Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mälaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Stora) Björkfjärden. Där når
ock M. sin största bredd i n. och s., öfver 50
km. Vattnets höjd öfver Östersjön räknas i medeltal
till 45 cm. Åter möter en samling stora öar: Adelsö,
Björkö, Munsö, Ekerö, Svartsjölandet (Färingön),
Lofö, Kungshatt, Fågelö, n. om hvilka utbreda sig
Bro- och Näsfjärdarna, Görväln och Löfstafjärden,
under det de skiljas från Södermanlands fastland genom
Bockholmssund och Ekeröfjärden. Där närma sig de
norra och södra fastlanden alltmer hvarandra; vattnet
sammantränges i de smala sunden på bägge sidor om ön
Stora Essingen, hvarefter sjön ånyo vidgar sig i sin
sista och minsta bassäng, till hvilken höra
Ulfsundasjön, Årstaviken och Riddarfjärden. Från denna
sistnämnda utfaller M. i Östersjön vid Stockholm genom
Norrström och den med sluss försedda Söderström. En
annan utfartsväg från M. till hafvet bildar Södertälje
kanal från södra ändan af Södra Björkfjärden. Ett
särskildt vattensystem bildar den långa rad af
fjärdar och vikar, som fyller en djup sänka i Uppland,
hvilken upptar Fyrisåns och Örsundsåns vatten samt
genom sunden vid Almarestäk står i förbindelse med
fjärden Görväln: Skarfven, Sigtunafjärden, Skofjärden,
Ekoln, Gorran, Oxen och Låstaviken.
M. har ett betydligt djup; 20 m. är icke ovanligt. På
de stora fjärdarna är djupet ännu större; det
största lär träffas på Prästfjärden, 64 m. På
Riddarfjärden växlar det mellan 12 och 18 m., i
Bockholmssund och sundet vid Essingen är det 9 m.,
vid Kungshatt 18 m., i Kolsundet och Kvicksund något
öfver 4 m. Största delen af sjöns vattenmassa ligger
alltså under Östersjöns yta. Stark blåst och olika
samtida barometertryck utöfva därvid inflytande,
så att vattenståndet i Blacken eller Björkfjärden
stundom kan vara lägre än i Riddarfjärden (10 maj
1888 var t. ex. skillnaden i vattenståndet n. och
s. om Almarestäk 1,19 m.). Nivåskillnaden mellan
M:s olika delar är mycket obetydlig (åren 1887–95
mellan Galten och Riddarfjärden i medeltal endast 3
cm.). Under östliga vindar är det icke ovanligt, att
Östersjöns yta vid Stockholm blir högre än M:s, så
att hafsvattnet strömmar uppför Norrström ("uppsjö",
"uppström"). Det inströmmade saltvattnet kvarstannar
delvis på djupet af de östliga fjärdarna, hvadan där
träffas hafsfauna och hafsflora. På grund häraf har
man ansett M. ännu icke vara en fullt färdig insjö,
utan snarare en hafsvik i sitt sista stadium af
öfvergång till insjö.
M:s öar och stränder berömmas för sin fägring. Väl
saknas storartade scenerier. Bergen nå sällan på
södra stranden en större höjd än 50 m. Vid norra
stranden och på öarna äro kullarna oftast ännu
lägre och spridda öfver vidsträckta slätter. Men
ingenstädes torde i så rikt mått som här träffas
den milda, idylliska, men dock alltid friska och
lifliga stämning i landskapet, som måste i hög grad
behagligt tilltala hvar och en, som har öppet öga
och sinne för naturens skönhet. Härtill bidrager i
hög grad den saftiga grönska, som öfverallt möter
ögat och framför allt annat skänker Mälarstränderna
deras tjusningskraft. Såväl på öarna som på det
omgifvande fastlandet är jordmånen i allmänhet mycket
bördig. Odlad bygd har ock här
funnits sedan uråldriga tider, hvadan fornminnen äro
talrika; men landet är icke så tätt befolkadt, som
man af dess naturliga rikedom skulle ha anledning
förmoda. Måhända kan orsaken härtill sökas i den
stora mängd slott och herresäten, som kransa M:s
stränder och mellan hvilka största delen af dessa
utaf naturen rikt gynnade trakter från forna dagar
varit och fortfarande äro fördelade.
