Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också uppkommo mer eller mindre starka förkortningar
som Lisa, Greta, Stina m. fl. – Redan under
1200-talets senare hälft börjar den starka inflyttning
af tyska (hanseatiska) köpmän och handtverkare i våra
svenska städer, hvilken sedan fortgår hela medeltiden
igenom i en alltmer betydande omfattning. Därmed
följer ett stort antal tyska namn, bland hvilka
som de vanligaste kunna nämnas: Albrekt, Bernhard,
Ebbe, Engelbrekt, Henrik, Herman, Konrad, Otto,
Rikard m. fl. I motsats till helgonnamnen tränga
dock ej dessa namn i allmänhet ned till allmogen;
deras användning inskränker sig hufvudsakligen
till städerna. – Dessa tre hufvudgrupper af namn,
de inhemska, de "kristna" och de tyska, kunna sägas
utgöra hufvudstommen af vårt namnförråd i nyare tid,
äfven om naturligtvis nya kulturströmningar tiderna
igenom medfört större eller smärre tillskott. Sålunda
föranledde den starka franska smakriktningen på
1700-talet dels upptagandet af en mängd franska namn,
särskildt kvinnonamn, så t. ex. Charlotte, Henriette,
Louise, dels förändring efter franskt mönster af
många tidigare inlånade, som Marie, Sophie, Caroline
o. s. v. Under 1800-talet kan flerstädes spåras en
viss förkärlek för namn af engelskt ursprung och
snitt, t. ex. mansnamn som Harry, Henry och framför
allt John, kvinnonamn som Annie, Emmy, Lilly, Mary
m. fl. På ett öfvervägande litterärt inflytande
beror upptagandet af skotska namn ur Ossianssångerna
(Fingal, Ossian, Oskar, Selma), äfvenså väl den
stigande frekvensen hos namn af ryskt och norskt
ursprung (Sonja, Olga, Vera m. fl. och Arne, Arnliot,
Herdis, Solveig o. a.). I detta sammanhang kan
också erinras om de många fornnordiska, särskildt
isländska, namn, som fördes i bruk genom det af
den litterära nordiska renässansen väckta intresset
för den fornnordiska litteraturen. Sådana namn äro
Ejnar, Fritjof, Hjalmar, Sigurd, Alfhild, Hildur,
Nanna o. s. v.
Seden att bära två namn förefanns visserligen redan
under kristendomens första tid i Norden, då man vid
sidan af sitt inhemska namn upptog ett kristet – den
är känd särskildt från Danmark, men äfven från Sverige
(t. ex. Anund Jakob) –, men denna sed försvinner
småningom helt och hållet. Först omkr. 1600, och då
länge endast i de högre kretsarna, uppträder bruket
att bära mer än ett namn ånyo något mera allmänt.
Själfva namngifningsakten bär hos snart sagdt alla
jordens folk en viss högtidlig prägel, förknippad
med åtskilliga sedvänjor, ceremonier och liknande. I
högre grad än annorstädes gäller detta som bekant
om namngifning i samband med det kristna dopet (se
d. o.) med dess innebörd af upptagande i kyrkans
gemenskap.
