Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysticism - Mystificera - Mystifikation. Se Mystificera - Mystifizinsky. Se Vischer, F.T. von - Mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under 1600-talet hos de platoniserande filosoferna
i Cambridge, särskildt hos More. Bland
moderna tänkare, hos hvilka mer eller mindre
frändskap med mysticismen gjort sig gällande, äro
Schelling, Carlyle och Emerson samt i vissa
afseenden äfven så radikala tänkare som Comte och
Renan. En synnerligt originell form af mysticism
har i våra dagar utvecklats af den snillrike franske
tänkaren H. Bergson, hvars intuitionsfilosofi väl
kan räknas till denna riktning, ehuru den ej såsom
den gamla mystiken uppbäres af religiöst
svärmeri. – Besläktade med mysticismen äro ock den
moderna teosofien (se d. o.) och den s. k. ockultismen
(se d. o.). – Litt.: Preger, "Geschichte der
deutschen mystik im mittelalter" (3 dlr, 1875,
1881, 1892), Delacroix, "Mysticisme spéculatif
en Allemagne au XIV:e siècle" (1900), Troilo, "Il
misticismo moderno" (1899), och Godfernaux,
"Sur la psychologie du mysticisme" (i "Revue
philosophique", 1902).
1 o. 2. S-e.
Mystificera, Mystifiera (fr. mystifier), föra
någon bakom ljuset, "drifva" med någon genom
att missbruka hans lättrogenhet. Subst. Mystifikation.
Mystifikation. Se Mystificera.
Mystifizinsky. Se Vischer, F. T. von.
Mystik (af grek. mystikos, hörande till
mysterierna, se d. o., hemlig), teol., i största allmänhet
den religiösa tendensen till innerlig och nära
förening med det gudomliga. Dess närmare
bestämning erbjuder stora svårigheter till följd af
de utomordentligt stora variationerna i afseende
på uppfattningen af vägen till och beskaffenheten
af en sådan förening. Två stora hufvudriktningar
eller grundtyper kunna emellertid urskiljas: den
ena (oändlighetsmystik) söker föreningen
i ett genom psykologiska metoder (kontemplation)
vunnet, utanför medvetandet liggande tillstånd af
försjunkande i det gudomligas oändlighet (extas),
till hvilket det sedliga lifvet öfvervägande fattas
som en förberedelse (asketisk etik); den andra
(personlighetsmystik) finner gudsgemenskapens
höjdpunkt i ett i medvetandets klara dagsljus
liggande personligt förhållande af villigt
beroende, utöfvadt i det sedliga handlandet. (Jfr
Kristendom, sp. 1354-57.) Ofta har emellertid
termen användts endast om den förra arten
af mystik. – Redan de primitiva folkens medicinmän
förstå att genom dans, tjut, narkos o. s. v.
försätta sig i extatiska tillstånd, hvarunder de
erfara gudomliga ting. I högre religioner har på
två håll, i Indien och Grekland, oändlighetsmystiken
utbildats till system. I Indien drefvos
kontemplativa och asketiska metoder till en synnerlig
höjd i förbindelse med brahman-âtman-spekulationen
(se Brahman), öfverdrifven askes
förkastades af Buddha, som dock behöll försjunkandets
praxis och gaf psykologiska anvisningar
därtill. Äfven i den senare indiska bhaktifromheten
(se Hinduism) florera liknande tendenser. I
Grekland kunna dragningar åt detta håll spåras
från orfismen och Platon; fullt satta i system blefvo
de af Plotinos i nyplatonismen. – Personlighetsmystikens
historia begynner med de gammaltestamentlige
profeterna, som i samvetet och historiens
händelser förnummo den lefvande Gudens budskap,
hvars framförande till Israel blef deras lefnads
uppgift. Urkristendomens religiositet var likaledes
af denna art (Paulus’ "Kristusmystik" ligger
afgjordt i denna och icke i oändlighetsmystikens
linje). Men från den hellenistiska bildningen
inträngde snart i kristendomen kontemplativt-asketiska
ideal (munkväsendet) och motsvarande teoretiska
åskådningar, t. ex. i den alexandrinska
teologien och hos Augustinus. En omfattande
reception af nyplatonska tankar föreligger i
Pseudo-Dionysios Areopagitas skrifter från 400-talet; den
grekiska kyrkan blef den, i hvilken dithörande
fromhetsideal fick största utrymmet. – I Västerlandet
fick den med kristna tankar starkare eller
svagare uppblandade oändlighetsmystiken fr. o. m.
1100-talet sin klassiska period, som har satt
förblifvande spår efter sig i katolsk fromhet intill
närvarande tid. Starkast påverkade från Areopagiten
äro t. ex. Hugo af S:t Victor och Eckart.
En populär form är "brudmystiken", där extasen
fattas som samlif med "själens brudgum" Kristus
(Bernhard af Clairvaux, Mechtild af Magdeburg
m. fl. – "nunnemystik"). Gemenskapskänslan med
den lidande Frälsaren kan ge extasen en "mörk"
karaktär af ytterlig pina (Frans från Assisi,
Katarina från Siena; därmed sammanhänger
stigmatiseringsfenomenet). Tonvikten kan framför allt
läggas på viljeuppgifvelsen, tillämpad i ren passivitet
eller aktiv handlingskraft; i senare fallet blir
närmandet åt evangelisk fromhetsriktning starkast
(Tauler, "Tyska teologien"). Många variationer
och individuella utgestaltningar förekomma,
särskildt mot medeltidens slut (jfr t. ex. Suso,
Juliana af Norwich, Gerson, Thomas a Kempis,
Katarina från Genua). – De konventionella formerna
kunna stundom tagas i tjänst af en med profeternas
och evangeliets etiska kallelsetro besläktad
ande (Birgitta, Savonarola). – Med Luther
bryter personlighetsmystiken igenom och får sin
förblifvande härd i protestantismen. Många
blandningsformer ha emellertid äfven där förekommit;
så t. ex. kväkarna med sin lära om det inre
ljuset eller inre ordet (se Kväkare); tydliga
inslag från katolsk fromhet finnas (t. ex. hos
Arndt och i den radikala pietismen). I den
nyare protestantismen ha den äkta
personlighetsreligionens tankar bragts till större
principiell klarhet. Vägledande ha därvid Ritschls
kritiska undersökningar varit. – Den katolska
mystiken hade under 1500- och 1600-talet en ny
blomstringstid (se Kvietism). Ehuru under
jesuitiskt herravälde skjuten åt sidan, lefver dess
fromhet alltjämt kvar, äfven inom modernismen
(von Hügel), och kan stundom i olika former
uppdyka inom den moderna bildningen.
Litteraturen är mycket rik; dock återstå
fortfarande stora områden att undersöka. Se A.
Ritschl, "Geschichte des pietismus" (3 dlr, 1880-86),
W. R. Inge, "Christian mysticism" (1899),
N. Söderblom, "Uppenbarelsereligion" (1903) och
"Religionsproblemet" (2 dlr, 1910), E. Lehmann,
"Mystik i hedenskab og kristendom" (1904), A.
Poulain, "Des grâces d’oraison" (1906), F. von
Hügel, "The mystical element of religion" (2
dlr, 1908) och "Eternal life" (1912), H.
Delacroix, "Études d’histoire et de psychologie du
mysticisme" (s. å.), och K. B. Westman,
"Birgittastudier" (1911).
K. B. W-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
