Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkr. 16,000 kvkm., medan geestområdet utgör 15,000
kvkm. En gång har hela marsklandet legat under
hafsytan, och ännu gör en stor del så. Af N:s hela
areal ligga 25 proc. under hafsytan (medelflodhöjden)
och dessutom 13 proc. mellan 0–1 m. ö. h., så
att 38 proc. af landet äro utsatta för faran att
öfversvämmas af hafvet. Landets medelhöjd beräknas
till blott 11,4 m. Marsklandsområdets djupaste delar
voro förr insjöbäcken; sålunda fanns under medeltiden
en mängd sjöar i prov. Holland. Dessa ha nu mestadels
aftappats, och de forna sjöbottnarna ha förvandlats
till åkerfält (s. k. poldern l. koogen). För att
afleda det vatten, som samlas i det låga marsklandet,
måste man använda kanaler, som oftast anläggas på
höga uppkastade vallar (dijken), till hvilka vattnet
föres upp genom pumpverk, förr allmänt drifna genom
vinden (väderkvarnar), nu äfven med ånga. Dessa
kanaler äro ofta så stora, att de kunna användas
för transportändamål, och det gör ett öfverraskande
intryck att se stora fartyg flyta på en vattenyta,
som ligger flera meter högre än den kringliggande
marken. Då flodernas slam delvis aflagras på
deras botten, upplyftes småningom deras vatten och
skulle öfversvämma landet, om man icke genom höga
strandvallar skyddade detta. Så flyta Haas’ och
Rhens armar i sitt nedre lopp mellan höga konstgjorda
stränder. Detta låga lands skydd mot hafvet har under
stora sträckor naturen själf skapat i de höga dyner,
som följa kusten. En gång har hela Nordsjökusten
från Jylland till norra Frankrike varit värnad af en
sammanhängande rad dyner, hvari endast några mindre
öppningar funnos. Sedermera har denna sönderbrutits
på flera ställen. I N. finnes den orubbad kvar endast
mellan Helder och Rhens delta. Kraftigast utvecklade
äro dynerna i prov. Nordholland, där de bestå af
en mängd höjder och ryggar af ända till 5 km. bredd
och 60 m. höjd; äfven på västkusten af de yttersta
deltaöarna finnas dyner. Däremot har hafvet skurit
sönder den norra kustens dynkant, af hvilken nu som
kvarlefvor återstå Frisiska öarna (se d. o.), som en
gång utgjort N:s norra kust. Samtidigt öfversvämmade
det stora delar af det bakom liggande landet,
såsom Zuiderzee (1219–87) och Dollart (1277–87)
och det område, som nu skiljer öarna från fastlandet,
de s. k. Watten, som är så grundt, att under ebbtid
stora delar ligga öfver vattenytan. Där icke dyner
finnas, måste kusten skyddas genom uppbyggda vallar. –
Landets hufvudfloder äro Rhen, Maas och Schelde,
som bilda ett stort sammanhängande deltaområde med en
mängd öar, upptagande 2,280 kvkm. Såsom ofvan nämnts,
är landet dessutom genomdraget af en mängd kanaler och
har det största kanalnätet bland Europas stater (öfver
3,000 km.). De viktigaste af dessa äro Nordholländska
kanalen, som sträcker sig från Nieuwe diep i trakten
af Helder till viken Ij (78 km. lång, 6–7 m. djup;
anlagd 1819–25), den 1876 öppnade Nordsjökanalen, som
sätter Amsterdam i kortaste förbindelse med Nordsjön,
och Nieuwe waterweg från Rotterdam till Hoek van
Holland, eg. en till 10–13 m. djup kanaliserad arm
af Maas. – Dels utanför kusten, af hafvet lösryckta
från denna, dels i flodmynningarna och bildade af
dessa ligga många öar. Till de förra höra de framför
mynningen
af Zuiderzee samt n. om Friesland och Groningen
liggande Texel, Vlieland, Terschelling,
Ameland (förenadt med fastlandet genom en damm),
Schiermonnikoog och Rottum samt småöarna i Zuiderzee:
Wieringen, Marken, Urk och Schokland. Till de
senare höra de i Scheldedeltat belägna Walcheren,
Noord- och Zuid-Beveland, Schouwen, Duiveland, S:t
Philipsland och Tholen; i Maasdeltat: Ijsselmonde,
Voorne, Rosenburg, Beierland, Goeree och Overflakkee
m. fl. mindre; vidare Ijsseldeltat i Overijssel:
Kamper, Mandjes- och Katjesward samt det af Rhen och
Waal bildade Betuwe och öarna i Biesbosch. – Hela
den sammanlagda arealen af N:s öar är 2,730 kvkm. –
Klimatet är i följd af landets ringa utsträckning och
enformiga ytbildning mycket ensartadt, utan större
variationer i temperatur och nederbörd mellan olika
delar af landet. Det är ett utprägladt kustklimat
med ringa variationer (16°–18°) mellan sommar och
vinter; dock ha kusttrakterna något högre temperatur
än det inre landet. I Utrecht är årsmediet enligt
iakttagelser 1901–10 9,9° med 1,5° i jan. och 18,4°
i juli, i Groningen äro de motsvarande siffrorna
9,4°, 8,3° och 18,1°. Trakterna s. om Rhen ha på sina
ställen öfver 10° i årsmedium. Kusten är om vintern
1° varmare än det inre; skillnaden mellan sommar- och
vintertemperatur är där 2° mindre än på motsvarande
bredd i det inre. Detta beror på de sydvästliga
varma vindar, som äro de förhärskande. De föra äfven
fuktighet in öfver N., dock är regnmängden ej mycket
stor (673 mm. vid Helder, 629 mm. i Vlissingen, 737 i
Winterswijk nära östra gränsen och 622 i Roermond),
hvilket beror därpå, att landet saknar berg och
större höjder. Den största nederbörden har aug.,
den minsta april. Däremot är luften starkt fylld med
vattenånga, hvilket medför molnbildningar och dimma,
som är en mycket vanlig företeelse i N. Om vintern
faller rikligt med snö, och sjöarna och vattendragen,
stundom t. o. m. Zuiderzee, bli isbelagda. Under
varma, torra somrar äro utdunstningarna från kanalerna
och de stillastående vattnen ganska ohälsosamma;
detta är i synnerhet fallet i vissa delar af Holland,
Zeeland och Friesland. Västliga stormar äro farliga
vid högvatten, emedan de ofta åstadkomma genombrott
i dammarna samt öfversvämningar.
Befolkning. Från äldsta tider var den germanska
stammen friserna hufvudmassan af N:s folk. Söder
om dem, i Scheldes, Maas’ och Rhens mynningsområde,
bodde de likaledes germanske bataverna, hvilkas namn
torde återfinnas i landskapsnamnet Betuwe. Under
folkvandringarna inträngde slutligen sachsare (i
Groningen) och saliska franker (i s. ö.). Under
tidernas lopp ha dessa folk sammansmält till det
holländska folket, som nu är ett af de mest homogena i
Europa, äfven om provinsiella olikheter icke alldeles
utplånats. Till denna sammansmältning har ej litet
bidragit, att man alltid befolkat afvattnade polder
med folk från aflägsna trakter; så är befolkningen
i Haarlemmer polder af annan härstamning än den
kringliggande bygdens. Af de ursprungliga folkens
från början olika dialekter har det holländska språket
uppstått, hufvudsakligen utveckladt i prov. Holland;
men ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
