Jerusalem, det nästa i
Rom, det tredje i Nasaret o. s. v. T. o. m. i mycket
korta dramer kunna räknas ända till tjugu olika
lokaliteter, på hvilka handlingen försiggår, och det
finns exempel på dramer, där den tilldrar sig på åttio
olika ställen. I ett modernt drama skulle så många
lokaliteter vålla stort besvär, då en lokalförändring
där åstadkommes genom en scenväxling: ridån går ned,
och nya dekorationer uppställas. Medeltiden hade
emellertid inga rörliga dekorationer, utan redde
sig med ett annat system. Detta växlar något under
olika tider och i olika länder, men är i hufvudsak
öfverallt detsamma. Rikast utbildades det i Frankrike,
som är moderlandet för denna art af drama.
Urtypen för medeltidsdramats skådebana är
scenanordningen i kyrkan, där de äldsta dramerna
spelades. De uppträdande prästerna uttågade från
sakristian, som vanligen var belägen längst bort från
koret i ena sidoskeppet. De begåfvo sig i högtidlig
procession upp mot koret, där spelet
vidtog. Var dramat större, utsträcktes scenen dock
äfven till långhuset. Det sätt, hvarpå man betecknade
de olika lokaliteterna i dramat, erinrar om barnens
tillvägagående vid sina lekar. Man lät än den ena
platsen, än den andra inom kyrkan föreställa de i
dramat nödiga lokaliteterna, ofta utan att på något
yttre och åskådligt sätt ange deras karaktär. I
själfva dramats text angaf den spelande vanligen,
hvarthän han förflyttade sig. Af denna konventionella
art förblefvo dekorationerna hela medeltiden
igenom; när man nådde som högst, hade de en vacker
arkitektonisk form; efter omedelbar illusion sträfvade
man däremot aldrig. I "Adamsspelet" (se Mysterier)
låg scenen redan utanför kyrkan på en fri plats,
men med kyrkportalen som stöd och bakgrund. De olika
lokaliteterna lågo spridda på platsen. Troligen
befunno sig åskådarna framför scenen, eller möjligen
omgåfvo de den på tre sidor. Under långa tider tyckes
man därefter nästan uteslutande ha spelat i det fria,
på den gröna ängen eller på torget. Lokaliteterna
lågo då i spridd ordning på platsen. Anordningen
af dekorationerna var således densamma, som då
man ger pantomimer på cirkus. Någon gång spelade
man t. o. m. på gamla romerska amfiteatrar, som ju
alldeles förträffligt lämpade sig för ett dylikt
arrangemang af lokaliteterna. Mot medeltidens slut
blef det däremot vanligt, att man för hvarje större
representation uppförde en särskild teater. Scenen
utgjordes då vanligen af en särskild estrad af
bräder, till formen rektangulär, och åtminstone
huvuddekorationerna ordnades kring scenens tre
väggar. Smärre dekorationer kunde däremot placeras
ute på scenen. Scenen på Confrérie de la passions
(se d. o.) teater (den första stående) hade
säkerligen denna form. Under början af 1800-talet
hyste man ännu den uppfattningen, att den medeltida
scenen bestått af tre olika våningar, som stodo
i förbindelse med hvarandra genom trappor eller
stegar. Den understa skulle ha föreställt helvetet,
den mellersta jorden, den öfversta himmelen. Hela
denna hypotes hvilar emellertid på ett missförstånd,
i det man förblandat scenens konstruktion med
åskådarplatsens, som naturligt nog ofta höjde sig
i flera rader öfver hvarandra. Den medeltida scenen
har däremot alltid fördelat sina olika lokaliteter
i samma våning. Detta hindrar dock icke, att de
olika dekorationerna kunnat befinna sig i olika
höjdplan. Himmelen t. ex. låg alltid högre än den
öfriga scenen, vanligen på taket af ett bland de andra
husen, och var förenad med scenens plana yta genom
en trappa eller stege. Likaledes arrangerades scenen
delvis i terrassform, då den var placerad i en sal och
utrymmet i horisontal riktning var begränsadt. Så var
t. ex. fallet på Passionsbrödernas teater, då gamla
testamentet spelades 1541. På olika tider och under
olika yttre förhållanden ha således medeltidsscenens
anordningar växlat ganska betydligt. Bortser man
emellertid från dessa tillfälliga skiljaktigheter,
var den typiska medeltidsscenen inrättad på följande
sätt. Den bestod af två olika delar: den fria platsen
(fr. champ), hvarpå det egentliga spelet försiggick,
och dekorationerna, eller, såsom man under medeltiden
kallade dem, husen (fr. mansions), d. v. s. de olika
lokaliteter, till hvilka handlingen successivt skulle
flytta sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
