Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människan - Människans rättigheter (De mänskliga rättigheterna), Se Déclaration des droits de l'homme och Medborgerliga rättigheter, sp. 1385 - Människans son. Se Människosonen - Människoblifvande. Se Inkarnation - Människohajar, zool. Se Hajsläktet - Människolika apor. Se Anthropomorpha - Människoloppan, zool. Se Loppor - Människooffer. Se Offer - Människoraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Der Neandertalschädel" (1901) och "Studien
zur vorgeschichte des menschen" (1906),
C. H. Stratz, "Naturgeschichte des menschen" (1904),
R. Wiedersheim, "Der bau des menschen als zeugnis
seiner vergangenheit" (3:e uppl. 1893).
4. Filos. Äldre tiders uppfattning af människan som
till arten skild från djuren har i våra dagar genom
Darwins härstamningslära och genom djurpsykologiens
upptäckter rörande djurens intelligens hos många
slagit om till en motsatt uppfattning, enligt hvilken
människan intet annat är än ett högre djur; ja, det
på den nutida naturvetenskapen grundade monistiska
föreställningssättet går ännu längre i de gamla
skiljemurarnas nedbrytande, då det vill utsträcka
de oorganiska tingens fullständiga bundenhet af
naturmekanismen äfven till de lefvande varelserna
och bland dem ock till människan. Hon blir för detta
åskådningssätt blott ett ting bland andra, låt vara
den mest invecklade och rikast differentierade
naturmekanismen. Gentemot denna mer eller mindre
radikalt genomförda naturalistiska uppfattning
försvara dock många nutida tänkare fortfarande
den åsikten, att hos människan framträder något
väsentligen nytt i förhållande till hela naturen,
nämligen de andliga egenskaper, som sammanfattas
i begreppet personlighet. Visserligen kan ingen
förneka, att människan ock har en natursida och
att hon som kroppslig varelse tillhör djurriket;
men detta behöfver ju ej utesluta, att hos henne
ock finnes något annat och högre. Att hon sannolikt
härstammar från djuriska förfäder, hindrar icke den
åsikten, att på ett visst stadium af utvecklingen
personligheten bryter igenom, då förutsättningarna
för dess lif genom de föregående stadierna steg för
steg blifvit åvägabragta. Frågan, huruvida mellan
människa och (lägre) djur är artskillnad eller blott
gradskillnad, nedsjunker enligt denna uppfattning
blott till en ordstrid. Huru mycket än sannolikheten
talar för numera utdöda öfvergångsformer mellan
de öfriga lefvande varelserna och människan, så är
nu i verkligheten gradskillnaden mellan de lägsta
människorna och de högsta djuren så stor, att den har
hela karaktären af en artskillnad. Man må kunna påvisa
enstaka analogier till det personliga lifvet äfven hos
så väl lägre som högre djur; dessa framträda dock hos
dem blott som sporadiska ansatser utan betydelse för
lifsformen i det hela. Först hos människan trycka
de sin prägel på varelsen i det hela och ge dess
lif en helt ny betydelse. Det är framför allt i det
begreppsmässiga tänkandet och medvetenheten om sitt
eget jag samt i det afsiktliga handlandet, som dessa
specifikt mänskliga egenskaper framträda, hvilka ge
människan moraliskt ansvar och hennes lif moraliskt
värde. Hvarje människas möjlighet att utveckla sig
till en personlighet i denna bemärkelse är det,
som gör Kants fordran berättigad, att en människa
aldrig får behandlas blott som medel, utan därjämte
alltid måste betraktas som själf ändamål. Det är
också utvecklingen af dessa personliga egenskaper,
som möjliggör sammanslutningen af människor till
egentliga samhällen med rättigheter och plikter för
medlemmarna, hvilket är något helt annat än djurens
af instinkter och drifter orsakade sammanslutningar.
1 o. 3. L-e. 2. E. Hgn. 4. S-e.
Människans rättigheter (De mänskliga
rättigheterna). Se Déclaration des droits de l’homme
och Medborgerliga rättigheter, sp. 1385.
Människans son. Se Människosonen.
Människoblifvande. Se Inkarnation.
Människohajar, zool. Se Hajsläktet.
Människolika apor. Se Anthropomorpha.
Människoloppan, zool. Se Loppor.
Människooffer. Se Offer.
Människoraser, de olika grupperingar af jordens folk,
som man sökt utföra med ledning af öfverensstämmelse
eller skiljaktighet i fråga om deras kroppsliga
kännetecken. Människan måste nämligen, såsom fallet är
med de flesta arterna i Linnés system, betraktas som
ett kollektivspecies (sammel-art) i den betydelse de
Vries gett ordet. Hon måste uppfattas som en af flera
elementar- eller underarter, människoraser, sammansatt
kollektiv art, och nämnda elementararter visa sig
därtill hvar för sig i sin ordning sammansatta af
två eller flera varieteter, folkraser. Beteckningen
människoraser kännetecknar alltså de särskilda
elementararterna inom människosläktet, och de inom
dessa elementararter förekommande varieteterna
betecknas som folkraser. Den indoeuropeiska är
t. ex. en människoras, den nordiska rasen åter en
folkras inom den nyssnämnda. Försök att gruppera
jordens folk med hänsyn till deras kroppsliga
beskaffenhet skedde redan i forntiden. Så finner man
af minnesmärkena, att redan de gamle egypterna gjorde
en bestämd åtskillnad, förutom naturligtvis på olika
nationer eller folk, äfven mellan 4 raser inom de dem
bekanta folkslagen eller -stammarna. Dessa raser voro:
egypterna själfva, ludu 1. rudu, semiterna i Syrien
och Eufrat- Tigris-länderna, aumu, Afrikas negrer,
nahasin, samt Asiens icke-semitiska folk jämte de med
egypterna besläktade hamiterna i Afrika, tamahu. Ett
liknande försök till rasindelning återfinnes i l
Mos. 2 och 10, och detta har spelat en betydande roll
för den europeiska uppfattningen af hithörande frågor
under ett par årtusenden framåt. Enligt detsamma
skulle människosläktet vara sammansatt af tre raser:
semiter, hamiter och jafetiter, härstammande från
Noaks söner, Sem, Ham och Jafet. Liksom egypternas
var naturligtvis äfven detta försök grundadt på
lokala förhållanden och tillhör folksagan. Om än män
sådana som Hippokrates, Aristoteles, Herodotos,
Tacitus, Cicero, Galenus m. fl. egnade särskild
uppmärksamhet åt människans kroppsliga egenskaper,
ha dock dessa deras iakttagelser blott historiskt
intresse. De första vetenskapliga försöken att
klassificera människoraserna gjordes dock först på
1700-talet genom de dåtida store zoologerna, K. von
Linné och Blumenbach. Men vetenskapen om människan
(se Antropologi) erhöll först genom svensken Anders
Retzius en verkligt vetenskaplig grundval i och med
införandet af hans kraniologiska system. Den olika
form, som olika kranier erbjuda, utgjorde nämligen
den bas, hvarpå denne store forskare grundade sin
uppdelning af människans olika raser i skilda
underafdelningar eller rasgrenar, och Retzius’
"Om formen af nordboarnes kranier" utgör den moderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
