Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N * - Na - Na - N. A. - Naab - Naaman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som för örat likna h. Så uttalas i isl. hnakki
med perspirerad n + tonande n; och samma ljud har
i eng. förmedlat öfvergången från knife till det
nuv. uttalet "najf". I Härjedalen finnes perspireradt
n i t. ex. int, inte. Icke blott före, utan äfven efter
homorgana t, d kan n vara resonantiskt bildadt (såsom
i sant, sand). I t. ex. vatten, hunden, så som de
uttalas i hvardagsspråket, löses tungkontakten hvarken
vid öfvergången från t, d till n eller vid själfva
bildandet af n utan de förra explodera genom näsan,
och n bildas resonantiskt samt tjänstgör som sonant
("själfljud") liksom äfven i t. ex. ty. geritten:
den sista stafvelsen utgöres i vanligt tal af
blott tn, något e uttalas ej. I svensk stafvelse
står n före vokalen närmast denna eller skild
från vokalen genom j, t. ex. njuta; efter vokalen
kan det skiljas från denna genom m, "äng", l, j,
v, t. ex. famn, vagn, moln, Wadstein, clown. - Om
munkanalen afspärras på det sätt, att tungan höjer
sig med sin mellersta del ungefär mot gränspunkten
mellan hårda och mjuka gommen, d. v. s. i k-läget,
så uppstår "äng"-ljud. Detta är alltså en tonande
dorso-velopalatal nasooral media (t. ex. i konung)
eller nasal resonant (t. ex. i tanke). Det är ett
enkelt ljud lika väl som m eller n, ehuru vi i svensk
skrift oftast teckna det med ng (före k med n, före n
med g, t. ex. vagn). I västgermanska språk tecknas det
med ng och n (t. ex. ty. lang, dank), i romanska språk
med n (t. ex. it. Ancona), i grek. vanligen med y
(g). I sv. och äfven i andra språk har ett efter
"ng" följande g, som just ombildat n till "äng",
senare assimilerats med detta, så att af urspr, n +
g uppstått blott ett långt "äng": så höres i svänga
o. d. ord intet g. I eng. finger höres däremot ännu
g. I sv. och no. har "äng"-ljud uppkommit jämväl
af g(h) före n genom en partiell assimilation,
t. ex. i vagn, lugna. I sydsvenska folkmål har "äng"
uppstått af n utan förmedling af ett följande k
eller g, t. ex. småländska och skånska minge, minne,
hung, hund. De slaviska språken sakna "äng"-ljud;
i dem uttalas n äfven före k, g gingivalt. I
fr. finnes icke vanligt "äng"-ljud, men väl ett
främre beläget, dorso-palatalt, t. ex. i enseigner,
Champagne. Detta skiljer sig sålunda från vanligt
"äng" därigenom, att det bildas mot hårda gommen
(tillnärmelsevis på e-läget). Äfven perspirerade
"äng"-ljud finnas. Ljudförbindelsen k + n (i
t. ex. knif) ersattes stundom af perspireradt "äng"
+ tonande "äng". I härjedalskan uttalas "äng" före
k perspireradt, t. ex. i tanke. "Äng"-ljudet saknar
i vanlig europ.-lat. skrift eget tecken; dock brukas
både i vetenskaplig skrift och i transkription för
praktiska ändamål ett af n och g sammansatt tecken
(se Landsmålsalfabet, sp. 1046). "Äng"
förekommer i indoeuropeiska språk, i öfverensstämmelse
med sitt ursprung, vanligen blott omedelbart
efter vokal. I andra språk är det ett fullkomligt
själfständigt element, som äfven kan, liksom i några
(mest finländska och norrländska) sv. dialekter,
börja ord, t. ex. i barispråket nga, hvem. Det saknas
i semitiska språk, äfvenså i finska och ungerska,
men förekommer eljest i de flesta kända språk.