Tolf städer ligga vid M. eller så nära denna sjö,
att de kunna anses vara Mälarstäder. En mycket liflig
sjöfart, mest med ångbåtar och smärre segelfartyg,
eger rum på M., hvars yta nattetid upplyses af 20
ledfyrar.
M:s flöden. Tillförlitliga observationer af M:s
vattenstånd ha sedan 1774 anställts vid öfre
slusströskeln i Stockholm. (Före 1825 saknas
dock iakttagelser fullständigt under 8 år.) De
af Lilienberg (se nedan) meddelade värdena äro
korrigerade för de ändringar af skalans 0-punkt,
som egt rum. Ändrade afloppsförhållanden till
följd såväl af byggnader i Norrström som af
den pågående landhöjningen ha bidragit till att
ändra vattenståndet, ehuru sannolikt icke i högre
grad. Dock torde i någon mån däraf kunna förklaras,
att vattenståndet sedan 1774 befunnits gradvis sjunka
något, hvilket äfven den mycket större talrikheten af
höga flöden i äldre tider än i senare antyder. Från
tiden före observationernas tillkomst berättas
om höga flöden 1640, 1650, 1661, 1720, 1730, 1735,
1755–56, 1770 och 1772. Det högsta flödet efter denna
tidpunkt inträffade 1780, då vattenståndet nådde
6,62 m. Därnäst komma följande flöden med vattenstånd
öfver 5,50 m., nämligen 1788 (6,07 m.), 1783 (5,75),
1792 (5,74 m.), 1774 (5,73 m.), 1851 (5,70 m.),
1776 (5,68 m.), 1816 (5,63 m.), 1806 (5,61 m.), 1793
(5,59 m.), 1853 (5,57 m.) och 1811 (5,55 m.). Sedan
1853 ha alltså inga flöden med vattenstånd öfver
5,50 m. inträffat. De högsta flödena, öfver 5 m.,
efter denna tid äro i kronologisk ordning följande:
1860 (5,46 m.), 1866 (5,11 m.), 1867 (5,29 m.),
1868 (5,20 m.), 1877 (5,05 m.), 1890 (5,00 m.),
1897 (5,05 m.), 1898 (5,08 m.), 1899 (5,02 m.),
1904 (5,35 m.) och 1913 (5,19 m.). Vanligast
inträffa M:s högsta flöden om våren i samband med
snösmältningen. Dock händer det icke sällan, att
vattenståndet är högst om hösten eller vintern och
detta särskildt under blida vintrar. Af de förut
uppräknade flödena voro exempelvis de af 1780, 1853,
1899 och 1913 dylika vinterflöden. Till jämförelse
nämnes, att medelvattenståndet vanligen uppges till
4,21 m. samt att i direktivet till uppgörande af det
nu föreliggande regleringsförslaget fastställts,
att det reglerade normala vattenståndet så vidt
möjligt icke bör öfverstiga 4,3 m. och det reglerade
högsta vattenståndet icke 4,7 m. Den normala årliga
variationen hos M:s vattenstånd är sådan, att högsta
medelvattenståndet inträffar i maj med 30 cm. öfver
medelvatten, det lägsta i sept. med 13 cm. under
medelvatten. Ett utprägladt sekundärt maximum
inträffar under vintern, då medelvattenståndet
för dec. är 1 cm. öfver medelvatten, ett sekundärt
minimum i mars med 9 cm. under denna nivå. Den årliga
perioden hos M:s vattenstånd representerar därför en
blandningstyp mellan norra och södra Sveriges typer
med öfvervikt åt den senare. Detta visar sig speciellt
däri, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
