Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mörk, Jakob Henrik - Mörka champinjonen, bot. Se Champinjoner - Mörkapparat. Se Färgblindhet, sp. 282 - Mörka tufskiflingen, bot. Se Musseron - Mörkcellstraff. Se Arrest och Frihetsstraff, sp. 1425 - Mörkeberg, Peter August - Mörkfoss - Mörkfux. Se Fux - Mörkridor. Se Jättar, sp. 476 - Mörk rothgülden, miner. Se Pyurargyrit - Mörkö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Télé-maque", af hvilken många enskildheter lånats eller
efterbildats, samt äfven efter skotten Barclays
latinska roman "Argenis", hvilken egde politisk
bimening, hvarjämte dels 1600-talets s. k. "heroiska
romaner", dels, och framför allt, de isländska
sagorna, som öfversatts af Björner 1737, samt äfven
äldre, under 1600-talet spridda skildringar från
Nordens forntid påverkat författarna. I skildringen
af Adalriks och Giöthildas kärleksäfventyr och deras
förening efter mångahanda förvecklingar ha författarna
inflickat icke få anspelningar på samtidens svenska
politiska förhållanden och personligheter. Romanen
innehåller f. ö. utom sitt romantiska element
ett afgjordt pedagogiskt, i det Adalrik, liksom
"Télémaque", utbildas till härskare; i statsrättsligt
hänseende skiljer sig gifvetvis tendensen både från
Fénelons upplysta, välvilliga monarkism och från
Barclays krassa enväldesteorier. Planen är icke
synnerligen klar, psykologien svag, framställningen
väl bred; stilen eger en viss kraft och är påverkad
af de isländska sagorna. Af ett visst värde äro
landskapsskildringarna. Romanen vann mycket bifall och
öfversattes till ty. 1750-52. 1746 lät M. censurera
första delen af en ny roman, Thecla eller den
bepröfwade trones dygd (3 dlr, 1749, 1752 och 1758;
flera uppl.; öfv. till da.), hvilken betecknats som
"ett själfständigt skott på den ideala romanens stam"
och som behandlar i en religiös och pseudohistorisk
framställning en gammalkristen legend om trosmartyren
Tekla och hennes förhållande till Nero och dennes
andra gemål, "Sabina"; romanen, som torde påverkats af
antikens historiska författare, är i plan, psykologi
och äfven i stil öfverlägsen "Adalrik och Giöthilda";
den tynges onekligen af teologiska utläggningar och
fromma förmaningar, som emellertid bidrogo till dess
spridning i religiösa kretsar; stilen är enklare än i
den förra romanen. M. utgaf äfven andra verk; sålunda
1747 en episk dikt Svenska enigheten, som är en ganska
svag efterbildning af Dalins "Svenska friheten" och
som söker skildra de stormar, som upprört Sverige
alltifrån kung Frodes tid till Karl Gustafs, hvarefter
skildringen plötsligen afbrytes. 1749 lät M. censurera
ett arbete, "Prins Theodorik eller det öfvermodiga
och straffbara dårskapers rike", hvilket på grund
af anspelningen på vissa personer icke fick tryckas
oförändradt, men som torde gått igen i Åtskilliga
målningar på mänskliga sinnen, som i La Bruyères maner
behandlar olika karaktärstyper (1754). 1757 utgaf
M. Tankespel kalladt Eugenia eller den förvillade
välmeningen, som urspr. var ett femaktsdrama på
alexandriner, men som ombildats till en blandform
af dialog och berättelse, i det replikerna här och
där bundits samman med prosastycken. M. författade
en vältalighetsskrift, En hjeltes beskrifning
(1755, prisbelönt af Vitt. akad.), samt ett antal
åminnelsetal i Vet. akad. M. står kulturellt
på en äldre ståndpunkt än exempelvis Dalin, af
hvilken han dock tagit intryck; han är en sträng,
rättrogen moralist, som angriper det inbrytande
upplysningsfritänkeriet, och är äfven litterärt
beroende af den karolinska tiden. I öfrigt riktar han
i "Thecla" förstuckna angrepp mot sina ämbetsbröder,
hvarvid hans strid med Uppsala domkapitel för sin
befordran otvifvelaktigt spelat in. Litt.: Atterbom,
"Sv. siare och skalder", III, Malmström, "Grunddragen
af svenska
vitterhetens historia", I, Eichhorn, "Svenska
studier", I, Warburg, "Om författarskapet till vår
äldsta roman" (i "Samlaren", IV, 1883), Vasenius,
"Mörk och Upsala domkapitel" (i "Samlaren", IX,
1888) och "Historiska undersökningar rörande Sveriges
äldsta originalroman" (1892), samt Book, "Romanens
och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809"
(1907). K. W-g.
