Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tändernas antal är detsamma hos människan och alla
Gamla världens apor, nämligen 32; äfven deras byggnad
är till sina grunddrag lika hos människan och de
högre aporna, hos hvilka de dock äro betydligt
större. Från de flesta aparters tandsystem skiljer
sig människans ock därigenom, att hörntanden ej är
längre än de andra tänderna, och därför finnes ej
heller den för upptagande af hörntandskronan bestående
luckan i tandraden, som är kännetecknande för många
apor. Dessutom är hos människan en del af tandsystemet
underkastad en tillbakagående utveckling. Detta
gäller i första rummet den s. k. visdomstanden:
tiden för dess uppträdande är mycket växlande,
nämligen mellan det 17:e och 40:e lefnadsåret;
hos många personer genombryter den aldrig tandköttet,
hos andra är den förkrympt till ett litet stiftformigt
tandrudiment. Äfven den yttre öfre framtanden är ej
sällan tillbakabildad eller saknas.
Till skillnad från flertalet andra ryggradsdjur,
men i öfverensstämmelse med de människolika aporna,
saknar människan svans, endast 4–5 starkt förkrympta
och under huden dolda svanskotor antyda denna
kroppsdel. På människans tidigare utvecklingsstadier
finnes däremot regelbundet äfven hos henne en verklig,
fritt framträdande svans, hvilken i intet annat
än längden skiljer sig från samma kroppsdel hos
flertalet andra däggdjursfoster. I detta svansämne
ingå anlag till 6–8 svanskotor. Men fr. o. m. den
tredje, senast fjärde fostermånaden är i regel hvarje
spår af denna svans försvunnet; svansutskottet har
upptagits i bålen, och kotanlagens antal har minskats
genom sammanväxning.
Till skillnad från den mer eller mindre rikliga
hårbeklädnad, som utmärker aporna, är större
delen af människans kropp försedd endast med små,
glest stående hår. I motsats till den fullväxta
människans rudimentära hår står den hårbeklädnad,
som utmärker fostret; i sjätte fostermånaden är
hela kroppen – med undantag af handens insida,
fotsulan, läpparna och vissa delar af könsorganen –
beklädd med tätstående, mjuka och ganska långa hår,
hvilka dock redan före födelsen eller under loppet
af det första lefnadsåret försvinna. Den rikligare
hårväxt, som är kännetecknande för fostret, ger vid
handen, att människan fordom äfven i fullt utbildadt
tillstånd haft en fullständigare och funktionellt
betydelsefullare hårbeklädnad än i våra dagar.
Ingen annan varelse mer än människan är försedd
med läppar i egentlig mening; de utgöra en af de få
människokroppen enbart tillkommande egenskaperna. Med
läppar i denna mening förstå vi de bildningar, som
uppkommit därigenom, att munnens slemhinna sträcker
sig ett stycke ut på ansiktet.
Såsom ett synnerligen betydelsefullt faktum må nämnas,
att blindtarmens maskformiga bihang förutom hos
människan förekommer endast hos de människolika
aporna, medan alla lägre apor, bortsedt från
sällsynta, rent individuella undantag, fullständigt
sakna ifrågavarande bihang.
På sista tiden har man äfven på experimentell väg
sökt påvisa, att mellan de människolika aporna och
människan existerar i ordets egentliga mening en
"blodfrändskap". Det är ett sedan länge kändt
faktum, att blodet af en djurart, insprutadt i
ett annat, ej besläktadt djurs blodkärl, verkar i
högre eller lägre grad som ett gift, enär genom de
röda blodkropparnas hastiga förstöring allvarliga
rubbningar uppstå. Däremot inträffar, ifall dessa
blodöfverföringsförsök företagas med nära besläktade
djur, såsom hund och varg, kanin och hare o. s. v.,
ingen förgiftning; och det har befunnits, att faran
för en sådan varit så mycket mindre, ju närmare
besläktade de två försöksdjuren äro. Under sådana
förhållanden är det gifvetvis af afgörande betydelse,
att ensamt bland alla Primates den mänskliga
blodvätskan ej inverkar skadligt på de människolika
aporna, hvilket däremot är förhållandet med de öfriga
aporna. Vidare har det visats, att serum af en kanin,
i hvilken insprutats människoblod, framkallar en
fällning ej blott i människo-, utan ock i apblod, men
ej i någon som helst annan blodart (enligt Uhlenhuth).
I några viktiga punkter företer människans
fosterutveckling anmärkningsvärda skillnader från
nästan alla andra varelsers. Dessa äro bl. a.:
saknaden af en fri allantois-blåsa, förekomsten af
en bukstjälk, beskaffenheten af den af lifmoderns
slemhinna bildade kapseln, som omger det unga
befruktade ägget efter dess inträde i lifmodern,
den egendomliga insvängningen på ryggsidan,
som uppträder under första fostermånaden, samt
äggulesäckens rudimentära tillstånd. Särskildt
anmärkningsvärdt är emellertid, att dessa egenheter,
som skilja människofostret från alla andra däggdjur,
har det gemensamt med aporna (jfr Ägg).
Den biologiska undersökningen fastslår sålunda,
att människan till hela sin organisation i
embryonalt och fullbildadt skick af alla däggdjur
bäst öfverensstämmer med aporna samt att denna
öfverensstämmelse är större med de högsta aporna
än med de lägre och delvis sträcker sig till
kroppsbyggnadens och fosterlifvets mest egenartade
detaljer.
2. Anat. Den mänskliga individens jordiska tillvaro
börjar i det ögonblick, då den hanliga könscellen,
spermatozoen, intränger i och "befruktar",
d. v. s. sammansmälter med den honliga könscellen,
äggcellen. Från detta tillfälle vidtager människans
ontogeni, d. v. s. individuella utveckling, som
genomlöper en serie skilda perioder, tills ändtligen
den könsmogna och till sin zoologiska ställning
fullt utvecklade människan står färdig att i sin tur
bidraga till släktets och artens kontinuitet och
fortsatta evolution. Härmed är dock den somatiska
(kroppsliga) utformningen icke afslutad. Tvärtom
fortskrida oaflåtligt mer eller mindre påtagliga
omgestaltningar inom organismen, som efter hand
flyta öfver i de i hastigare eller långsammare tempo
framträdande ålderdomsförändringar, hvilka till slut
hejda gången af organismens så komplicerade maskineri;
och individen hemfaller i döden till en upplösning
i sina elementära beståndsdelar. – Utvecklingen
till könsmognadens fulländning kan indelas i två
hufvudperioder, nämligen det embryonala skedet mellan
äggets befruktning och barnets födelse – under hvilket
skedes andra månad embryot vinner mänsklig gestalt
(se fig. 2 i art. Foster) – och tillväxtskedet
l. barnaåldern från födelsen till könsmognaden. Här
skola endast grunddragen af människans förändringar
efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
