Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Månen - Månens ålder - Månesköld, oriktig form av Minniskiöld. Se Folkunga-ätten - Månesköld, Karl Kristersson - Månflodsintervall. Se Hamntid - Månfläckiga ärtvecklaren, zool. Se Landtbrukets skadeinsekter, pl. II, fig 11, och Ärtvecklaren - Månförmörkelse. Se Förmörkelser och Månen - Mångbyggare, bot. Se Polygamia - Mångcellbildning, bot. Se Cellbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjälp vid undersökningen af månytans topografi,
har man fått ett vida noggrannare material för
afgörandet af dylika frågor. Först med fotografiens
tillhjälp har man i själfva verket kunnat ernå en
exakt och fullständig kartläggning af månytan. Vi
ha visserligen utmärkta detaljkartor öfver vissa
inskränkta områden på jorden, men det vore omöjligt
att åt en vidsträcktare del af jordytan ge en så
talande och så trogen bild, som den de moderna
månfotografierna ge oss af månens yta. Af moderna
arbeten på detta område må nämnas de amerikanska Lick-
och Harvard-observatoriernas fotografiska månkartor,
Eitcheys på Yerkesobservatoriet utförda fotografier
(jfr fig. 2) samt Parisobservatoriets af Loewy
och Puiseux utgifna stora fotografiska kartverk
öfver månen. Noggranna uppmätningar af de olika
formationerna på månytan ha utförts, dels direkt,
dels på fotografisk väg, af Hayn i Leipzig, Franz i
Breslau, engelsmannen Saunder m. fl., och dessa ha
delvis varit af stor vikt äfven för undersökningen
af månens rotation och allmänna form.
Beträffande de olika utvecklingsstadier, som månen
haft att genomgå, kan man med stort skäl förutsätta,
att desamma varit i vissa delar likartade med dem,
som varit gällande för jorden. Ty dels är det
sannolikt, att de båda världskropparna bildats
ur samma ursprungliga massa, dels har den direkta
iakttagelsen i vissa hänseenden ådagalagt likheter
mellan bildningarna på månytan och jordiska
formationer. Likväl synes det antagligt, att
ringbergen uppkommit på sätt, som ej haft sin
motsvarighet i jordens utveckling. En skillnad
till graden, ehuru ej till arten, tyckes ligga
äfven däruti, att den vulkaniska verksamheten
varit jämförelsevis kraftigare på månen än på
jorden, ty månens berg äro visserligen af ungefär
samma höjd som jordens, men dock i förhållande
till de båda världskropparnas diametrar betydligt
större. Vid jämförelsen mellan jordens och månens
utvecklingsprocesser bör man äfven ha i minnet, att
den förras mera betydande massa måste ha låtit jorden
långsammare afkylas och sannolikt öfver hufvud taget
långsammare genomgå de olika utvecklingsstadierna, i
hvilka tydligen afkylningsprocessen tar en väsentlig
del. Månen skulle således efter denna tankegång
vara längre kommen i sin utveckling. Äfven bör det
hållas för sannolikt, att det sterila, ökenartade
tillstånd, som nu utmärker månen, betecknar ett
framtidsperspektiv för jorden.
Beträffande uppkomsten af formationerna på månytan,
särskildt ringbergen, har en mängd hypoteser
framställts. Den i våra dagar kanske allmännast
antagna är den, som Loewy och Puiseux uppställt på
grundvalen af ett ingående studium af sina ofvan
omtalade månfotografier. Enligt denna hypotes skulle
månen urspr. varit en glödande massa i flytande
tillstånd, på hvars yta småningom genom afkylning en
tunn skorpa bildade sig. Genom tryck från den inre
massan, i följd af gasutvecklingar e. d., uppstodo
flerstädes upphöjningar i skorpan, hvilka vid växande
tryck underifrån slutligen genombrötos. De därvid
sönderbrutna delarna af skorpan nedstörtade då i
den inre glödande lavan; rundt om öppningen kvarstod
den uppåtböjda kanten af skorpan som en cirkelformig
vall. Småningom stelnade åter den af vallen omslutna
delen af ytan, och så uppstod ett ringberg.
Centralbergen kunna vara rester af den söndersprängda
skorpan, hvilka kommit att sticka upp ur lavan. Vid en
fortgående afkylning sammandrog sig den inre massan
hastigare än den fasta skorpan, och under denna
uppstodo då stora håligheter, i hvilka slutligen
stora partier af skorpan nedsjönko. Sänkningsområdena
öfversvämmades af lavan, och så uppstodo, då lavaytan
snart stelnade, de stora jämna områden, som vi
kalla "haf". De stora bergskedjorna, Apenninerna,
Kaukasus o. s. v., skulle då vara delar af den
gamla skorpan, som bilda mellanpartier mellan dylika
sänkningsområden. Efter denna "haf"-bildande period
har skorpan genom stelnandet blifvit allt fastare,
så att därefter genombrott kunde ega rum endast
på enstaka ställen. Förekomsten af åtskilliga
stora ringberg ute i "hafven" samt af en mängd
små öfver hela månytan kringspridda kratrar af
uppenbarligen nyare datum visar, att många utbrott
egde rum äfven efter "hafvens" uppkomst. Räfflorna,
t. ex. Hyginus-räfflan, äro måhända sprickor och
förskjutningslinjer, som uppkommit vid dylika
jordbäfningar. De ljusa strålsystemen kring några
af de större kratrarna kunna möjligen förklaras som
uppkomna genom väldiga mängder af aska, som utslungats
ur vulkanerna vid utbrotten under denna period och som
af vindar drifvits åt olika håll. Man kunde nämligen
anta, att en atmosfär då ännu existerade. Slutligen
har månskorpan antagit en sådan fasthet, att den
vulkaniska verksamheten fullständigt upphört och det
nuvarande, såvidt man hittills kunnat finna, troligen
så godt som oföränderliga tillståndet inträdt. Detta
är i hufvuddrag Loewys och Puiseux’ teori; den har
åtskilligt, som talar för sig, men mot densamma ha
äfven åtskilliga invändningar blifvit gjorda. Af andra
nyare teorier är kanske den af H. Ebert uppställda
den mest beaktansvärda; det skulle emellertid föra
för långt att här redogöra för densamma.
Om månens antagna inflytande på väderleken
se Väderleksförutsägelse. - Om månen i
religionshistorien se Måndyrkan. - Månen är inom
den kristna konsten symbol för Jungfru Maria.
E. J. (B-d.)
Månens ålder, astron., det antal dagar, som förflutit
sedan senaste nymåne. Se vidare Epakter och Gyllental. (B-d).
Månesköld, oriktig form för Minniskiöld. Se
Folkunga-ätten.
Månesköld, Karl Kristersson, till Seglinge, juridisk
ämbetsman, f. 17 maj 1593, d. 1670, utsågs 1616 till
assessor i Svea hofrätt, men förklarade sig icke
skickad för ett dylikt ämbete och blef i stället
kapten för ett båtsmanskompani. 1633 vardt han
likväl assessor i hofrätten i Åbo och utnämndes 1634
till vice president i Göta hofrätt. Han var ordf. i
1643 års större lagkommission (se Lagkommissionen,
sp. 867). M. erhöll 1655 afsked.
Månflodsintervall. Se Hamntid.
Månfläckiga ärtvecklaren, zool. Se Landtbrukets
skadeinsekter, pl. II, fig. 11. och Ärtvecklaren.
Månförmörkelse. Se Förmörkelser och Månen.
Mångbyggare, bot. Se Polygamia.
Mångcellbildning, bot. Se Cellbildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
