Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Möbel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möblernas utsirande, ehuru man visserligen kunde ofvanpå
detsamma anbringa målning eller t. o. m. förgyllning.
Man formligen öfverlastade husgerådet med
den gotiska arkitekturens vridna och genombrutna
ornament: löfverk, fiskblåsa, rosverk, fialer, krabbor,
att ej tala om sträfpelare, vapen o. s. v.,
hvilka voro sköra samt gjorde möblerna obekväma
och svåra att rengöra. Samtidigt utbildades hos
italienarna träinläggningskonsten (trämosaik, se
Intarsia). Sängen pryddes med mycken
omsorg och försågs med hel sänghimmel samt
omhängen; till slut gjordes allt detta af trä, så att
sängen blef likasom en stor låda, ett rum för sig.
Som sittmöbel föredrog medeltiden bänken, ja
t. o. m. skrinet, framför stolen. Armstolen med
hög rygg (ofta med träbaldakin öfver) tjänade
uteslutande som hedersplats. Ett anmärkningsvärdt
drag är, att bänkar, kistor, sängar och skåp ganska
allmänt gjordes väggfasta, så att de voro sammanbundna
med träpanelningen och miste sin karaktär
af flyttbart bohag. Hemmets förnämsta prakt
utgjordes af de rika väfnader, som hängdes på
väggar och sittmöbler.
Det blef renässansen förbehållet att åter lösgöra
möblerna från det onaturliga sammanhanget med
väggen. Sedan nyare tidens ingång tillgodosåg
man vid rumsinredningen såväl hågen för skönhet
och färgprakt som ock trefnadens och bekvämlighetens
kraf. Under renässanstiden (se pl. II)
kommer den egentliga stolen småningom allmänt
i bruk, kuddarna därå göras fasta, sits och rygg
stoppas; tapetserarens arbete börjar gå hand i
hand med snickarens. Emellertid fortfor bänken
att vara på en gång sittplats och låda. Skåpet
blef en omhuldad möbel, bl. a. af det skäl att
klädesplagg icke längre inlades, utan upphängdes.
Framsidan af skåpen formades gärna, i synnerhet
af högrenässansen, så, att de liknade palatsfasader.
Kredensbord l. skänkskåp (se Byffé med
fig.) kommo i bruk. Den stora sängen med
sänghimmel bibehölls och utrustades i hörnen med fyra
uppstigande stöd (karyatider, kolonner o. d.). Träet
(mest ek) lämnades i sin naturliga färg, som med
tiden fick en allt mörkare och varmare ton. Rosenträ
och ebenholts fingo ganska stor användning. Ytorna
smyckades med sniderier, inläggning eller
målning, och i denna ornamentering genomfördes den
nya, ädla och fantasirika konststilen, i hvilken den
ideala människokroppen intog en så framstående
plats, omväxlande med antik ornering: akantusrankan,
pärlbandet, bladlisten, djurmotiv o. s. v.
Snidverket blef efter hand alltmera tungt och
yppigt, med starkt framspringande bilder och
därigenom obekvämt. Man lärde sig att
inkrustera ebenholts med elfenben, hvarigenom
man åstadkom kabinettskåp och andra arbeten af
utsökt finhet, ehuru med något dyster prägel (se
Konstskåp med fig.). Äfven inkrustering med
ädla stenar förekom. Till medeltidens väggbonader
af haute-lisse kom nu gyllenlädret, hvilket
äfvenledes gjorde tjänst som möbelöfverdrag. –
Den oförvillade smak, stränga öfverensstämmelse
mellan delarna och detaljfulländning, som utmärkte
1500-talets möbler, efterträddes under barocktiden
(1600-talet; se pl. III) af tyngd i stommarna och
klumpigt utförande Möblerna blefvo ånyo alltför
arkitektoniska, liksom under gotiken. Goda
sittmöbler skapades emellertid af barocken; stolarna
fingo ofta hög rygg och låg sits. Snidverk
förgylldes gärna, kolonner gjordes vridna. Mot
1600-talets slut tillkommo de stora speglarna i breda
ramar. Till följd af den franska smakens herravälde
vardt rumsinredningens karaktär förnäm och kall,
hvaremot den hade varit förnäm och varm, så länge
den italienska renässansen varit tongifvande.-Under
rokoko-tiden (1720-50-talet; se pl. III o. IV)
bli linjer och profiler nyckfullt svängda och böjda
på såväl sittmöbler som bord, skänkar, konsoler
o. s. v., hvilket strider emot det rätvuxna träets
natur. Möblernas arkitektoniska byggnad öfverges
alldeles. Salongslifvet kräfver öfverflöd på bekväma
stolar; därför få dessas rygg och armstöd svängda
former. Bordens och sittmöblernas ben göras mer
eller mindre S-formiga. Fåtöljen, schäslongen och
kanapén 1. soffan i sin nuvarande form uppkomma, så
ock byrån och sekretären, som liksom skåpet gärna
få buktiga ytor. Man börjar allmänt att med tunna
fanerskifvor öfverkläda billigare trä och anbringar
med förkärlek beslag af förgylld brons. Bordskifvor
af marmor bli vanliga. Redan vid 1700-talets början
har reliefsnideriet som dekoration fått lämna rum
för inlagdt arbete: marketeri och boule-arbete. Så
inlades t. ex. fina träsorter, sköldpadd, pärlemor,
agat, lapis lazuli och metaller. Man tyckte
äfven om att dölja träets naturliga färg under
hvitmålning och förgyllning. Paradsängen öfverdrogs
nästan h. o. h. med dyrbar brokad, sammet, siden
och spetsar, så att den blef ett alster snarare af
textilindustri än af konstsnickeri (jfr bilden af en
praktsäng å sp. 835 till art. Bädd). Gobelängstycken
med erotiska herdebilder och mytologiska scener
fästes som öfverdrag på möbler. Taburetten kom
mycket i bruk. Kinesisk-japansk lackering och
dekorering (t. ex. på klockfoder) samt porslin
gåfvo ytterligare bidrag till rummens kokett
skiftande inredning (jfr Ludvig den femtondes
stil och Rokoko). - Den s. k. Ludvig XVI:s stil
(i Sverige gustaviansk stil; se pl. IV) sökte
tvinga in rokokons godtycke i strängare former. Den
återinförde de räta linjerna och vinklarna, upptog
antika ornamentmotiv (från det nyupptäckta Pompeji)
samt gjorde proportionerna finare och möbelfötterna
tillspetsade nedtill, hvilket emellertid gaf
föremålen ett visst spinkigt utseende. Äfven
Sverige egde denna tid utmärkta konsthandtverkare på
området, såsom G. Haupt (se d. o.) och G. Iwersson
(d. 1813). Smaken för lackerade möbler samt för
hvitmålning och förgyllning nådde denna tid sin
höjd. Ciselerade ornament af guldbrons, girland-
och pärlbandsmotiv äfvensom dyrbara inläggningar
känneteckna i sin mån denna oöfverträffade stil,
hvars väsen var en graciös sirlighet (jfr Ludvig den
sextondes stil). Den efterträddes af revolutionstidens
antikhärmande stil, som med sina stela former och
dystra färger gör ett tungt intryck. Dess antika
dekorationsmotiv sakna alltför ofta organiskt
sammanhang med möblerna. Detsamma gäller väsentligen
om kejsardömets mera prydligt utarbetade stil, den
s. k. empirestilen (i Sverige Karl-Johansstil),
som emellertid gaf åt möblerna en viss struktiv
stadighet. Antika trefötter, lyror, gripar uppbära
borden, sfinxer, segergudinnor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
