Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en omfattande materialsamling. E. H. Meyer från 1883,
hvars "Germanische mythologie" (1891) innehåller
en oskattbar rikedom af hänvisningar till källor
och litteratur, anser själatron, som uppkommit genom
förnimmelsen af dröm, marridt och död, vara folktrons
första stadium, hvarifrån anledning tagits att tänka
naturföreteelserna behärskade af andeväsen; själatron
som mytförklaring har sedan betonats af J. Lippert,
marridt och dimma af L. Laistner. Sedan H. Petersen
(om "Nordboernes gudedyrkelse og gudetro i hedenold",
1876) uppvisat, att Tor var hufvudguden i de
fornnordiska folkens tro, Oden blott i litteraturen,
och förklarat motsägelsen så, att uppfattningen af
Oden som hufvudgud vore invandrad från forntyskar
och angelsaxer, sökte S. Bugge ("Studier över de
nordiske gude- og heltesagns oprindelse", I 1881-89,
II 1896, fortsatt i "Beiträge zur geschichte der
deutschen sprache und literatur", bd 35, 1909)
visa, att större delen af den nordiska mytologiens
och hjältesagans innehåll berott på lån af kristna
och antika sagor, upptagna under beröringen med
västeuropeiska folk under vikingatiden, särskildt
på Brittiska öarna. Denna uppfattning bekämpades af
K. Müllenhoff, F. Jónsson och V. Rydberg, hvilken
senares "Undersökningar i germanisk mytologi"
(1886-89) åter är en jämförande mytologi af
djärfvaste slag. E. H. Meyer (i "Völuspa", 1889) ville
härleda en stor del af den nordiska mytologien ur
medeltida kristna skrifter, särskildt från Honorius af
Augustodunum (d. 1152). H. Schück ("Studier i nordisk
litteratur- och religionshistoria", 1904) så att säga
moderniserar den jämförande mytologien genom att i
nordiska mytologien återfinna annorstädes betygade
urgamla företeelser, såsom gudar i djurgestalt,
leviratsäktenskap, och uppmärksammar efter föredöme
af Mannhardt och Frazer (se d. o.) särskildt rituella
bruk. A. Olrik ("Om ragnarök", 1902) häfdar Eddans
olika sånger som själfständiga mytologiska källor,
hvilkas skilda uppgifter han återfinner i olika
länders folktro, och har i uppsatser i "Danske
studier" från 1905 sökt visa, att vissa företeelser
i den nordiska mytologien redan under bronsåldern
skulle ha lånats af lapparna. Den folkloristiska
riktningen med historisk böjelse kan alltså
sägas nu för tiden behärska forskningen i nordisk
mytologi. Språkvetenskaplig belysning af mytologien
har getts af A. Noreen, A. Kock, E. Sievers m. fl.;
arkeologiens mytologiska bidrag ha sammanfattats
af O. Montelius i "Sveriges hist.", I (sid. 47 f.,
114 f., 167 f.). Jfr ock J. Helander, "Den svenske
solguden och den svenske Tyr" (i "Ord och bild",
1906). Sammanfattande mytologiska handböcker äro på
senare tiden utgifna af E. Mogk i "Grundriss der
germanischen philologie" (1891, 2:a uppl. 1898),
i "Sammlung Göschen" (1906), vidare af W. Golther
(1895), P. D. Chantepie de la Saussaye (1900), Hermann
(1903), J. v. Negelein (1906) och R. M. Meyer (1910).
B-e.
Finsk mytologi. Källorna för kunskapen om finnarnas
forna religion äro ganska ofullständiga och
sporadiska. Från äldre tid har man en kortfattad
uppräkning af tavasternas och karelernas gudar i
företalet till M. Agricolas öfv. af psaltaren (1551;
faksimile i "Oma Maa" I, 616
f.), några notiser i rättsprotokoll samt
anteckningar från 1700-talet, som Kr. Lencqvist (se
d. o.) tillgodogjorde sig för sina disputationer
"De superstitione veterum fennorum" (1782) och
Kr. Ganander (se d. o.) i "Mythologia fennica"
(1789). De i nyare tid gjorda uppteckningarna af
finsk folklore innehålla äfven mytologiskt material,
som dock i allmänhet uppträder i mycket ombildad
och oursprunglig form. Den tryckta "Kalevala", som
af M. A. Castrén ("Föreläsningar i finsk mytologi",
1853) o. a. lades till grund för framställningar
af finnarnas mytologi, kan till följd af sitt
tillkomstsätt (se Kalevala, sp. 606 f.) icke användas
för detta ändamål. Den pågående undersökningen af
de aflägsnare finsk-ugriska folkens religion -
tjeremisser, votjaker, voguler och ostjaker äro
ännu i dag till stor del mer eller mindre medvetna
hedningar - kommer tydligen att lämna många viktiga
bidrag till kännedomen om äfven finnarnas forna
religion. Å andra sidan är denna en synnerligen
viktig källa för kunskapen om de forne nordbornas,
särskildt svenskarnas i Finland, hedniska religion,
från hvilken finnarna lånat en mängd element af både
primitiv och mera utvecklad art. Äfven från litauer
och slaver ha några dylika lån skett, liksom också de
finsk-ugriska folken på ett äldre stadium synas ha
gjort vissa mytologiska lån äfven från sina iranska
grannar i södra Ryssland. Det är emellertid ofta svårt
att i detalj afgöra, om icke dessa lån sammansmält
med tidigare, inhemska element af liknande eller
identisk art, som kunde anses tillhöra en allmänt
nordeuropeisk religionsform af mer eller mindre
enhetlig beskaffenhet. Från denna senare synes
man vidare kunna och böra afskilja en mera arktisk
religionsform, till hvars mera karakteristiska drag
bl. a. en starkt betonad schamanism samt björndyrkan
torde höra och som äfven, kanske i lån från lapparna,
uppträder på finskt område.
De forne finnarnas världsuppfattning var liksom deras
stamfränders väsentligen animistisk, men tydliga
spår skönjas också af en ännu ursprungligare
uppfattning, då naturföremålen åtnjöto dyrkan
såsom sådana, utan personifiering och utan tanke
på någon i dem inneboende ande. Gudagestalterna
synas ännu ha varit tämligen formlösa. Om myterna
ha vi föga kännedom. I kulten hade offerpräster
börjat framträda; de bildade icke något prästerskap,
men deras kall torde dock åtminstone i vissa fall ha
varit ärftligt. Dessutom funnos spåmän och trollkarlar
(noita, "den kloke", äfven tietäjä, "den vetande",
eller i gamla krönikor arbui, "lottkastaren"), hvilka
särskildt i de trakter, där lappar fordom bott,
äfven visade schamanistiska drag. Offren framfördes
i heliga lunder (hiisi, se d. o.) och vid eller på
heliga stenar, lades i källor, kastades i vatten
eller utgötos på marken. Offerlunderna, som ofta
torde ha varit inhägnade och som voro föremål för
skygg vördnad och ansågos sprida sjukdom omkring
sig, utbildades med tiden till begrafningsplatser,
och afkvistade eller med minnestaflor försedda träd
(karsikko) i dem helgades åt aflidna personer. Kvinnor
fingo icke nalkas dessa platser, med risk att eljest
uppväcka andemakternas vrede och lida allvarlig
skada. I lunderna uppstodo på sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
