Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturbestämdhet - Naturdrift. Se Vilja - Naturdyrkan - Naturell - Nature morte [natyr mårt], fr. ("död natur"). Se Stilleben - Naturen - Naturens lek. Se Lusus - Naturfenomen - Naturfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de ur den senare skulle kunna förklaras eller
ej vara någonting annat än yttringar af människans
naturbestämdhet. Det är lika oriktigt att anse
människan vara endast en naturvarelse som att
anse naturen vara något för henne främmande. - Att
människan öfver hufvud har en naturbestämdhet visar,
att hon är en ändlig person; ty naturbestämdhetens
innebörd är ej ett fullständigt upphäfvande af
personligheten, men väl en relativ motsats till
eller en inskränkning i denna. Den är det personliga
lifvet i potentiell form. Människans sedliga uppgift
är att bringa sin naturbestämdhet i harmoni med
sitt personliga lif, låta den förra bestämmas,
genomträngas och adlas af det senare. Jfr Naturell.
L. H. Å.
Naturdrift. Se Vilja.
Naturdyrkan, Naturkult, etnol., relig. vet.,
helighållande af naturföremål, särskildt dyrkan
af vissa slag eller arter sådana. Naturdyrkan har
likasom andra religionsformer sin ursprungliga
grund i den primitiva åskådning, som kallas animism
(se d. o.). Från denna ståndpunkt måste emellertid
åtminstone ett mellanstadium till den egentliga
naturkulten förutsättas, nämligen fetischismen
(se Fetisch). "Den primitiva människan kan ej
fatta en allmän kategori, utan känner den blott i
de enskilda fallen". Genom ett mer eller mindre
generaliserande af helighållandet af enskilda
fetischartade naturföremål till en dyrkan af hela
gruppen eller släktet af likartade föremål tages
steget till egentlig naturdyrkan. Ehuru folk, som
ännu icke begynt anlägga fasta boplatser, kommit
fram till religionsformer, som måste hänföras till
naturdyrkan i vidsträckt bemärkelse (jfr t. ex.
Totemism), är det dock först hos de jordbrukande
och boskapsskötande folken, som naturkulten nått
sin egentliga karaktär. Innerligare än andra
kände odlaren sitt beroende af naturen och sökte
därför på religionens väg inverka på densamma. Hos
de jordbrukande folken i såväl Gamla som Nya
världen utvecklade sig naturkulten till dyrkan af
naturgudomligheter (demoner) och naturgudar (se
Polyteism). Naturkultens hufvudsakligaste arter
äro dyrkan af himlakropparna och naturfenomenen
(jfr Måndyrkan, Soldyrkan, Stjärndyrkan, Åskgudar)
samt vidare och företrädesvis dyrkan af källor,
floder och sjöar (se Källkult), berg och stenar
(se Stenkult), växter, särskildt träd (se Trädkult)
och djur (se Djurkult). Bland dessa kategorier
är det emellertid i regel endast vissa arter eller
genom särskilda egendomligheter kännetecknade grupper,
som helighållas, likasom det ofta nog i sin tur bland
dessa endast är vissa genom storlek, ålder eller annan
märkligare egenskap utmärkta individer, som egentligen
eller företrädesvis dyrkas. Hos de jordbrukande folken
utformade sig naturkulten, åtminstone i Europa,
otvifvelaktigt redan under den neolitiska tiden,
till en med invecklade riter förbunden äringskult
(se d. o.). Begreppet naturdyrkan i betydelse af
en tillbedjan af naturen i dess helhet eller af ett
naturens inre väsen tillhör i likhet med panteismen
(se d. o.) först framskridna kulturers spekulativa
och poetiska känslovärld. Litt.: T. Segerstedt,
"Till frågan om polyteismens uppkomst" (1903),
och M. P:n Nilsson, "Primitiv religion" (1911).
N. E. H.
Naturell (fr. naturel), filos., människans
medfödda individualitet, så vidt den hänföres till
naturbestämdheten (se d. o.) hos henne och till
hvad ur denna framgår eller följer. Alla människors
naturbestämdhet är i många afseenden lika; i andra
afseenden har hvarje människa sina egendomligheter,
och dessa utgöra just hennes naturell. Till denna
kan räknas hennes bestämdhet med afseende på kön,
temperament, anlag m. m., utan att likväl sådana
mer allmänna bestämningar fullständigt konstituera
hela hennes naturell, hvilken äfven har en rent
individuell sida. Naturellen bör skiljas från
allt, som är en frukt af människans utveckling
under lifvet. Hit hör framför allt karaktären, den
mänskliga viljans själfförvärfvade bestämdhet. Vid
karaktärsbildningen kan naturellen verka hindrande
eller befordrande i olika riktningar, och den utgör
alltid karaktärens naturliga underlag. Men hvarken
sammanfaller naturellen med karaktären, ej heller
har den senare sin grund i den förra. Ofta finner man
karaktärsdrag hos en människa, hvilka ej på något sätt
kunna förklaras ur hennes naturell, hennes naturliga
tendenser. Jfr Anlag, Karaktär, Komplexion
och Temperament. L. H. Å.*
Nature morte [natyr mårt], fr. ("död natur"’). Se
Stilleben.
Naturen, månadsskrift för naturvetenskaperna,
uppsatt 1877 i Kristiania af H. H. Reusch (se d. o.),
men 1887 öfverflyttad till Bergen, där en ny serie
senare utgetts af Bergens museum under redaktion
af J. Brunchorst (se d. o.) till 1906 och sedan
1907 af J. Holmboe. N. verkar orienterande på alla
naturvetenskapliga områden och har under årens lopp
innehållit betydelsefulla bidrag från de flesta norska
och många utländska naturvetenskapliga författare.
K. V. H.
Naturens lek. Se Lusus.
Naturfenomen (se Fenomen), i inskränktare betydelse
ovanlig, sällsam företeelse eller tilldragelse
i naturen.
Naturfilosofi, den filosofiska vetenskapen om
naturen, har till uppgift att förklara naturen i dess
helhet, att finna det, som utgör naturens grund,
och ur detta söka förklara den. En förklaring
af naturen i detalj tillhör naturvetenskapen
(se d. o.). Naturfilosofien har att göra endast
med naturens allmännaste bestämningar. I sådana
måste den ock söka sin utgångspunkt, ehuru den
visserligen härvid kan ha mycket att lära af den
naturvetenskapliga detaljforskningen. Den måste söka
göra sig reda för de synpunkter, ur hvilka naturen
behöfver en förklaring, äfvensom för dem, ur hvilka
naturen själf kan ge hänvisning på en sådan. Så finner
man, att naturen är relativt liflös, d. ä. mekaniskt
bestämd, och relativt lefvande. Frågan blir nu,
hvilken af dessa bestämningar skall anses som den,
hvilken företrädesvis röjer naturens innersta väsen
och följaktligen är den, från hvilken man har att utgå
vid sökandet af naturens förklaring - liflösheten
eller lifvet. Fäster man sig vid den förra, får
man en mekanisk naturbetraktelse, och lifvet skall
härledas ur det liflösa. Fäster man sig åter vid den
senare, får man en teleologisk naturbetraktelse, och
uppgiften blir att förklara det (öfvervägande) liflösa
som innerst en lägre form af lif. Huru viktiga dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
