Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordamerikanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmare kännedom om dess litteratur. Den amerikanska
romantik, som omkr. 1820-60 är rådande, får sin näring
dels i kolonialtidens arfsägner, dels från Europa,
som då ännu var för amerikanerna omgjutet af det
halft okändas skimmer. Det var liksom förut gifvetvis
de nordöstra staterna, som gingo i spetsen för den
litterära odlingen, med New York och Boston omväxlande
som centra. Till vitterhetens uppsving bidraga dess
knutna förbindelser med tidskriftsväsendet. Washington
Irving (1783-1859), hvars vänliga humor gjort
honom till gunstling hos både gammal och ung, torde
än i dag vara den populäraste af sitt lands alla
författare. Fint behag, känsla, verklighetssinne
och en skämtlust, som alltid iakttager den gyllene
måttan, äro framträdande egenskaper hos honom. Han är
lika hemmastadd i amerikanska sägner och scenerier
som i spansk historia och engelska landtbilder. Den
ryktbare romanförfattaren J F. Cooper (1789-1851)
kastade en troliglans öfver amerikanska landskapet
genom sina skildringar af urskogslif, indian-
och nybyggarlif i norden och västern samt lät
medeltidens riddarideal taga ny mandom i den
halfciviliserade, okonstladt dygdige och tappre
skogsjägarens skepnad. Cooper är därjämte mästare på
sjöromanens område. Han har sin styrka i den lefvande
beskrifningen och handlingens spänning. Den mest
fulländade och djupe bland Amerikas romanförfattare
är Nathaniel Hawthorne (1804-64), som i en skön,
genomskinlig stil förtäljer människohjärtats inre
historia under exceptionella omständigheter. Han
följer gärna förloppet af synds och villfarelsers
inverkan på själen och visar, huru skuggor draga
fram äfven öfver den lyckligaste tillvaro. Dock
skymmes hans blick för verkligheten i viss mån af
böjelsen att bakom tingen skåda allegorier. Hans
förnämsta arbeten äro "The scarlet letter", "The
house of the seven gables" och "The marble faun". En
utomordentligt snillrik, men excentrisk begåfning var
den länge misskände E. A. Poe (1809-49), som i sina
noveller med konstnärlig formbehärskning hopspinner
skildringar af lifvets hemska, dystra, gåtfulla sidor
och är mästare i det spöklikt fantastiska. Ett fåtal
sällsamma dikter med de mest målande ljudeffekter och
oemotståndlig melankolisk stämningsstyrka har beredt
honom ett oförgätligt namn jämväl som verskonstnär. -
De skalder, som (förutom Poe) företrädesvis kastat
glans öfver amerikanska poesien i bunden form, äro
Bryant, Longfellow, Whittier, Lowell, Emerson och
Whitman. Äldst är W. C. Bryant (1794-1878). Han tolkar
i sin lyrik vältaligt och med kosmisk naturkänsla
det amerikanska landskapets jungfruliga oberördhet,
oceanens och landviddernas majestät och låter dem tala
allvarligt till hjärtat, prisar med kraft och känsla
friheten och gjuter en hoppfull, försonande dager
kring döden, af hvars företeelse han tagit starkt
intryck. Den fint bildade H. W. Longfellow (1807-82)
knöt genom sin sköna, humanitetsfyllda diktning ett
band mellan sitt fosterland och den öfriga bildade
världen. Han var en mångsidig poetisk förmåga, en
väckare af idealism och estetisk finkänsla hos sina
landsmän. Bland hans större arbeten ha framför andra
de berättande dikterna "Evangeline"
och "Miles Standish" samt hans indianska epos
"Hiawatha" visat sig ega lifskraft. Longfellows
begränsning låg i bristen på verksam passion. Ej
lika konstnärlig, men mera utprägladt amerikansk är
"kväkarskalden" J. G. Whittier (1807-92), slafveriets
outtröttlige bekämpare, en folklig ballad-diktare,
naturidylliker och politisk lyriker, utmärkt af
kraft, hänförelse och from gudsförtröstan. En i
hög grad nationell diktare möta vi i J. R. Lowell
(1819-91), den främste i politisk satir och humor,
utmärkt af lefvande frihetskärlek och fint sinne för
naturen. Filosofen Emerson (se nedan) är originell
äfven i sina dikter, enkla, osmyckade och lidelsefria,
men burna af hans innerliga naturuppfattning och
upphöjda optimism. En mycket egendomlig och omstridd
företeelse är Walt Whitman (1819 -92), enligt många
i synnerhet europeiska beundrare den starkaste
diktarkraft, som Amerika frambragt. I formlösa
dikter utan rim och meter, som svälla af otyglad
inspiration och oftast tyngas af hopade sakord,
förkunnar han vidtgående demokratiska sympatier
och människoindividens själfhärlighet, andligen och
kroppsligen, samt en jublande odödlighetstro. Hans
naturalism särskildt i framhållandet af sinnlighetens
rätt har stött bort många från honom. - I omtyckthet
nära de nyssnämnde klassikerna stå den lefnadsglade
läkaren O. W. Holmes (1809-94), hvars dikter och
"bordssamtal" flöda af fint löje, en halft känslosam
humor och ädelt patos, samt enstöringen H. D. Thoreau
(1817-62), som i den klaraste prosastil skildrat
vildmarksnaturens eget lif.
De store prosadiktarnas efterföljare i Förenta
staterna äro så många, att endast de mer
beaktansvärda här kunna upptagas. Irvings
ungdomsvän J. K. Paulding (1778-1860) var i
sina skrifter en något frän nationalist, som
hade sin styrka i bitande humor och ironi. Mera
kärft än Cooper och utan dennes idealisering
återgaf R. M. Bird (1805-54) äfventyrar- och
indianlifvet i skogarna. Catharine Maria Sedgwick
(1789-1867) gjorde lycka med romanskildringar från
kolonialtiden och landtlifvet samt gaf uppslag till
den inhemska sederomanen. J. P. Kennedy (1795-1870)
tecknade i angenäma romaner sydstaternas tillstånd
under republikens tidigare dagar, den alsterrike
romanförfattaren W. G. Simms (1806-70), likaledes
en sydstaternas man, behandlade historiska sägner från
amerikanska frihetskriget och kom i indianberättelsen
"The Yemassee" nära upp mot Cooper. W. Ware
(1797-1852) däremot gjorde lycka med ämnen från
antikens dagar. Harriet Beecher Stowe (1811-96)
vann exempellös framgång med romanen "Uncle Tom’s
cabin" (1852), som vardt ett mäktigt väckelseord
för negerslafveriets afskaffande, men därjämte
står högt genom karaktärsteckningens klarhet,
det dramatiska i förloppet samt omväxlingen af
patetiska och rörande ömma drag. Folkrättsläraren
R. H. Dana d. y. (1815 -82) skref i yngre år
den kanske trognaste sjömanslifsskildring, som
finnes. Bland prosaberättarna märkas närmast
John Neal (1793-1876), som något vårdslöst försökt
sig bl. a. i Coopers stil och i lokal roman samt lär
vara upphofsmannen till yrkandet på kvinnans rösträtt,
SylvesterJudd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
