Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 263-264 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

5) Hjärnskålens rymdinnehåll är relativt mindre
än hos nu lefvande människor; Schwalbe har kunnat
fastställa, att sagda mått hos Neanderthalkraniet
ej öfverstiger 1,230 kbcm., medan det hos sju
kranier af ungefär samma bredd och längd, tillhörande
moderna lägre folkslag, var 1,565–1,775 kbcm. Men
som hjärnskålens rymdinnehåll är ett ganska troget
uttryck för hjärnans storlek, var hjärnans storlek hos
urmänniskan underlägsen den hos nutidsmänniskan. Dock
bör anmärkas, att kraniet från La Chapelle-aux-Saints
hade ett något större rymdinnehåll. – 6) Hela
käkpartiet skjuter starkare ut framför hjärndelen,
än hvad förhållandet är hos nutida européer. –
7) Särskildt anmärkningsvärd är underkäken. Denna
erbjuder, som redan är nämndt, hos nutidsmänniskan en
egenskap, som skiljer henne från alla andra varelser,
nämligen hakan. Hos urmänniskan saknas hakan
(fig. 21–23).

Fig. 21–23. Underkäkar, den öfversta af schimpans, den mellersta af urmänniskan från La Naulette, den nedersta af modern europé. (Den punkterade linjen har hos alla samma läge i förhållande till den mellersta framtanden.)

– 8) Urmänniskans tänder äro i
stort sedt relativt gröfre än nutidsmänniskans;
pulpahåligheten är ovanligt stor. Kindtänderna
äro försedda med ett större antal emaljveck än
hos flertalet moderna människor. Det förtjänar
anmärkas, att denna emaljveckbildning är
ännu starkare hos schimpans och orangutang. –
Rörande öfriga skelettdelar må här betonas endast
följande egenskaper. Strålbenet skiljer sig från
nutidsmänniskornas genom sin starka krökning, så
att ett betydligt mellanrum uppstår mellan detta
och armbågsbenet. Skenbenet utmärker sig därigenom,
att dess öfversta del är böjd bakåt, så att benet,
när dess öfre yta ställes i ett vågrätt plan, är
starkt riktadt bakåt, medan hos nu lefvande européer
denna lutning är mycket ringa; anmärkningsvärdt
är, att denna egendomlighet i skenbenets byggnad
återfinnes såväl hos de människolika aporna som hos
människofostret, där den (hos européerna) försvinner
under utvecklingens lopp. Alla skelettbenen utmärka
sig för påfallande groflek och delvis mycket starka
muskelfästen. – Kroppshöjden har beräknats sålunda:

En af Spymänniskorna	148–150 cm.
Neanderthalmänniskan	155–156 »
Människan från La Chapelle-aux-Saints	160–162 »

Benbyggnadens betydliga groflek ger vid handen, att
de voro utrustade med en delvis stark muskulatur,
att de således egt betydande kroppskrafter; händer
och fötter voro relativt stora. Det stora långdragna
hufvudet med låg, "flyende" panna och med ögonen
skuggade af väldiga ögonbrynsbågar ter sig för
nutidens smakriktning som "djuriskt". Schwalbe har
påvisat, att en del andra kvartära kranier kan i viss
mån anses vara verkliga öfvergångsformer mellan sagda
människoarter. Dessa äro funna vid Brüx och Brünn
(Mähren) och Galley hill i Kent (England). – Af det
föregående framgår, att i flertalet af de egenskaper,
genom hvilka urmänniskan skiljer sig från andra nu
lefvande och utdöda människor, närmar den sig eller
öfverensstämmer den med de människolika aporna. Till
detta resultat har man, tack vare i främsta rummet
Schwalbes planmässiga undersökningar, kommit ej genom
en ungefärlig taxering af likheter och olikheter,
utan genom en exakt, på siffror stödd bestämning af
undersökningsföremålens formvärde.

Men urmänniskan egde samtida, hvilka tillhörde
samma människoart, som ännu lefver, nämligen homo
sapiens. Sålunda känner man ur yngre kvartära lager
från flera ställen i Europa mänskliga skelettrester,
som sammanförts till den s. k. Cro-Magnon-rasen,
så benämnd efter fyndorten (se Cro-Magnon); någon
genomgående olikhet med nu lefvande européer
torde denna ras emellertid ej ega. Vid Mentone
(se Mentonegrottorna) har man anträffat flera
skelett, af hvilka två betecknats som negroida
(negerartade). Äfven andra säkert kvartära fynd visa,
att nutidens människoart lefde redan under detta
tidsskede. Kvartära representanter för homo sapiens
äro ock kända från Amerika.

Enär både homo primigenius och homo sapiens lefvat
under kvartärtiden, och som vi ännu ej veta, hur
tertiärtidens människor varit beskaffade (se dock
nedan), kunna de geologiska tidsbestämningarna
ej ge oss någon säker ledning vid besvarande af
frågan rörande människans härledning. Vi äro
tillsvidare i första rummet hänvisade till de
anatomiska karaktärerna, som utmärka de fossila
människorna. Dessa karaktärer torde lämna rum för
följande alternativa tydning. Antingen äro de båda
människoraserna, af hvilka blott den ena kvarlefver,
afkomlingar af en gemensam, mera odifferentierad
urform. Eller ock: homo sapiens, har vid eller
sannolikt före kvartärtidens begynnelse utvecklats ur
homo primigenius eller ur en denna närstående form;
stamformen lefde sedan samtidigt med afkomlingarna
under den äldre delen af kvartärperioden, men såsom
varande dessa underlägsen, dukade den under i kampen
för tillvaron före denna periods utgång. Ehuru väl
harmonierande med de fakta, som i denna stund stå
till vårt förfogande, kan detta försök till frågans
lösning lika litet som något annat, som framställts
i den nästan oöfverskådliga litteraturen rörande
människans närmaste härledning, göra anspråk på att
ega någon annan valör än hypotesens. Här må påpekas,
att man ock antagit, att ur-australiern, hvilken
tämligen allmänt betraktas som nutidens lägsta
människoform, skulle representera en människotyp,
hvilken med afseende på vissa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>