Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildat en fransk lydstat, åt hvilken han från antikens
historia lånade namnet Cisalpinska republiken (se
d. o. och Gallien). Af Frankrikes fiender från
det första koalitionskriget återstod då endast
England obesegradt, och N. uppgjorde därför med
Direktorium planen att krossa dess handels- och
kolonialvälde genom en eröfring af Egypten, nyckeln
till Indien. Han öfvertog 1798 själf befälet i den
egyptiska expeditionen (se Egypten, sp. 1488) för
att genom denna ytterligare öka sitt rykte, tills
han behöfdes i Frankrike; ja, möjligheten af ett
nytt Alexandertåg har härvid t. o. m. föresväfvat
honom. Då företaget ej aflopp enligt beräkning och
han erhöll underrättelser från Frankrike, som syntes
visa, att hans tid där nu var kommen, lämnade han med
några få följeslagare 22 aug. 1799 åter Egypten och
landsteg 9 okt. i Fréjus i Frankrike efter att genom
en underbar ödets skickelse ha undgått de engelske
kryssarna på Medelhafvet. Under hans frånvaro hade
direktorialstyrelsen fullständigt förspillt sitt
anseende: den hade ej kunnat skapa ordning i det
inre, och den hade ej kunnat hindra, att i det då
utbrutna andra koalitionskriget nästan alla i det
första gjorda eröfringar gått förlorade. Fortfarande
omstrålad af glansen från sina italienska segrar och
ännu mer intressant genom sina äfventyr i Egyptens
sagoland, framstod N. för allmänheten som den man,
hvilken var kallad att återställa Frankrikes lycka i
såväl inre som yttre hänseende. I själfva Direktorium
fick han anhängare. En af dess medlemmar, Sieyés,
hade uppgjort planen till en författningsförändring,
och då han behöfde den väpnade styrkans bistånd,
sökte han i N. en medhjälpare och fann en –
behärskare. 18 brumaire år VIII (9 nov. 1799)
beslöt nationalrepresentationens ena kammare, "de
gamles råd", hvilket till stor del blifvit vunnet för
statskuppen, att bägge kamrarna skulle flyttas till
S:t Clouds lustslott och befälet öfver trupperna i
Paris öfverlämnas åt N. Följande dagen (10 nov.) egde
flyttningen rum. N. lät omge slottet med soldater
och uppträdde själf i bägge kamrarna. Men då han
därvid i "de femhundras råd", där republikanerna hade
öfverhanden, mottogs med mycken förbittring, förlorade
han besinningen och skulle antagligen varit förlorad,
om ej några soldater fört honom ur salen och Lucien
Bonaparte, som var rådets president, kommit ut och
genom uppgift, att rådets medlemmar hotat broderns
lif, förmått trupperna att ge sin medverkan till
sprängandet af "de femhundras råd". Därefter tillsatte
"de gamles råd" och en minoritet af "de femhundras"
en provisorisk regering af tre "konsuler", bland
hvilka N. var en. Den därpå af utskott ur de båda
råden under N:s ledning utarbetade och 22 frimaire
år VIII antagna samt sedan genom folkomröstning
bekräftade författningen gjorde honom, med titel
Förste konsul, till Frankrikes så godt som enväldige
behärskare. Sedan han 24 dec. tillträdt sitt ämbete,
återställde han Frankrikes militära öfvervikt
(slaget vid Marengo 1800), tryggade vinsterna
af Campo-Formio-freden och öppnade möjlighet till
ytterligare franska maktutvidgningar genom freden i
Lunéville (1801) samt gjorde omsider genom freden
i Amiens med England (1802) ett slut på det ständiga
krigstillstånd, hvaraf Europa i ett årtionde
varit hemsökt. Tillika visade han sig vara en
öfverlägsen administratör. På den olidliga förvirring
i den lokala förvaltningen, som revolutionen
medfört, råddes bot genom lagen 17 febr. 1800,
som emellertid innebar en fullständig återgång till
den byråkratiska centralisationen under "1’ancien
régime". I finanserna bragtes ordning; åt den lägre
och högre skolundervisningen, som genom revolutionens
kyrkofientlighet råkat i förfall, bereddes en ny grund
genom lagen maj 1802, och frukterna af revolutionens
lagstiftningsarbete samlades i lagverk, af hvilka
det första (Code civil l. C. Napoleon) promulgerades
1804. Genom dessa bevarades åt Frankrike den sociala
jämlikhet, som revolutionen grundat och som ej
kan sägas ha blifvit upphäfd genom inrättandet
af hederslegionen (1802) och återinförandet af
adelskapet (1808), då den förra ej berodde af börd
och det senare ej innebar ett återupplifvande af de
gamla privilegierna. Genom konkordatet (se d. o.) med
påfven 1801 gjordes slut på den kyrkliga förvirringen,
på samma gång N. därigenom för sig vann den katolska
majoriteten af befolkningen, och en amnestilag
af 1802 återgaf åt Frankrike ej mindre än 40,000
emigrerade familjer. – Konsulatförfattningen hade
ännu bevarat republikens sken, äfven sedan N. 2
aug. 1802 på grund af en ny folkomröstning låtit
tillerkänna sig förste konsulsvärdigheten på lifstid
i st. f. på 10 år, men de romerske imperatorernas
och Karl den stores exempel lockade hans ärelystnad,
och maj 1804 proklamerades Napoleon I (han hade
förut officiellt benämnts med sitt familjenamn) som
fransmännens kejsare med arfsrätt för sin familj,
hvarpå en folkomröstning gaf folkviljans sanktion åt
den nya monarkien. Vid kröningen 2 dec. s. å. satte
han själf kronan på sitt hufvud; och påfven Pius VII
fick endast förrätta smörjelsen.
Napoleon I som kejsare, omkr. 1807. (Efter Dähling.)
Då hade redan det i Lunéville och Amiens skapade
fredslugnet tagit slut. Förnämligast af fruktan för
N:s sträfvan att äfven till kolonierna utsträcka den
öfvervikt i Europa, som Frankrike vunnit och N. genom
nya inkräktningar sökte befästa eller utvidga,
förklarade England 1803 krig, och därmed var signalen
gifven till en världskamp, som skulle sluta först med
N:s fall. Genom sjösegern vid Trafalgar 21 okt. 1805
(se Nelson) grundlade England ett lika oinskränkt
välde öfver hafven som det välde på kontinenten,
hvilket N. nu ernådde genom tredje koalitionskriget
1805 samt kriget med Preussen och fjärde
koalitionskriget 1806-07 (härom samt om N:s
anordningar i Europa se Frankrike, sp. 1156-57). Genom
kontinentalsystemet (se d. o.) sökte han från
1806 betvinga det för hans härar oåtkomliga öriket,
och sedan han i Tilsit (1807) vunnit Alexander I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
