Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Eskilsson 2. Tapetväfvare - Nils guldväfvare. Se Nils Eskilsson 2 - Nils Hermansson - Nils Holgersons underbara resa - Nilsiä - Nilsjöarna - Nils Jönsson, riksföreståndare. Se Oxenstierna - Nils Kettilsson. Se Vasaätten - Nils Klausson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tapetfabriken i Kalmar, som 1558 börjat sin verksamhet,
och sannolikt var det N., som i sistnämnda stad
ledde utförandet af några af tapeterna Saul och
David, David dräpande lejonet, Kristi dop, Konung
Sveno (nu i Statens hist. museum) och Konung Magog
(nu i Nationalmusei konstslöjdafdelning och liksom
"Konung Sveno" troligen väfd efter kartong af
Dom. ver Wilt). Visst är, att ifrågavarande tapeter
1561 af N. aflämnades till husgerådskammaren,
men outredt är, hvilken andel han haft i dessa
arbeten och hvilken mästerskapet rättvisligen bör
tillerkännas: den inkallade flamländaren Paul de
Bucher, som ledde väfvarlaget på Svartsjö, eller
N., som var förman för det ambulerande väfvarlaget
i Stockholm och Kalmar. N. reste 1565 ånyo ut,
till Tyskland och Antwerpen, för att anskaffa till
tapetväfveriet nödigt material, var 1567 tillbaka i
Stockholm och återtog då förmodligen ledningen af den
kungliga väfvarverkstaden, som var belägen i "gamla
gillestugan" vid Skomakargatan. Efter 1569 förekommer
han ej vidare i räkenskaperna. Litt.: J. Böttiger,
"Svenska statens samling af väfda tapeter" (I, 1895).
O. G-g.
Nils guldväfvare. Se Nils Eskilsson 2.
Nils Hermansson (latiniseradt Nicolaus
Hermanni), biskop i Linköping, som katolska kyrkans sista
helgon i Sverige kallad S:t Nikolaus, f. 1326 i
Skänninge, d. 1391, antogs af den heliga Birgitta som
informator för hennes barn, medan han ännu själf var
"scholaris", studerade senare i Paris och Orléans samt
blef på sistnämnda ort juris utriusque doktor. Från
kanik i Uppsala blef han ärkedjäkne i Linköping och
valdes 1374 till biskop där. Till följd af tidens
trångmål ämnade han draga sig undan i ensamhet, men
blef af Birgittas dotter Katarina, som s. å. hemkom
från Rom med sin moders lik, kraftigt uppmuntrad till
ståndaktighet i sitt kall och tog därefter verksam
del i både statens och kyrkans angelägenheter. Så
bannlyste han konung Albrekt, tillhörde Bo Jonsson
Grips testamentsexekutörer och var en af de förste
stormän, som slöto sig till drottning Margareta. För
kyrkans bästa var han mycket nitisk. Bl. a. ålade han
prästerna att söndagligen för församlingen utlägga
trosartiklarna, Fader vår, Ave Maria, de 10 budorden
och de 7 "barmhärtighetens verk". Åt Vadstena kloster,
som invigdes 1384, egnade han synnerlig omsorg, liksom
han äfven verkade för Birgittas kanonisering, hvilken
följde kort efter hans död. Af sin samtid erhöll
han vitsord om "stor fromhet och helighet". Också
gjordes redan på mötet i Konstanz (1414-18) från
Sverige hemställan om hans helgonkröning. Däraf
blef emellertid intet, men 1499 medgaf Alexander VI
hans translation (det högtidliga skrinläggandet
af hans kvarlefvor), och 1520 försiggick denna
akt. Påflige legaten Arcimboldus bestämde till
hans åminnelsedag första söndagen i maj månad. -
N. utöfvade tvifvelsutan en för sin tid betydande
litterär verksamhet. Han uppges ha bearbetat "Moralia
Gregorii" (Gregorius den stores arbete öfver Jobs bok)
och "Revelationes Birgittæ" (Birgittas uppenbarelser)
