Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myton Wyke [maitn waik]. Se Hull, sp. 1263 - Myus - Myvatn - Myxamebor, bot. Se Mycetozoa - Myzine glutinosa, zool. Se Pirålen - Myxom - Myzomyceter, bot. Se Mycetozoa - Myxomycetes, bot. Se Mycetozoa - Myxophyceæ - Myxosarkom [-kåm; af grek. myxa, slem], med. Se Sarkom - Myxothallophyta, bot. Se Mycetozoa - Myxödem - Myzostoma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Myton Wyke [måVtn wåVk]. Se Hull, sp. 1263.
Myus, i forntiden stad i Karien, n. ö. om Miletos,
från hvilket M. var skildt genom Latmiska viken,
och vid södra stranden af Maiandros. M., som snart
öfverflyglades af Miletos, var en bland de städer,
som Artaxerxes skänkte Themistokles. Ruiner vid
Avschar Kalessi. (J. F. N.)
Myvatn, "myggvattnet", Islands näst största insjö,
ligger i Södra Tingösyssla (Suður-þing-eyjarsýsla)
omkr. 300 m. ö. h. Sitt namn har den af de oräkneliga
myggsvärmar, som under sommaren träffas där och mot
hvilka inbyggarna måste skydda sig genom en särskild
hufvudbonad, "myvatnshufva". Sjön är omgifven
af lavafält och slocknade vulkankratrar samt har
en mängd vikar och vulkaniska holmar, som utgöra
tillhåll för ofantliga skaror af sjöfågel. Insamling
af ägg är också jämte ett synnerligen rikligt
forellfiske af stor betydelse för befolkningen.
F. J-n.*
Myxamebor, bot. Se Mycetozoa.
Myxine glutinosa, zool. Se Pirålen.
Myxom [-åm], Myxoma (af grek. myxa, slem), med.,
slemväfnadssvulst. Myxomen sammansättas af till
större delen stjärnformiga eller förgrenade celler,
mellan hvilka finns en slemmig grundsubstans. Denna
ger myxomen en geléartad konsistens. Hudens och
slemhinnornas bindväf äro de ställen, där myxomen
vanligast förekomma. De äro i regel godartade
svulster. G. H.
Myxomyceter, bot. Se Mycetozoa.
Myxomycetes, bot. Se Mycetozoa.
Myxophyceæ, Cyanophyceæ, Schizo-phyceæ,
Phycochromaceæ, Fykokromacéer, Blågröna alger,
Klyfalger, bot., klass af afd. Schizophyta
bland tallofyterna. Cellerna, som sakna tydliga
kromatoforer, innehålla utom klorofyll ett blått
färgämne, fykocyan (fykocyan + klorofyll
kallas fykokrom). Deras väggar äro ofta starkt
förslemmade och ej sällan färgade. Endast vegetativ
förökning är bekant, som sker genom cellernas
tudelning. Ett särskildt slags förökningsorgan äro
hormogonierna, cellrader, som frigöras och utväxa
till nya individer. Hvilceller med förtjockad vägg
och oljerikt innehåll finnas hos många. Svärmceller
saknas alldeles, men några former (se
Osci11atoria) ha rörelseförmåga, fastän de sakna
cilier. Den yttre formen är mycket växlande. De
lägsta äro rent encelliga eller kolonibildande, de
högre stående trådformiga, med eller utan äkta eller
falsk förgrening (se Falsk förgrening), ensamma eller
bildande kolonier. - De blågröna algerna förekomma
öfverallt, där växtlif är möjligt, i synnerhet i sött
vatten, på fuktig jord, klippor, bland mossor och
lafvar o. s. v.; de finnas bland snö- och isalgerna
och utgöra hufvudmassan af vegetationen i de heta
källorna. Flera af dem uppträda som vattenblommor
(se Blomning 2). Vatten, som innehåller ruttnande
vattenblommor, är giftigt för boskapen. Några
Nostoc-arter ätas i Kina och Syd-Amerika. Hit
höra familjerna Chroococcaceæ, encelliga,
Rivulariaceæ, trådformiga liksom de följande,
Nostocaceæ, Stigonemataceæ, Scytonemataceæ och
Oscillatoriacæ. Af hithörande släkten märkas Nostoc
(se d. o.), Oscillatoria (se d. o.), Scytonema (se
Falsk förgrening), Anabæna
(se d. o. och Blomning 2), Aphanizomenon (se Blomning
2), Rivularia (se Blomning 2), Polycystis (se
Blomning 2) och Trichodesmium (se d. o. och Blomning 2).