Litt.: Allmänna, jämförande och sammanfattande
behandlingar äro A. F. Pott, "Die personennamen,
insbesondere die familiennamen" (2:a uppl. 1859),
och Kleinpaul, "Menschen- und völkernamen"
(1885). Namnlexika finnas ofta fogade som bihang
till de större ordböckerna för resp. språk, såsom
W. Pape, "Wörterbuch der griechischen eigennamen"
(3:e uppl., bearb, af G. E. Benseler 1–2, 1863–70),
och V. De Vit, "Totius latinitatis onomasticon", 1–4
(1859–92). Vetenskapliga studier och behandlingar
äro: Gray,
"Studies in hebrew proper names" (1896), Nestle,
"Die israelitischen eigennamen nach ihrer
religionsgeschichtlichen bedeutung" (1876),
A. Fick, "Die griechischen personennamen in
ihrer bildung erklärt und systematisch geordnet"
(2:a uppl., bearb, af F. Bechtel och A. Fick,
1894), Th. Mommsen, "Römische forschungen", 1 (2:a
uppl. 1865), W. Schulze, "Zur geschichte lateinischer
eigennamen" (Götting, akad. d. wiss., Abhandl.,
ny följd, bd 5: 5, 1904). Från romanskt område kan
anföras Beleze, "Dictionnaire des noms de baptême"
(1863). Hufvudarbetet rörande de germanska namnen är
E. Förstemann, "Altdeutsches namenbuch" (bd 1, 2:a
uppl. 1900), vidare märkas: M. Schönfeld, "Wörterbuch
der altgermanischen personen- und völkernamen"
(1911), A. Socin, "Mittelhochdeutsches namenbuch nach
oberrheinischen quellen des 12. und 13. jahrhunderts"
(1903), M. Heyne, "Altniederdeutsche eigennamen
aus dem 9.–11. jahrhundert" (1867), F. Stark,
"Die kosenamen der germanen" (1868), W. G. Scarte,
"Onomasticon anglo-saxonicum" (1897), J. Winkler,
"Friesche naamlijst" (1898; = Dijkstra en Hettema,
"Friesch woordenboek", 4). Frågor rörande det nordiska
namnskicket i allmänhet behandlas bl. a. af G. Storm,
"Vore forfædres tro paa sjælevandring og deres
opkaldelsessystem" (i "Arkiv f. nord. filol.", bd
9, 1893), H. Naumann, "Altnordische namenstudien"
(i "Acta germanica", ny följd, 1, 1912) och
P. A. Munch, "Om betydningen af vore nationale navne"
(i M:s "Samlede afhandlinger", bd 4, 1876). Af
litteraturen rörande våra nordiska grannfolks namn
märkas: O. Nielsen, "Olddanske personnavne" (1883),
M. Kristensen, "Fremmede personnavne i dansk indtil
ca. 1650" (i "Blandinger udg. af Univ. jubilæets
danske samfund", 2); jfr äfven A. Olriks artikel
"Navn" i Salmonsens konversationsleksikon (1902),
E. H. Linds stort anlagda arbete "Norsk-isländska
dopnamn och fingerade namn från medeltiden"
(1905 ff.), I. Aasen, "Norsk navnebog" (1878),
B. Stylen, "Norske döbenavne" (1887), J. Jónsson,
"Um islenzk mannanöfn" (i "Safn til sögu Islands",
3, 1899). Vår svenska namnlitteratur är ännu föga
betydande och det omfattande forskningsområdet
långt ifrån fullständigt undersökt. Främst är att
nämna M. F. Lundgrens "Personnamn från medeltiden,
A–Lit." (i "Sv. landsmålen", bd 10, 1892–96), som nu
omsider väntas slutfördt under E. Brates redaktion;
vidare Lundgrens "Spår af hednisk tro och kult i
fornsvenska personnamn" (i "Upps. univ:s årsskrift",
1880), A. Grape, "Studier över de i fornsvenskan
inlånade personnamnen", 1 (1911), A. Noreen, "Något
om våra förnamn" (i "Ord och bild", 1896; omtr. i
"Spridda studier" 2, 1903), P. A. Kjöllerström,
"Svensk namnbok" (1895) och "Svenska dopnamn och
släktnamn" (1913). Vår äldsta svenska namnbok är
Grubb, "Prænomina sveogothica, thet är Samling
af allehanda döpenamn" (1675); från svenska
språkområdet i Finland kan anföras A. O. Freudenthal,
"Om nyländska mans- och qvinnonamn under medeltiden"
(i "Finska fornminnesfören:s tidskr.", 2, 1877). Det
kraftiga inflytande, som nordmännen under vikingatågen
och senare utöfvat på namnskicket i England, behandlas
af E. Björkman, "Nordische
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
