Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikolaus (ry. Nikolaj), ryska kejsare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regenten, och däraf begagnade sig skickligt de
revolutionära sällskap, som under de sista åren af
Alexanders regering organiserat sig i ändamål att,
såsom "Nordsamfundet" (i Petersburg), arbeta för en
konstitutions införande eller, såsom "Sydsamfundet"
(i Lill-Ryssland), på monarkiens störtande. 26
dec. 1825 bragte "Nordsamfundet" en del af Petersburgs
garnison till resning, men N. tvang de upproriske
medelst kartescher till underkastelse. Lika liten
framgång hade "Sydsamfundets" några dagar därefter
företagna revolt i Ukrajna. N. fick börja sin regering
med att bekämpa detta dekabristernas (decembermännens)
uppror. Han gjorde till sitt lifs uppgift att
kväfva revolutioner, hvar och när de yppade sig,
och blef de konservativa idéernas förkämpe. "Med
sin väldiga gestalt, sitt vördnadsbjudande yttre,
sitt besynnerliga högmod, sitt tycke af en konungslig
öfverstepräst, sin järnvilja, sin arbetsförmåga, sin
smak för små detaljer inom styrelsen och allt hvad
som angick militären, alltid insnörd i sin uniform,
alltid tänkande på sin värdighet inför folket,
var han en skrämmande bild af själf härskarmakten"
(A. Rambaud).
Decemberupproret, hvilket N. betraktade som en
yttring af västra Europas revolutionsbegär, gjorde
honom misstänksam och fientlig mot allt västerländskt,
och han sökte så vidt möjligt utestänga sitt land från
beröring med det öfriga Europa. Lärare och lärarinnor
i enskilda hus ställdes under sträng kontroll. Det
blef ryssar förbjudet att studera vid utländska
universitet. Undervisningen i filosofi afskaffades
vid de ryska högskolorna. Resor till och vistelse
i främmande länder försvårades genom höga afgifter
till statskassan. En tryckande censur infördes,
och ett nät af spioneri utbreddes öfver hela riket,
men i synnerhet i dess västra gränslandskap. Trots
denna frihetsfientlighet uppgaf N. aldrig tanken
på att göra slut på lifegenskapen. Hans broder
hade tagit ett stort steg i denna riktning genom
att upphäfva lifegenskapen i Östersjöprovinserna,
men N. inskränkte sig till att skänka sitt bifall
åt de egendomsegare, som frigåfvo sina trälar. Men
en kraftig åtgärd till landets inre förkofran var
byggandet af Rysslands första järnväg (1846-51), den
650 km. långa linjen emellan Petersburg och Moskva,
hvars riktning N. med en linjal uppdrog utan hänsyn
till terrängens svårigheter.
N:s utrikespolitik utmärktes under en lång tid af
utomordentlig framgång. Genom ett krig med Persien
(1826-28) eröfrade Paskievitj åt N. provinserna Erivan
och Nachitjevan. Turkiet tvangs genom konventionen
i Akjerman (1826) till löftet, att Moldaus och
Valakiets samt Serbiens angelägenheter skulle ordnas
i öfverensstämmelse med Rysslands önskan; och då det
ej ville lyssna till N:s, Frankrikes och Englands
medlingsförslag till förmån för det för sin frihet
kämpande Grekland, tvekade ej revolutionshataren
att (1828-29) öfverfalla Turkiet, som stred för
regeringsauktoritet emot upprorsmän. Han frånryckte
Porten (freden i Adrianopel 1829) Donaudeltats öar och
flera distrikt i Mindre Asien samt afpressade det en
betydande krigskostnadsersättning och medgifvandet
af fri fart genom Bosporen och Dardanellerna. Han
kufvade med vapenmakt Polens resning
(1831), upphäfde dess författning och ställde dess
förvaltning under de ryska ministerierna. Sedan
han sålunda tvungit Julirevolutionens vågor att
lägga sig, grep han alltmer myndigt in i Europas
angelägenheter. Österrike och Preussen lämnade honom
undfallande försteget, och Julimonarkiens Frankrike
behandlades af honom nästan skymfligt. Han sände
(1832) en hjälphär åt Turkiet i dess kamp mot Muhammed
Ali i Egypten och lät det uttrycka sin tacksamhet
och svaghet genom anfalls- och försvarsförbundet
i Unkjar-Skelessi (1833). Han var den förste,
som lät sina trupper inrycka i den fria staten
Krakau, när den gaf gästfrihet åt flyktingar från
det revolterande Galizien, och i förening med
Österrike och Preussen förklarade han republiken
Krakau upplöst (1846). Under 1848 års nästan
allmänna europeiska revolution fick N. framträda
i all sin glans. Han förmådde sin svåger, konungen
af Preussen, att afslå revolutionsparlamentets
i Frankfurt anbud på tyska kejsarkronan. Han lät
trupper besätta Donau-furstendömena till straff
för, att de störtat sina hospodarer. Hans härmassor
tvungo det för sin frihet kämpande Ungern att ännu en
gång böja sig under Österrike. Han nådde genom allt
detta höjdpunkten af sin makt och betraktade sig som
Europas skiljedomare. Emellertid vågade Frankrike och
Österrike motarbeta hans intressen i Orienten, hvilket
väckte hans förtrytelse, och Turkiet vägrade att ge
ett nytt erkännande af Rysslands skyddsrätt öfver
de kristna i Orienten, hvilket gaf honom svepskäl
till ett länge efterlängtadt anfall på Turkiet
(1853). Han åsyftade ingenting mindre än att rycka
Konstantinopel från "den sjuke mannen", såsom han
kallade osmanska väldet, men var nog oförsiktig att
göra engelske ambassadören i Petersburg ett förslag
till delning (jan. 1853). Det bekymrade honom i
hans förmätenhet föga, huru "de andra" (så kallade
han föraktfullt Frankrike, Preussen och Österrike)
skulle upptaga en så fruktansvärd rubbning af den
europeiska jämvikten. Men långt ifrån att kortsynt
gå in på delningsförslaget gaf England offentlighet
åt det förtroende tsaren, enligt eget påstående, gett
"som vän och gentleman". Europa, varskodt om sin fara,
reste sig som en man emot honom. England och Frankrike
skyndade (mars och april 1854) till Turkiets hjälp;
senare slöt sig Sardinien till dessa. Österrike, på
hvars erkänsla för hjälpen mot ungrarna N. litat,
"förvånade Europa genom sin otacksamhet", hopade
truppmassor vid Donau och slöt (april 1854) med
Preussen traktater riktade mot N:s öfvermod. Sverige
fick mod att lösgöra sig från det 1812 ingångna intima
förhållandet till Ryssland och närmade sig till dess
fiender (Novembertraktaten 1855).
Motgångarna i det utbrytande kriget, Krimkriget (se
d. o.), gåfvo en fruktansvärd stöt åt den beundran,
som hans af ständig lycka dittills följda kraftpolitik
skaffat honom, och som möjliggjort den järnhårda
despotism, hvarmed han behandlade Ryssland. Ett
doft, förfärligt knot, blandadt med hämnderop,
trängde ända fram till kejsarens tron, trots det
att pressen var förstummad. Att ändra system var
honom dock omöjligt. Han ville dö. En förkylning
påskyndade uppfyllandet af hans önskan. Lugnt gaf
han sin efterträdare sina sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
