Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 179-180 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I s. var sålunda den ursprungliga tamburinformen bibehållen (fig. 3); i
nordligare svenska lappmarker liknade trumman en puka af trä med utskurna hål till handtag etc. i bottnen (fig. 4); åter en annan typ, troligen tillhörande Kemi lappmark, hade bottnen sammanfogad af ett flertal
trälappar, hvilket kanske representerar ett mellanstadium i utvecklingen mellan de båda förra typerna.


Fig. 3. Baksida af lapsk trumma; sydlig typ.


Fig. 4. Baksida af lapsk trumma; nordlig typ.

I s. intar solens tecken en mycket
framträdande, central plats (fig. 2); i Torne lappmark var trumskinnet medelst streck uppdeladt i ett flertal afdelningar för olika delar af världen,
o. s. v. Trumpinnen var sirligt utskuren af horn i hammarform.
Trumman var behängd med silfverprydnader o. a., som man skänkte den som tackoffer för bevisade tjänster. Dess namn var i sydlapska trakter geure (jfr andra dialekters kievre, gœvrre, ring), nordligare kåbdes, kåptes, goavdes etc.; i äldre litteratur skrifves dess namn äfven gobdas, qvobdes etc.; på svenska kallas den äfven trolltrumma eller spåtrumma, på norska runebom, på finska kannus (samma ord som det lapska kåbdes). Till
våra dagar har inalles ett 70-tal lapptrummor bevarats, som nästan alla förvaras i offentliga samlingar, hvaribland 28 i Naturhistoriska riksmuseet
i Stockholm. Ett särskildt bemärkt exemplar är "Linné-trumman", som en gång tillhört Karl v. Linné, 1883 genom byte gick till Trocadéromuseet i Paris, 1912 återbördades till Sverige och nu förvaras i Statens historiska museum (jfr "Fataburen", 1910 och 1912).

Litt. (källskrifter, se sp. 170-171): J. A. Friis, "Lappisk mythologi, eventyr og folkesagn" (1871), G. v. Düben, "Lappland och lapparne" (1873), J. Fritzner, "Lappernes hedenskab og trolddomskunst" (i norsk "Hist. tidsskr.", IV, 1876), J. Qvigstad och G. Sandberg, "Lappiske eventyr og folkesagn" (1887), J. Krohn, "Suomen suvun pakanallinen
jumalanpalvelus" (1894), A. Bán, "A lappok mythosi emlékei" (i "Ethnographia", XVI, 1905), A. Olrik, "Nordisk og lappisk gudsdyrkelse", "Tordenguden og hans dreng" och "Soldyrkelse i Norge" (i "Danske
studier", 1905-06), K. Krohn, "Lappische beiträge zur germanischen mythologie" (i "Finnisch-ugrische forschungen", VI, 1906), A. Helland, "Beskrivelse över Finmarkens amt" (II, 1906), W. v. Unwerth,
"Untersuchungen über totenkult und Ódinnverehrung bei nordgermanen und lappen" (1911), E. Reuterskiöld, "De nordiska lapparnas religion" (1912), artiklar i "Finnisch-ugrische forschungen" af Olrik (XII),
Qvigstad (II), Setälä (I, XII) och Tunkelo (I), i "Maal og minne", 1910, af Olrik, i "Ymer" 1911 af von Rosen, i "Svenska landsmål", 1911, af Christiansen och Hammarstedt, i "Virittäjä", 1897, af Vennola, 1903 af
Äimä och 1912 af Holmberg och Tunkelo, i "Valvoja", 1910, af Holmberg och i "Izvjestija Archangelskago obstjestva izutjenija russkago sjevera", 1912, af Wiese. Om trummorna se särskildt artiklar i "Journal
de la Société Finno-Ougrienne", III, af Qvigstad, i "Zeitschrift für ethnologie", 1910, af Weinitz, i "Le monde oriental", 1910, af Wiklund och i
"Fataburen", 1910 och 1912, af Hallström, Reuterskiöld och Wiklund.
K. B. W.

Slavisk mytologi. Vår kännedom om slavisk religion och mytologi är tämligen begränsad: den grundar sig på korta notiser i historiska källskrifter (särskildt krönikorna) och i predikningar från den första
kristna tiden samt på nutida folktro och rituella sånger (talrika i Ryssland). Vi återfinna de vanliga hufvuddragen: dels dyrkan af naturen (animism), dels af förfäderna. Den förnämste guden är Perun (ordet synes etymologiskt sammanhänga med isl. Fjorgyn), åskans gud, motsvarande Indra-Zeus-Juppiter-Tor. Med sitt regn befruktar han jorden, med sina glödande pilar ("åskviggar") dödar han drakar och troll. Hans bild, af trä med hufvud af silfver och skägg af guld, fanns i Novgorod och Kiev. Vid Peruns namn svor man. Det kristnade Ryssland har satt profeten Elias som åskans herre i Peruns ställe: liksom Tor och Perun åker han i sin vagn, när åskan går. Svarog var den ljusa himmelens, Dazjbog (Dabog) l. Hors solens gudom,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>