Mörka champinjonen, bot. Se Champinjoner.
Mörkapparat. Se Färgblindhet, sp. 282.
Mörka tufskiflingen, bot. Se Musseron.
Mörkcellstraff. Se Arrest och Frihetsstraff,
sp. 1425.
Mörkeberg, Peter August, dansk statskonsulent, f. 21
april 1861, var 1883-86 assistent vid Landbohöjskolen
och blef 1889 statskonsulent i husdjursskötsel,
dels för den röda danska mjölkboskapen, dels för
svinafvel. Han har skrifvit Tuberkulosen hos husdyr,
særlig kvæget (1899) och om Svineavlens ledelse
i Danmark (1901) samt utgett 20 "Stamböger över
tyre af röd dansk malkerace" (1890-1911) och 3
"Stamböger över orner af landrace" (1908-10). Sedan
1902 är M. led. af Sv. Landtbruksakad.
E. Ebg.
Mörkfoss, vattenfall i Glommen, strax nedanför
insjön Öieren, Norge, har i genomsnitt en
fallhöjd af 10,5 m. och anses representera
omkr. 23,000 hkr. M. är inköpt af staten för
att användas till elektrisk järnvägsdrift.
K. V. H.
Mörkfux. Se Fux.
Mörkridor. Se Jättar, sp. 476.
Mörk rothgülden, miner. Se Pyrargyrit.
Mörkved, nord. myt., fnod. Myrkviðr (se d. o.).
Mörkö, socken i Södermanlands län, Hölebo härad,
bestående af den i Mörköfjärden mellan Södertörn
och Södermanlands fastland liggande Mörkön (utom
nordvästra hörnet, den förr själfständiga Dåderön,
som hör till Ytter-Järna socken af Stockholms län)
några mindre öar (Eriksö, Långö och Ramsö i v och
s. v., Fifång i s. samt Oxnö, Björnö, Oaxen m. fl. i
ö.) samt en liten del af Södertörn. I nov. 1912
fullbordades en bro mellan M. och Hölö. Socknens
areal är 5,652 har (hvaraf hufvudön 5,281 har). 1,309
inv. (1913). Utom Dåderön torde åtskilliga andra
delar af den nuv. M. varit särskildt kringflutna,
såsom den gamla Symondö (Symmensiö), på hvilken Hyrn
(det nuv. Hörningsholm) låg. Det uppges äfven, att
från Axviken på öns östra sida gått ett segelbart
sund nedåt M:s kyrka och sedan i riktning af det
nuv. vattendraget på öns västra sida. Ön n. om detta
vattendrag hette fordom Myrkva och ön s. därom
Hornö. Äfven n. om Pålsundet torde Östersjön
nått fram till detta vattendrag, hvarigenom den
forna s. k. Nöcknaön (Nyckenöö) var en ö. Söder om
detsamma har likaledes Kålsön (Kolsöö) fordom varit
kringfluten, ön består till större delen af granit,
men på norra och östra sidan förekommer kalksten, och
ön Oaxen består nästan uteslutande af kalksten, som
där brytes till kalkbränning. De högsta bergpartierna
ligga i midten af ön, såsom Fruberget n. om kyrkan
(50-60 m. ö. h.), öns högsta punkt, Väggberget samt,
i norra delen, Dåderöberget (47 m.). Norra delen af
ön är mest odlad, medan södra delen är öfvervägande
bergig terräng, vanligen skogbevuxen (med barrträd,
något björk och ek) Nästan hela socknen tillhör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
