Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 485-486 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nason, Pieter - Nasrani. Se Isawi - Nasr-ed-din - Nasr-ed-din hodscha. See Nasir-ed-dein hodscha - Nasriderna - Nassa - Nassa, skärgård, obebodda holmar och kobbar. Se Möja - Nassau

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

präktigt stilleben med glänsande kärl och frukt samt
ett porträtt af en ung man.

^{C. R. N.}*

Nasrāni. Se Ísawi.


Nasr-ed-dīn, schah af Persien, f. 1831, mördad
1 maj 1896, var son till Muhammed Schah och
efterträdde denne på Persiens tron 1848. Om hans
regering se Persien (Historia). N. lärde sig franska språket, idkade rätt
aktningsvärda studier i geografi och historia samt företog 1873, 1877 och 1889 resor till
Europa, där han besökte Paris och ett flertal hof. Han var slösaktig och förmådde föga uträtta
för att råda bot på de i Persien rådande förvaltningsmissbruken. Vid sitt hof genomförde
han, särskildt i fråga om behandlingen af
främmande makters sändebud, europeiska
sedvänjor. N. var 1852 utsatt för ett mordförsök af
några medlemmar af babi-sekten (se Babi), och
till sist föll han offer för en anarkistisk mördare,
som i Konstantinopel påverkats af tidens
omstörtningsläror. N. efterträddes af sin son Musaffer-ed-din.

^{V. S–g.}

Nasr-ed-din hodscha. Se Nasir-ed-din hodscha.

Nasrīderna kallades den sista muhammedanska
dynastien i Spanien. Den regerade i Granada
1238–1492 och har fått sitt namn efter stamfadern
Jussuf el Nasr samt slöt med den af Ferdinand
och Isabella besegrade Boabdil (se d. o.).
Dynastien tillhörde den arabiska släkten
Ibu-Ahmar, och dess medlemmar kallas därför stundom
äfven alahmarer. Se Granada, sp. 110.

Nassa, zool., ett snäcksläkte hörande till gruppen
Prosobranchia. Skalet är ägg- eller klotformigt;
mynningen är försedd med kort kanal, spindeln
betäckt med en bred, ansvälld skifva,
ytterläppen vanligen tandad. Detta släktes många arter
lefva i hafvet; vid Sveriges kuster finnes N.
reticulata.

^L–e.

Nassa, skärgård, obebodda holmar och kobbar.
Se Möja.

Nassau. 1. Fordom tyskt hertigdöme, som 1866
införlifvades med Preussen och nu bildar största
delen af reg.-omr. Wiesbaden i preussiska prov.
Hessen-Nassau (se d. o.). Hertigdömet
omfattade 4,708 kvkm. och hade 1865 465,639 inv.
– Från 12:e årh. omtalas grefvar af N. (en vid
staden N. uppförd borg, se nedan 2). Arfländerna
delades 1255 mellan grefve Henrik den rikes två
söner så, att den äldre sonen, Walram, fader
till tyske konungen Adolf af Nassau, fick
besittningarna s. om Lahn och den yngre, Otto, länderna
n. om Lahn. Den förre blef stamfader för
hertigarna af N., som sedan samlade alla arfländerna,
den senare för ståthållarna och konungarna i
Nederländerna. Walramska grenen klöf sig i flera
linjer. 1806 erhöllo furstarna af N.-Usingen och
N.-Weilburg till belöning för sin beredvillighet att
biträda Rhenförbundet hertigtiteln och full
suveränitet i sina länder, som de från den tiden
regerade gemensamt, tills med grenen N.-Usingens
utslocknande i hertig Fredrik Augusts person (1816)
alla walramska linjens besittningar samlades hos
hertig Vilhelm af N.-Weilburg och denne blef ensam
regent. Redan 1814 hade N. fått en författning
med landständer, men dessa trädde först 1818 i
verksamhet och lågo i ständig strid med hertigen.
Regeringen var afgjordt konservativ och höll folket
i fullständigt omyndighetstillstånd. Hertig Vilhelm
(f. 1792, d. 1839) hade i sitt första äktenskap,
med Lovisa af Sachsen-Altenburg (f. 1794, d.
1825), 4 barn, bland dem sonen Adolf, i sitt senare,
med Paulina af Württemberg (f. 1810, d. 1856),
sonen Nikolaus (f. 1832, d. 1905) samt döttrarna
Helena (f. 1831, sedan 1853 gift med furst Georg
af Waldeck) och Sofia (f. 1836, 1857 förmäld med
Oskar II, konung af Sverige och Norge). Vilhelm
efterträddes 1839 af sin son Adolf (f. 1817, d.
1905), som fortsatte faderns regeringssystem till
1848, då oroligheter tvingade honom till
eftergifter. N. erhöll 1849 en liberal författning med
en enda kammare, vald genom allmän omröstning,
men denna upphäfdes redan 1851 af hertigen, som
därefter förde regeringen i fullkomligt reaktionär
riktning. Äfven i den yttre politiken var hertigen
af olika mening med sina undersåtar: medan dessa
hyste lifliga sympatier för Preussen, slöt hertigen
sig mycket nära till Österrike. Han började i juli
1866 krig mot Preussen, men måste redan 15 s. m.
lämna landet, som besattes af preussiska trupper
och i okt. förenades med Preussen. Hertig Adolf,
som 1890 blef storhertig af Luxemburg (se d. o.),
hade i sitt senare gifte, med Adelheid af Anhalt
(f. 1833, förmäld 1851), sonen Vilhelm (f. 1852,
d. 1912) och dottern Hilda (f. 1864, förmäld 1885
med Fredrik Vilhelm, arfstorhertig af Baden).
Med Vilhelm, som vid faderns död blef storhertig
af Luxemburg 1905, utgick walramska linjen på
svärdssidan. I Luxemburg efterträddes han af sin
dotter Maria. – Ottos linje (Ottoniska linjen)
delade sig med grefve Vilhelm d. ä:s (d. 1559) söner
Vilhelm d. y. (d. 1584, den store kämpen för
Nederländernas frihet) och Johan (d. 1606) i 2
linjer: N.-Oranien, så kallad sedan Vilhelm d. y.
1544 efter sin kusin ärft furstendömet Orange
(Oranien), och N.-Katzenelnbogen. Det i
världshistorien frejdade huset N.-Oranien (Vilhelm I,
Morits, Fredrik Henrik, Vilhelm II och
Vilhelm III) innehade ståthållarskapet i Nederländerna
och, sedan 1689, därjämte Englands krona samt
utgick 1702 på manslinjen med konung Vilhelm
III. Linjen N.-Katzenelnbogen klöf sig med Johans
söner i 4 grenar: N.-Siegen (utdöd 1743),
N.-Dillenburg (utdöd 1739), N.-Hadamar (utdöd
1711) och N.-Diez. En medlem af sistnämnda
gren, Johan Vilhelm Friso (d. 1711), arfståthållare
i Friesland, ärfde 1702 den ofvannämnde
Vilhelm III:s af Oranien besittningar (utom
Oranien och ett par andra områden) samt antog titeln
prins af Oranien. Från hans son Vilhelm (d.
1751), som 1748 blef arfståthållare i Nederländerna
under namn af Vilhelm IV och hvars sonson
1815 blef konung där under namn af Vilhelm I
(d. 1843), härstammar det ännu i Nederländerna
regerande huset. På manssidan utslocknade dock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>