Det indoeuropeiska urspråket egde både n- och
ng-ljud. Det förra har i de germanska språken
i allmänhet bibehållits oförändradt. Dock har
det i de nordiska språken i många ställningar
bortfallit, så före s, t. ex. sv. gås (ty. gans),
bås (ty. banse), före r, t. ex. sv. Tor för *Thunr-
(ty. donner), och i ordens slut, t. ex. sv. å
(ty. an), i (ty. in), binda (ty. binden). Dessutom
har det ofta (i isl. alltid i språkets äldsta tid)
assimilerats med följande t, t. ex. sv. mitt af
min, bundet (för bundett) af bunden, statt (upp) af
stånda, i dialekterna klätt (isl. klettr) = klint,
bratt (isl. brattr) = brant. Före gammalt r har
nn blifvit dh, hvaraf senare d, t. ex. sv. söder,
fsv, sydher, sudher af sunnr- (jfr sv. sunnan). -
Det indoeurop. ng-ljudet har också i de germanska
språken i allmänhet bevarats. Dock har det i dem alla
redan i förhistorisk tid bortfallit före (tyskt)
ch-ljud (som i de nordiska språken öfvergått till
h och sedan bortfallit), t. ex. dachte af denken,
tänka, sv. få (af *fahan, ännu äldre *fanchan) vid
sidan af fingo och (und-)fången. I de nordiska språken
har det mycket ofta (i isl. alltid) assimilerats med
följande k, t. ex. sv. dricka (ty. trinken), tacka
(ty. danken), fick jämte fingo, gack af gånga-, men
bänk (isl. bekkr), änka (isl. ekkia). Nya ng-ljud
jämte de från forntiden ärfda ha i de nordiska
språken uppstått därigenom, att under den senare
medeltiden många nordiska dialekter och särskildt
svenska riksspråket läto g (h) före n öfvergå till
ng, så att t. ex. lugn fick uttalet "lungn", vagn blef
"vangn" o. s. v. Lll. (Ad. N-n.)
På äldre franska mynt betecknar N myntningsorten
Montpellier, på nyare betyder det Napoléon. - Som
fornromerskt taltecken är N = 900 (stundom 90),
N = 900,000 (90,000). - I latinska inskrifter och
handskrifter är N. förkortning för förnamnet
Numerius, n. förkortning för natio (nation),
natus (född), nazarenus, nepos (se d. o.), non,
nonæ, novus, numen, numerus (se dessa ord),
nummus (mynt). - Som kemiskt tecken är N =
l atom kväfve (eng. nitrogen). - I grammatiken
betecknar n. neutrum, nomen, nominativ, numerus. -
I väderstrecksbeteckningar är N (n.) = norr, nord-;
som handelsterm betyder n. netto.
Na., kem., tecken för l atom natrium.
Na. och Neb., amerikanska förkortningar för
Nebraska.
N. A., förkortning för eng. North America
(Nord-Amerika).
Naab [näb] 1. Nab, biflod från vänstra
sidan till Donau i Bajern, uppstår af 3
källfloder: Fichtelnaab, Waldnaab och
Heidenaab, samt faller ut i Donau strax ofvanför
Regensburg. Längd 165 km. Nederbördsområde 5,390 kvkm.
(J. F. N.)
Naaman var en arameisk härhöfvitsman (hos konungen i
Damaskus), som framgångsrikt sökte bot för sin sjukdom
(spetälska) hos profeten Elisa och därefter blef en
på Israels Gud troende man (den förste proselyt, som
omtalas i Israels historia). I öfverensstämmelse med
sin tro, att Israels Gud ej kunde dyrkas på annat
ställe än i Kanaans land, utbad N. sig profetens
tillåtelse att få föra med sig hem så mycket jord,
att han därpå (alltså på en del af Israels heliga
jord) kunde upprätta ett altare till Israels Gud. Den
skänk, som N. förgäfves sökt ge Elisa, förstod dennes
tjänare Gehasi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
