Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalekonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre än Smith (jfr Mac Culloch). I Tyskland
beteckna sådana namn som Rau, Nebenius, v. Thünen,
F. B. W. Hermann, Mangoldt (se d. o.) en betydande
och själfständig produktion under denna skolas
hägn. Främst bland dem stå v. Thünen, som, oberoende
af Ricardo, utbildade jordränteteorien och framställde
en matematiskt tolkad teori om den naturliga
lönen, som förebådade teorien om lönens beroende af
gränsproduktiviteten, samt Hermann, som utmärkte sig
för sina skarpa begreppsbestämningar och bekämpade
lönefondsdoktrinen. I Frankrike grundlades skolan af
J. B. Say (se d. o.), A. Smiths populariserande och
systematiserande tolk, som ock hade sina själfständiga
förtjänster; efter honom komma bl. a. P. L. O. Rossi,
J. Garnier, M. Chevalier och Courcelle-Seneuil (se
dessa). De båda "harmoni-ekonomerna", amerikanen
H. C. Carey (se d. o.) och fransmannen F. Bastiat
(se d. o.), äro de främste representanterna för de
optimistiska strömningar, som uppstodo gentemot den
mer pessimistiska karaktären hos den tongifvande
engelska riktningen inom denna skola. Bastiat,
i viss mån föregripen af Dunoyer (se d. o.),
häfdade, att naturtillgångarna fritt och för
intet gåfve sitt bidrag till produktionen. Såväl
kapitalets som arbetets andel af produktionens
resultat stege, arbetets dock fortare än
kapitalets. Bägges intressen vore solidariska,
de sociala lagarna vore harmoniska och sträfvade
efter fullkomlighet, när och om de finge verka
i frihet utan att störas af statsingripande,
förkunnade Bastiat, som var den utpräglade
frihandlaren och "laissez-faire"-doktrinären, medan
Carey var den ifrige, i sitt land inflytelserike
protektionisten. I Frankrike uppstod och blef länge
härskande en riktning, hvilken, ehuru den teoretiskt
skiljer sig från Bastiats, måste karakteriseras som
optimistisk-liberal. Dess främste nu lefvande man är
P. P. Leroy-Beaulieu (se d. o. 2). Denna riktning,
som begagnar äfven den induktiva metoden, utmärkes
framför allt för motstånd mot statsingripande och
mot protektionism. – Uti Italien fick Bastiat en
betydande lärjunge i Ferrara (se d. o.).
Sedan N. W. Senior (se d. o.) bidragit till den
klassiska lärans utveckling, kom J. St. Mill, son
till en af skolans äldre män, James Mill (se d. o.),
och fullständigade lärobyggnaden, men förde också
ny luft in i densamma. Filosof, nationalekonom och
politiker, förstod Mill att, häfdande a-priori-metoden
som nationalekonomiens hufvudväg, vaket anpassa sig
efter det ekonomiska lifvets utveckling och dagliga
gestaltning. Sedan han gett slutformulering af
lönefondsteorien, beslöt han själf kasta den öfver
bord (se Mill 2; jfr Värdelära). Cairnes, Fawcett
och Bagehot (se dessa) kunna i allmänhet hänföras
till klassiska skolan. Sidgwick, Nicholson, Cannan
(se d. o.) höra närmast hemma i samma skola, sådan
den i England utvecklats efter Mill.
Mot denna skola med dess egoistiska utgångspunkt
i "den ekonomiska människan" framträdde tidigt
strömningar, som med f. ö. skilda tendenser och
doktriner gemensamt företedde en etisk karaktär. Den
främste äldre representanten för dem var schweizaren
Sismondi (se d. o.), som vände sig mot frikonkurrensen
och den utpräglade individualismen. Samma stämning
företrädde på sitt sätt Le Play (se d. o.).
I England är denna opinion förknippad
med namnen Carlyle, Kingsley, Maurice och Ruskin
(se dessa ord). Vågringarna af samma opposition
framträda i socialismen, den kristliga socialismen
(se d. o.) och sedermera hos den historiska skolans
positiva socialpolitik samt hos den nutida, specifikt
franska socialpolitiska strömning, som fått namnet
solidarism (se d. o.). – Nationalekonomien påverkades
jämförelsevis tidigt af utvecklingsläran inom såväl
filosofien som naturvetenskapen. Dessa påverkningar
framträda klart hos den marxistiska socialismen,
likaledes inom den historiska skolan, för hvilken
äfven Aug. Comte (se d. o.) hade sin betydelse
(jfr Sociologi).
Socialismen, sådan den framställdes af
de s. k. utopisterna och sådan den, med
vetenskapliga anspråk, af Marx och Engels
utvecklades på värdelärans och den materialistiska
historieuppfattningens grundvalar, blir föremål för
särskild behandling (se Socialism; jfr Anarkism,
Ko1lektivism, Kommunism, Kristlig socialism, Engels,
Fourier, Lassalle, Marx, Owen, Proudhon och
Saint Simon).
Den historiska skolan hade sina föregångare, såsom
Sismondi och den tyske romantikern Ad. Müller
(d. 1829); den inleddes af List (se d. o.),
hvilken sköt fram nationalitetsidén gentemot den
liberala skolan och på ett systematiskt sätt använde
historiska fakta och jämförelser som bevismedel inom
nationalekonomien. Dess hem- och hufvudland blef
Tyskland, där dess egentlige grundläggare Roscher
(se d. o.) framträdde redan under 1840-talets förra
hälft. Br. Hildebrand och Knies (se d. o.) slöto sig
till samma riktning. Den yngre historiska skolans
ledare blef Schmoller (se d. o.); under dess egid har
verkställts ett stort antal betydelsefulla ekonomiskt
historiska monografier, såsom, utom af Schmoller,
af Held, Brentano, Bücher, Meitzen, M. Sering,
Inama-Sternegg, Sombart (se dessa) o. a. Bland dess
främsta män inom det tyska språkområdet märkas vidare
Schäffle, G. v. Schönberg, J:s Conrad, W. Lexis,
G. Cohn, Schulze-Gævernitz, Stieda, Diehl, M. Weber
m. fl. Skolans första betydande förkämpar i England
blefvo Th. E. C. Leslie, J. K. Ingram (se dessa)
och likaledes, med starkare etisk-social betoning,
Toynbee (se d. o.). Rogers (se d. o.), ehuru i öfrigt
"klassiker", tillhörde samma riktning, hvars främsta
män f. n. äro W. J. Ashley och Cunningham (se
d. o.). I Frankrike fick skolan sin förste egentlige
representant i Cauwès (se d. o.), "den franske List";
belgiern Laveleye (se d. o.) har närmast sin plats
här. Gide (se d. o.) erbjuder sina anknytningspunkter
med skolan, likaledes Cossa, Messedaglia (se d. o.),
Ferraris, o. a. i Italien. I Förenta staterna
företräddes den på 1880-talet af Ely (se d. o.),
Dunbar och E. James. Denna skola, också kallad den
historisk-etiska l. historisk-realistiska, kritiserar
först och främst den ortodoxa skolans absoluta
ståndpunkt och ställer mot den sin relativism:
"nationalekonomien är en samling mer eller mindre
värdefulla teorier och generalisationer; liksom ingen
viktig institution synes ha varit utan nytta för sin
tid, så har intet teorisystem, som under en längre
tid utöfvat ett bestämdt inflytande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
