Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medlens moraliska halt, ja t. o. m. en viss förkärlek
för skräcken som maktmedel, hvarpå det mest bekanta
exemplet är mordet 1804 på hertigen af Enghien (se
d. o.). Med bevarande af revolutionens sociala vinster
räddades emellertid Frankrike från den revolutionära
anarkien genom hans organisatoriska statsmannasnille,
hvars skapelser ännu i dag äro kanske det starkaste
sammanhållande bandet i det franska samhället. Men
dyrt fick Frankrike betala den snart sammanstörtande
yttre storhet, som bereddes det af hans militära och
diplomatiska snille. För Europa i allmänhet medförde
det Napoleonska öfverväldet oerhörda lidanden,
men också frigörelse från mycket föråldradt
och blef medlet, hvarigenom de för den följande
tiden så betydelsefulla nationalitetssträfvandena
väcktes till lif. Angående orsakerna till hans
ständiga krig alltifrån 1803 söka i den nuvarande
Napoleonsforskningen två olika uppfattningar göra
sig gällande. Enligt den ena, som är äldre, men ännu
väsentligen hyllas af den framstående österrikiske
historieskrifvaren A. Fournier ("N. I. Eine
biographie", 1886-89; ny omarb. uppl. 1904-06)
var denna oafbrutna krigspolitik ett verk blott af
N:s personliga ärelystnad, som ej kunde nöja sig med
något mindre än världsherradömet, än en Napoleonsk
universalmonarki. Enligt den andra och nyare, hvars
förnämsta målsmän äro A. Vandal ("N. et Alexandre I",
1891-96) och A. Sorel ("L’Europe et la revolution
francaise", 1885-1904), berodde världsbranden innerst
på förhållanden, öfver hvilka N. ej var herre. Franska
folket fordrade af sin valde härskare betryggandet af
den för Europas jämvikt störande gränsutvidgning,
som redan republikens segrar beredt Frankrike,
och då England oaflåtligt sökte omintetgöra denna
utvidgning, drefs N. till att på kontinenten söka
skaffa sig en maktställning, som kunde tvinga
England till fred. Världsfreden, ej ett personligt
världsherradöme, skulle således varit målet för hans
krigspolitik. Skillnaden synes dock ej bli så stor,
ty denna världsfred skulle ju betydt Frankrikes
och därmed hans egen hegemoni. I alla händelser
blef följden af den allt måttlösare krigspolitiken,
den må nu ha berott af den ena eller andra orsaken,
en öfveransträngning af Frankrikes och kejsarmaktens
resurser, som medförde hans fall. S. B. N. är världens
störste fältherre. Hans militära storhet hade sin
grund i hans klara blick för samt hans snabba och
riktiga uppfattning af alla yttre omständigheter och
händelser, i hans verkligen divinatoriska blick,
i hans förmåga att utforska, leda och behärska
människorna, i "den sällsynta föreningen af kallt
förstånd och glödande inbillningskraft", i hans
följdriktighet och hans metod i uppfattningen och
behandlingen af kriget samt i den i hans krafts dagar
alltid ådagalagda outtröttligheten och öfverallt
pådrifvande verksamheten. Det var 1796 i Italien,
som den då 26-årige härföraren drog världens blickar
till sig. Där bröt han fullständigt med det dittills
gällande krigssystemet. Han segrade genom att med
samlad kraft hastigt och beslutsamt kasta sig på
fiendens sårbaraste punkt för att omedelbart därefter
med slag på slag krossa hans skingrade krafter och
sedan flytta kriget till hjärtat af hans land. I
motsats till den föregående tidens utbredning, till
dess slappa, långsamma och oafgörande krigföring,
grundad på omsorgen om magasinen, förstod N. att
lämna å sido alla biändamål, att samla hela sin
kraft på den afgörande punkten och att slå till
där. Därigenom att han grundade sin armés underhåll
på rekvisitioner i förening med magasin kunde han
uppnå stor rörlighet och till en viss grad göra
sig oberoende af sina förbindelser. På slagfältet
gjorde sig samma egenskaper gällande. Äfven där
förstod han att genast finna den afgörande punkten,
att ofta nog ända till fullkomlig tillintetgörelse
af sina trupper uppehålla fienden utefter hela
fronten för att, då rätta tiden var inne, sätta in
sina hufvudkrafter där, hvarest afgörandet skulle
falla. Orsakerna till hans senare militära motgångar
äro att söka däri, att planerna blefvo mindre klara,
på samma gång medlen för deras utförande icke rätt
beräknades, och att i deras utförande visade sig
sorglöshet, liknöjdhet och ett öfverlämnande till
underbefälhafvare, som aldrig varit vana att tänka
för sig själfva. Om kejsarens militära snille än nu
blixtrade fram någon gång, såsom i slaget vid Dresden
(1813) och i februaristriderna inom Frankrike 1814,
så blef han dock mot slutet af sin bana sig själf
alltmera otrogen, och slutligen vände hans kraftlöshet
och liknöjdhet hans egen sinnrika fälttågsplan af
1815 till undergång för honom själf.
C. O. N.
Litteraturen ang. N:s historia är oerhördt stor. Den
hade länge en partipolitisk färgning. Åt den engelska
toryuppfattningen af den store motståndaren gaf Walter
Scott uttryck i "The life of Napoleon Buonaparte"
(1827). Åt en öfverdrifven beundran skattade däremot
L. P. E. Bignon i sin (f. ö. värderika) på grund
af uppdrag i N:s testamente författade "Histoire
de France 1799-1815" (1829-50; del. 14-15 efter
förf:s död utg. af A. Ernouf). Genom sin "Histoire
du consulat et de l’empire" (1845-62) framkallade
A. Thiers inom Frankrike en "Napoleonskult", som mot
hans afsikt banade vägen för Napoleon III. Å andra
sidan uppstod under påverkan af oviljan mot denne
i Frankrike en ej mindre ensidig Napoleonsfientlig
historieskrifning, hvars främste representant
är P. Lanfrey, "Histoire de N. I" (1867-75; jfr
H. Forssell, "Napoleon I:s historia", i "Studier och
kritiker", 1875), och till denna riktning hör i viss
mån äfven H. Taine, "Le régime moderne" (1891-94;
i det stora verket "Les origines de la France
contemporaine"). Från 1890-talet har N:s historia
varit föremål för ett nyväckt intresse, som delvis
visat panegyriska tendenser, men också satt frukt i
en mera verkligt historisk uppfattning än den äldre
legendartade af ena eller andra riktningen. Till
denna moderna Napoleonslitteratur höra, utom
Fourniers, Sorels och Vandals ofvan omtalade verk,
den sistnämndes "L’avénement de Bonaparte" (1902-07;
l:a d. i svensk öfv. af S. F. Eurén, under titeln
"Bonaparte och Brumaire", 1906), J. Holland Koses
"The life of Napoleon" (1903; jfr A. Brusewitz, "Ur
den nyare Napoleonsliteraturen", i "Hist. tidskr.",
1906) och H. Hjärnes "Revolutionen och Napoleon"
(1911). N:s ungdomshistoria och ungdomsskrifter
ha gjorts till föremål för ingående undersökningar
af F. Masson, "N. inconnu" (1895), och A. Chuquet,
"La jeunesse de N." (1898-99),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
