Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Neapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som residens i syditalienska riken (se
följande art.). N. har ofta skakats af
jordbäfningar, t. ex. 1783 och 1905.
 |
| Fig. 9. Folklifsscen i Neapel: toalett på gatan. |
(J. F. N.)
Neapel (it. Napoli), fordom konungarike i södra
hälften af Italienska halfön, var till en början
(1130–1282) en beståndsdel af konungariket Sicilien,
hörde äfven under senare skeden (1442–58, 1504–1707,
1720–1806) tillsammans med ön Sicilien och var
slutligen (1816–60) förenadt med denna till ett fullt
organiskt helt, konungariket Bägge Sicilierna. Dess
öden sammanhänga således på det närmaste med
Siciliens. Sedan midten af 500-talet inkräktades
Östromerska rikets välde uti södra Italien alltmer af
langobardiska hertigar och af stadsrepubliker. Från
800-talet inblandade sig i denna strid äfven
sarasenerna från Sicilien samt från 900-talet påfvarna
och de tyske kejsarna (i synnerhet Otto II), hvilka
sökte tillrycka sig öfverväldet äfven på detta
håll. Midt i dessa invecklade förhållanden uppträdde
under 1000-talet ett nytt statsbildande element
i södra Italien, de ursprungligen som legokrigare
ditlockade normanderna. De fingo 1027 fast fot i
Aversa och utvidgade efter hand sina besittningar,
under erkännande af påfvens öfverhöghet. Sina
yppersta höfdingar hade de i Tancrède de Hautevilles
söner. Den märkligaste af dessa, Robert
Guiscard, antog titeln hertig af Apulien och Kalabrien
samt tillerkände sig länsrätt öfver Sicilien,
hvilken ö eröfrades från sarasenerna af hans broder
Roger. Vid Roberts död (1085) voro resterna af såväl
det langobardiska som östromerska väldet uti Italien
tillintetgjorda. Största delen af hans rike, bland
hvars hufvudorter märktes staden Neapel, tillerkändes
hans son Roger (1085–1111), hvaremot ett furstendöme
Taranto tillföll hans på mödernet lågättade äldre
son Boemund – den sedermera så bekante korsfararen
– och ärfdes af dennes son med samma namn. Sedan
Rogers son Vilhelm (1111–27) aflidit barnlös,
samlades de normandiska besittningarna på en hand
under Robert Guiscards brorson Roger (d. 1154),
en son till Siciliens ofvannämnde eröfrare. Roger
antog konungatitel och fick 1130 konungariket
Sicilien erkändt af påfven, med förbehåll af dennes
öfverhöghet. De normandiska områdena på Italiens
fastland utgjorde därefter delar af denna monarki
under de normandiske konungarna (1130–94), den
hohenstaufenska dynastien (1194–1265)
och Karl I af Anjou (från 1265) till år 1282,
då den sistnämndes förtryckande styrelse på ön
Sicilien hastigt ändades genom den under namnet
"sicilianska aftonsången" kända folkresningen. Riket
Siciliens fastlandsdelar bildade därefter till 1442
en själfständig monarki – konungariket Neapel –
under regenter af huset Anjou: Karl I (d. 1285),
Karl II (1285–1309), Robert den gode (1309–43),
Johanna I (1343–81), Karl III af Durazzo
(1381–86), Vladislav (1386–1414), Johanna II
(1414–35) och den till en yngre gren af huset hörande
Renatus (1435–42). Den sistnämnde undanträngdes
af aragonska huset (1442–1516) genom Alfons V af
Aragonien (som konung af N. Alfons I), hvilken
förutom Aragonien, Sicilien och N. innehade äfven
Katalonien, Valencia, Mallorca, Corsica, Sardinien och
Roussillon. Han valde staden N. till sitt residens
och dog där 1458. Konungariket N. blef därefter
åter ett själfständigt rike under hans naturlige,
men legitimerade son Ferdinand I (1458–94). Dennes
äldre son, Alfons II (d. i nov. 1495), afträdde
i jan. 1495 tronen åt sin son, Ferdinand II. Denne
måste s. å. flykta för franske konungen Karl VIII,
den dåv. innehafvaren af huset Anjous anspråk, men
återvände från Sicilien före årets utgång, sedan en
spansk styrka under Gonsalvo de Córdoba kommit till
hans hjälp. Han dog 1496 och efterträddes af sin
farbroder, Fredrik (d. 1504), som i känslan af sin
oförmåga att afslå ett angrepp, som riktades mot honom
af spanske konungen Ferdinand den katolske – Siciliens
herre – och franske konungen Ludvig XII, öfverlämnade
sig åt den senare och blef hans pensionär. Sedan
de båda eröfrarna råkat i inbördes strid om bytet,
men Gonsalvo de Córdoba vunnit en afgörande seger
vid Cerignola (1503), stannade det hos Ferdinand den
katolske (d. 1516), som var son af Alfons V:s broder
och efterträdare på den aragonska tronen, Johan
II. Såsom tillhörigt spansk-habsburgska dynastien
(1516-1700) var N. därefter jämte Sicilien ett biland
till den spanska kronan och råkade i det sorgligaste
tillstånd genom vicekonungarnas utpressningar och
de dryga skattebördor, som framkallades af Spaniens
ständiga krig. En episod i denna bedröfliga tidrymd
var Masaniellos uppror 1647 (se Masaniello).
Under Spanska arfföljdskriget var N. sedan 1707 i
Österrikes våld, och fredsslutet mellan Österrike och
Spanien (1714) tillerkände det åt habsburgska huset i
Österrike. Detta förvärfvade 1720 äfven Sicilien, och
"Bägge Sicilierna" hade därefter åter gemensamma öden
till 1806. Genom freden i Wien 1735 gjordes de jämte
Elba och Stati degli presidii till en själfständig
monarki som sekundogenitur för spanska grenen af
huset Bourbon. I jan. 1799 inträdde en tillfällig
skilsmässa mellan denna monarkis två hufvuddelar,
då fransmännen med anledning af dess anslutning till
den andra stora koalitionen mot Frankrike inryckte
i N., sedan det k. hofvet därifrån flyktat till
Sicilien. Fastlandsbesittningarna ombildades då till
Parthenopeiska republiken. Redan i maj s. å. måste
emellertid fransmännen till följd af franska vapnens
motgångar i norra Italien aftåga från N., och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:56:14 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbs/0368.html