G. L-m.
Myxosarkom [-kam; af grek. myxa, slem], med. Se
Sarkom.
Myxothallophyta, bot. Se Mycetozoa.
Myxödem (af grek. myxa, slem), med., är en först
i nyare tid iakttagen och beskrifven sjukdomsform,
som fått sitt namn på grund af de egendomliga
hudförändringar, som uppträda under densamma. Dessa
bestå i en förändring af hudens fibrillära
bindväf med ansamling af en homogen-gelatinös,
mucinhaltig massa mellan bindväfsfibrillerna. Huden
blir härigenom ansvälld, spänd och fast. Denna
hudförändring lokaliserar sig i regel till bestämda
kroppsställen, framför allt ansiktet, halsen och
nacken. Från dessa kroppsdelar plägar den myxödematösa
ansvällningen öfvergå på bålen och extremiteterna,
hvarvid i synnerhet händer och fötter bli starkt
förändrade. Äfven inre delar, såsom slemhinnan i
munnen, i svalget och i luftstrupen, kunna förete
likartad ansvällning. Jämte nu nämnda hudförändring
inträder ett upphörande af svettkörtlarnas
sekretion; äfven talgkörtlarnas verksamhet aftar
eller upphäfves fullständigt. Härtill komma andra
trofiska rubbningar, såsom håraffall, atrofi af
tänderna och nagelförändringar. Därjämte uppträda
småningom äfven rubbningar i centrala nervsystemet,
karakteriserade genom inträdande kroppslig och andlig
svaghet, hvilken senare kan utveckla sig till verklig
demens. Utom nu nämnda förändringar kan vanligen
redan under lifvet en volymförminskning iakttagas hos
sköldkörteln. Senare undersökningar ha nu ådagalagt,
att det vid myxödemet i själfva verket är fråga om
en sköldkörtelsjukdom. Körtelns volymförminskning
är betingad af en undergång, ända till fullständigt
försvinnande af de specifika körtelelementen, och
myxödemet beror på ett bortfallande af den normala
sköldkörtelsekretionen (se Sköldkörteln). Kunskapen om
nu nämnda förhållanden har äfven fört till en verksam
behandling af myxödemet, en behandling, som i sin tur
ytterligare bekräftat, att en sköldkörtelsjukdom med
förminskad eller upphäfd funktion föreligger. Denna
behandling består däruti, att den myxödemsjuke
får förtära sköldkörtelsubstans i en eller annan
form. Härigenom kunna samtliga sjukdomssymtom bringas
att försvinna. En varaktig hälsa kan likväl ej komma
till stånd, därest all sköldkörtelväfnad genom atrofi
gått förlorad. G. H.
Myzostoma, zool., ett parasitiskt, på
Crinoidea lefvande djursläkte, som numera allmänt
uppfattas som en genom snyltlifvet degenererad
borstmask. Hithörande djur, som uppnå en längd
af omkr. 4 mm., ha skifformig kropp med mjuk,
ciliebeklädd yta, fyra par sugskålar på buksidan,
fem par korta, med en hake och med borst försedda
extremiteter; ofta finnas på kroppsranden flera
borst (s. k. cirri). Snabeln är utsträckbar. De
äro hermafroditer. Flera af ofvannämnda egenskaper
äfvensom deras larvutveckling ådagalägga släktskapen
med borstmaskarna. Somliga arter krypa omkring på
ytan af sina värdars kropp, andra sitta orörliga på
armarnas leder och framkalla där mer eller mindre
starka missbildningar; en art lefver i värdens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