samt författat Cur Deus homo (sannolikt ett utdrag
ur Anselms af Canterbury liknämnda arbete) och
Hvite boock) en utläggning af kanoniska lagens och
kyrkofädernas yttranden. (Det sistnämnda arbetet
anser Schröder egentligen ha hetat Vitæ boock och
varit en legendsamling, men biskop Brask, som synes
haft arbetet i sina händer, antyder, att innehållet
varit juridiskt.) N. är äfven Sveriges mest bekante
hymndiktare från medeltiden som författare af ett
Birgittaofficium, hvari förekommer den kända hymnen
till Birgitta: Rosa rorans bonitatem. Detta officium
utgafs i sin helhet 1892 af H. Schuck (i "Meddelanden
från det literaturhistoriska seminariet i Lund";
Lunds universitets årsskrift, 1893) efter en i Dresden
förvarad afskrift, verkställd af Linköpingskaniken
Laurentius Odonis. Äfven till S:ta Anna och Ansgarius
diktade han hymner. Däremot har författarskapet
till folkvisan om "Then högborna nunnan Elisif"
af senare kritisk forskning frånkänts honom (se
Elisifs visa). - En lefvernesbeskrifning öfver
biskop N. utgafs 1523 af Olaus Ulrici under titeln
"Historia S:ti Nicolai" (omtryckt i Benzelius’
"Monumenta veteris ecclesiæ svio-gothicæ"). I en i
British museum befintlig handskriftssamling rörande
Birgitta finnes äfven en lefvernesbeskrifning öfver
N. ("Vita et miracula S:ti Nicolai"), som författats
måhända af Linköpingskaniken Laurentius Gedda något af
åren 1414-17 och, jämte ett af lektor K. G. Grandinson
i Stafsunds bibliotek påträffadt fragment af en
annan lefnadsteckning från medeltiden öfver N.,
utgifvits af H. Schück ("Två svenska biografier
från medeltiden", i "Ant. tidskr." V, 1895).
K.H.*
Nils Holgersons underbara resa, läsebok af Selma
Lagerlöf (se d. o.).
Nilsiä. 1. Socken i Kuopio län, Pietavesi
domsaga, Idensalmi härad, Finland, utgör ett
imperiellt pastorat af 2:a kl., Kuopio stift,
Idensalmi kontrakt. Areal jämte Muuruvesi nybildade
församling och Strömsdals bruksförsamling 1,168
kvkm. Befolkningen, finsk, med nämnda församlingar
14,227 personer (1910), hvaraf i N. ensamt 8,430,
Muuruvesi 5,363 och Strömsdals bruksförsamling
om 2 kvkm:s areal 905 personer. - 2. Vattendrag
i ofvannämnda socken, 134 km. långt, uppstår på
Suomenselkä i Laakajärvi källsjö och genomrinner bland
andra sjöar den 114 kvkm. vida Syväri och den örika
Vuotjärvi. Bildande Juvankoski fors (vid Strömsdals
bruk) vid stranden af sistnämnda sjö, genombryter
vattenmassan karelska åsen och utfaller sedermera
genom Jännevirta ström i Kallavesi stora sjö invid
Kuopio. A. G. F.
Nilsjöarna kallas de sjöar i det ekvatoriala Afrika,
som afflyta genom Nilen, d. v. s. Victoria njansa,
Albert njansa och Edvard njansa. J. F. N.
Nils Jönsson, riksföreståndare. Se Oxenstierna.
Nils Kettilsson. Se Vasaätten.
Nils Klausson, till Vik, riksråd, var till börden
dansk och förde i vapnet två blå spärrar öfver
hvarandra i silfverfält och två horn på hjälmen, men
fick svensk uppfostran af sin moder, som tillhörde
Bielkesläkten, på det uppländska slottet Vik (se
d. o.), medan hans fädernegård Ellinge i Skåne af
konung Kristian indrogs (se Ellinge). Befryndad
med konung Karl Knutsson Bonde och flera af rikets
stormän, kom N. att ansluta sig till sitt syskonbarn
(mödrarna voro systrar) Sten Sture d. ä. och blef en
af dennes främsta män. Han var höfvitsman på Älfsborg
1473 och blef riksråd 1480.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
