Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Newton [njo'tn], sir Isaac - Newton [njo'tn], Charles Thomas - Newton [njo'tn], Hubert Anson - Newton abbot - Newton heath, förr stad. Se Newton, sp. 890 - Newtonia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels genom kombination af Keplers tredje lag och
Huygens’ sats om centralkrafter, dels ur Keplers
första lag, genom en skarpsinnig geometrisk
betraktelse funnit, att samma förhållande gällde
för planeterna med hänsyn till solen, blef han
därigenom i stånd att fastställa, att hvarje
himlakropp attraherar en annan sådan med en
kraft, som är direkt proportionell mot den förras
massa och omvändt proportionell mot kvadraten på
afståndet. Denna sats framställdes och utvecklades
i tredje boken af Philosophiæ naturalis principia
mathematica (1687; en mängd nya uppl., utdrag eller
öfv.). Arbetet innehåller f. ö. icke blott grunddragen
af gravitationsteorien, utan äfven behandling af
en mängd andra mekaniska frågor. Det är indeladt
i tre böcker, af hvilka den l:a handlar om rät-
och kroklinig rörelse dels i allmänhet, dels i
speciella fall, t. ex. då den rörliga partikeln är
bunden vid en gifven yta. Den 2:a boken är egnad
åt teorien för kroppars rörelse i resisterande
medier och åt hydrostatiken, den 3:e åt celesta
mekaniken. Bland speciella frågor, som här för första
gången med framgång behandlats, må nämnas teorien
för ljudets fortplantning, för ebb och flod, för
dagjämningspunkternas precession, för kometbanors
bestämmande och för månens ojämna rörelse.
Det har med skäl blifvit yttradt, att genom dessa
"Principia" allt, som till N:s tid i afseende på
planeternas rörelse blifvit konstateradt, i hufvudsak
fick sin fullständiga och afgörande bevisning och
sitt inbördes sammanhang fastställdt samt att däri en
mängd förut obekanta och oanade sanningar, sådana som
eljest blott med seklers mellanrum pläga upptäckas,
liksom i ett enda slag trädde i dagen. Emellertid
dröjde det ett halft århundrade, innan arbetet
utöfvade något större inflytande. Därtill bidrog i
väsentlig mån dels den omständigheten, att N:s lära
stod i bestämd strid mot Cartesius’ af 1600-talets
lärde omhuldade hvirfvelteori, dels det svårfattliga
framställningssättet. Bland N:s samtida uttalade
sig mot honom ej endast flera mindre betydande
vetenskapsmän, utan äfven Huygens, Leibniz och
Jean Bernoulli. Först genom Voltaires "Elémens de
philosophie de Newton" (1736) och markisinnan du
Châtelets franska öfv. af "Principia" (1756) kan
motståndet anses fullt brutet. Sedermera ha arbetets
förtjänster blifvit till fullo erkända. Äfven på
filosofien och den öfriga litteraturen har det
utöfvat inverkan genom sin strängt begreppsmässiga
härledning af naturföreteelserna och förkastande
af alla öfvernaturliga förklaringsgrunder. - För
kuriositetens skull må nämnas, att mot slutet af
1860-talet den franske matematikern Chasles sökte
frånkänna N. upptäckten af gravitationslagen och
tillskrifva Pascal densamma. Emellertid visade det
sig snart, att Chasles blifvit förd bakom ljuset
af en skicklig handskriftsförfalskare, som själf
fabricerat de aktstycken, enligt hvilka Pascal skulle
egt kännedom om gravitationslagen. Saken väckte på
sin tid oerhördt uppseende och gaf anledning till en
hel liten litteratur.
N. sysselsatte sig äfven med studier i kemi och i
kronologi, hvaröfver han författade ett särskildt
arbete (The chronology of ancient kingdoms amended,
1728; förut utg. på franska 1725 mot N:s
vilja). De kommentarer öfver profeten Daniel och
Uppenbarelseboken, som han sammanskref mot slutet
af sin lefnad och som efter hans död trycktes
(Observations on the prophecies of Daniel and the
apocalypse of S:t John, 1733), ökade visserligen
icke hans vetenskapliga rykte. N:s namnteckning
meddelas på pl. I till art. Autograf. - N:s Opera
utkommo i en samlad uppl. 1779-85 genom Horsleys
försorg; en del af hans brefväxling utgafs 1850 af
Edlestone. En fullständig N.-bibliografi utgafs 1880
af G. J. Gray. Bland de många biografierna öfver
honom må nämnas D. Brewster, "Memoirs of the life
and the writings of sir Isaac Newton" (1831; flera
nya uppl. och öfv.).
Newton [njö’tn], Charles Thomas, engelsk
fornforskare, f. 1816, d. 1894, var 1840-52 assistent
i fornsaksafdelningen i British museum i London samt
därefter till 1860 vicekonsul i Mytilene, under
hvilken tid han upptäckte lämningarna af mausoleet i
det forna Halikarnassos (nu Budrun), anställde viktiga
gräfningar vid Knidos m. fl. ställen och samlade
en mängd skulpturer, vaser, mynt, inskrifter och
andra fornsaker, hvaraf det mesta hamnade i British
museum. 1860 blef N. engelsk konsul i Rom, 1861 kustos
för de grekiska och romerska fornsakerna i British
museum samt 1880 professor i arkeologi vid University
college i London. Förutom beskrifningar öfver fynd,
som han föranledt, och samlingar, som han vårdat,
utgaf N. Essays on art and archæology (1880).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
