Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 785-786 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nerman. 1. Klas Ulrik N. - Nerman. 2. Gustaf Magnus N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

examen i Uppsala och begynte tjänstgöra under Göta
hofrätt. 1818 erhöll han k. bref på häradshöfdings
n. h. o. v. samt befordrades 1824 till notarie i
hofrätten och 1827 till häradshöfding i Nordals
domsaga (Dalsland).

Hans yngre broder, Vilh. Samuel
N., hade som bataljonsläkare vid Lifgardet till
häst blifvit regementschefens, grefve Magnus Brahes,
förtrogne, och detta föranledde, att den driftige och
förslagne häradshöfdingen kallades till Stockholm
för att vid den 1828 begynnande riksdagen biträda
Brahe i egenskap af såväl rättegångsbiträde som
handsekreterare, med särskildt afseende på Brahes
ställning som enskild förmedlare mellan konungen
och riksstånden, i synnerhet bondeståndet. Den
skicklighet N. därunder ådagalade tillvann honom
äfven Karl Johans ynnest. Han förordnades 1830 att
utöfva polismästarämbetet i Stockholm, erhöll 1831
lagmans titel och blef alltmer konungens private
rådgifvare. Med stigande ovilja såg oppositionen N:s
inflytande. Han kallades "spionchefen" - han var
nämligen äfven chef för den hemliga polisen - och
hade nästan hvarje afton audiens hos konungen, hvars
lättrörliga sinne man ansåg honom oroa genom sina
rapporter. Äfven för sin stränghet var han illa liden,
men ingen förnekade hans arbetsförmåga, skicklighet,
nit och drift. 1836 förordnades han att förvalta
underståthållarämbetet under fyra månader och fick
därunder jämväl någon tid, under öfverståthållarens
tjänstledighet, förrätta dennes tjänst. Konungens
bevågenhet växte därunder alltjämt, och i konseljen
21 april 1837 förklarade Karl Johan, att han utsett
N. till t. f. justitiekansler, i st. f. den, som då
innehade detta förordnande. Justitiestatsministern
afstyrkte ett sådant steg, enär han ansåg
N. "hvarken innehafva de egenskaper eller det
anseende i allmänheten, som erfordras att förvalta
justitiekanslersämbetet, ett af de vigtigaste i
riket", och alla konseljens ledamöter instämde i
detta afstyrkande, en med ännu skarpare motivering
än justitiestatsministerns. Men konungen förklarade,
"att hvad statsrådets ledamöter anmärkt rörande
N:s utnämning vore ett skäl, hvarför H. M:t borde
stå fast i sitt beslut om detta tillförordnande, ty
om H. M:t lyssnat till de lösa rykten, hvilka ofta
allmänt kringspridts..., så hade orättvisor blifvit
begångna och de högste ämbetsmännens trogna tjenster
blifvit misskända" och förordnade alltså N. När denne
året därpå utnämndes till ämbetets ord. innehafvare,
togs emellertid statsrådsreservationen tillbaka,
men 1840 års konstitutionsutskott tog upp
förordnandet bland sina många anmälningar enligt
107 § K. F. - Justitiekansleren var då chef för
Nedre justitieexpeditionen inom K. M:ts kansli samt
i statsrådet föredragande vid justitieärendens
afgörande. "Nermanska regimen" vid befordringar
klandrades inom pressen
med stor bitterhet. Ett af N. utarbetadt förslag
till landshöfdinginstruktion afstyrktes af alla
vederbörande. Och då slutligen han medverkat
vid Crusenstolpes åtal för majestätsbrott
(jfr Crusenstolpe 2 och Hartmansdorff)
och denne af den utsedda juryn blifvit fälld,
gaf detta anledning till häftiga demonstrationer
bland massorna, som bl. a. skockade sig kring N:s
bostad under skrän och fönsterinslagningar. Detta
föranledde garnisonens ingripande och nya truppers
inkallande till hufvudstaden; och under flera
månader fortsatte af skilda anledningar jäsningen
icke blott i hufvudstaden, utan i hela landet. Men
N. mötte oviljan med lugn fasthet och fortsatte
som förr sina dagliga uppvaktningar hos konungen,
hvars uppfattning af de pågående händelserna
han väsentligen påverkade. Under N:s auspicier
bildades 1839 det konsortium, som inköpte och till
"oppositionstidning mot oppositionstidningarne"
ombildade "Svenska biet", hvilket likväl icke förmådde
omvända opinionen. Den 1840 sammanträdande riksdagen
visade redan i början en sådan hållning, att en
ministärförändring tillråddes Karl Johan af själfve
M. Brahe, sedan denne t. o. m. af K. O. Palmstierna
fått höra, att regeringens rättvisa och opartiskhet
drogos i tvifvel. Att därvid N. i väsentlig grad
afsågs, torde icke vara oantagligt, helst när man
sammanställer detta yttrande med justitieombudsmannens
om den af N. framdragne och beskyddade polismästaren
i Stockholm (Hultberg), som "framför andra påkallat
allmänna åklagarmaktens lagenliga verksamhet". När
justitiestatsministersämbetet tillbjöds A. Posse,
gjorde denne för mottagandet till villkor, att
N. skulle aflägsnas. 28 mars 1840 utnämndes Posse
till justitiestatsminister och Justitiekansleren
N. till landshöfding i Kalmar län. N. afreste
till sitt län; och då han kort därpå återkallats
till Stockholm för att förklara sig ang. vägrad
ackordsersättning, begagnade han tillfället att
inför konungen ge luft åt sin missstämning på ett
sätt, som, enligt dåv. civilministerns uppgift,
väckte konungens synnerliga förvåning. Som ett
sista bevis på gunst tilldelade dock konungen
honom adlig värdighet, i okt. 1843. Ehuru å
riddarhuset introducerad (1845), deltog N. icke i
riksdagsförhandlingarna där. Sitt rykte som skicklig
ämbetsman bibehöll N. oförminskadt äfven som
landshöfding.

2. Gustaf Magnus N., den föregåendes
brorson, son af militärläkaren, hof- (1829) och lif-
(1832) medikus Vilhelm Samuel N. (f. 1795, d. 1865),
väg- och vattenbyggnadsingenjör, f. 6 juli 1827 i
Stockholm, d. 12 jan. 1913 i Uppsala, inskrefs efter
aflagd studentexamen vid Högre artilleriläroverket
å Marieberg 1848, utexaminerades därifrån 1851,
blef 1852 löjtnant och 1875 major i Väg- och
vattenbyggnadskåren samt var 1875-92 distriktschef
i mellersta väg- och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>