Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslag om hållande af ett nytt "nationalkonvent",
hvilket utöfver handelsfrågorna skulle
behandla äfven "sådana andra ärenden, som de
allmänna angelägenheternas tillstånd befinnas
kräfva". Kongressen anslöt sig till planen,
och maj-sept. 1787 hölls det nya "konventet" i
Philadelphia, där förslag till en förbundsförfattning
utarbetades för att sedan till ratifikation
föreläggas de 13 staternas befolkning vid särskilda
författningskonvent (state conventions). I
Philadelphiakonventet deltogo ombud för alla
staterna utom för Rhode Island. Bland de ledande
männen på mötet märktes G. Washington, J. Madison och
E. Randolph från Virginia, B. Franklin och Gouverneur
Morris från Pennsylvania, Al. Hamilton från New York,
W. Patterson från New Jersey och Ch. Pinckney från
Syd-Carolina; Washington presiderade. Motsatserna
i uppfattning och syften föreföllo till en
början oöfvervinneliga. De stora och folkrika
staternas intressen stodo mot de om sitt oberoende
ytterligt ömtåliga smås, söderns mot nordens,
sammanslutningskrafvet och behofvet af en stark
förbundsregering mot farhågorna för uppkomsten af
ett slags motstycke till den gamla monarkien. Efter
lifliga, i Madisons anteckningar skildrade
debatter och genom en lång rad af kompromisser
enades man omsider om det författningsförslag, som
med några senare tillägg utgör Förenta staternas
nuvarande författning. Förslaget undertecknades
af 39 bland 42 då ännu kvarvarande delegerade 17
sept. 1787. Ännu återstod emellertid en hård kamp för
författningsförslagets ratificering af de 13 staterna
(det skulle, när det ratificerats af 9 stater, bli
gällande mellan dessa). Delaware ratificerade först,
redan i dec. 1787, Rhode Island, den längst dröjande
staten, först i maj 1790. De afgörande striderna om
ratifikationen stodo i New York och Virginia; det
var under den politiska kampanjen härom Al. Hamilton
och J. Madison utgafvo den berömda skriftserien "The
federalist" (se Federalister 1), hvari de tolkade
och försvarade författningsförslagets bestämmelser
och betonade nödvändigheten för de olika staterna
att, med bibehållande af sina egendomligheter och
rättigheter, ingå i en högre statsenhet med gemensamma
intressen, stark förbundsregering och gemensam
representation. Motståndarna framhöllo häremot främst
nödvändigheten att för frihetens tryggande bevara
de särskilda staternas suveränitet, och Virginias
anslutning vanns endast därigenom, att man ställde i
utsikt antagandet af en serie tilläggsbestämmelser
(amendments] till författningen, bland hvilka den
viktigaste var "10:e amendementet", som stadgade,
att de befogenheter, som ej genom författningen
delegerats till Förenta staterna eller i densamma
fråntagits de särskilda staterna, förbehöllos åt
dessa stater eller åt folket.
Från unionsförfattningens ikraftträdande 1789
till det stora demokratiska genombrottet 1829. Då
den nya författningen i juli 1788 ratificerats
af 11 stater, träffade kongressen anstalter
för dess ikraftträdande. Staden New York utsågs
till förbundsregeringens säte, och som dag för
författningens ikraftträdande bestämdes 4 mars
1789. Först 6 april s. å. voro den nya kongressens
båda hus beslutmässiga, så att rösträkningen för
presidentvalet kunde ega rum: George Washington
befanns vald till Förenta staternas förste president
med John Adams som vice president. Under Washingtons
båda presidentskap (1789-97) befästes den häfdvunna
enheten, ordnades förvaltning och lagskipning
samt gafs åt den unga unionen, förnämligast genom
Alexander Hamiltons verksamhet, den finansiella
stadga, som var ett hufvudvillkor för dess framtida
lifskraft (jfr Hamilton, sp. 1227-28). Hamilton
och John Jay voro de ledande inom det parti, som
ifrade för unionsmyndigheternas utrustande med
vidsträckta befogenheter och som under striden
om författningens ratifikation hade börjat
kallas federalister. Med dem sympatiserade äfven
Washington och Adams, och de voro starkast i de
företrädesvis handels- och sjöfartsidkande staterna,
medan det om de enskilda staternas särbefogenheter
ömtåliga motpartiet hade mest anhang i de stater,
där jordbruk och plantageodling voro de förnämsta
näringsgrenarna. Detta oppositionsparti kallade sig
till en början republikaner (eg. federal republicans)
och samlade sig kring Thomas Jefferson, J. Madison
och J. Monroe; dess anhängare benämndes först äfven
antifederalister (se d. o.), och längre fram blef för
dem partinamnet demokrater (se d. o.) det allmännast
brukade, medan federalisternas idéer återupptogos
af det långt senare, på 1850-talet, framträdande
republikanska partiet (se Republikaner), hvars
grundåskådning var fullständigt motsatt de förste,
Jeffersonske, republikanernas. Washington sökte
och lyckades till en del dämpa partimotsatserna;
sålunda voro både Hamilton och Jefferson samtidigt
medlemmar af hans kabinett, hvarur de dock sedermera
till följd af partistridens hetta båda utträdde. Som
finansminister hade då emellertid Hamilton ordnat
unionens kreditväsen genom fondering af dess egna och
staternas af unionen öfvertagna skulder, inrättandet
af nationalbank och myntverk samt tryggandet
af förbundsinkomster genom en protektionistisk
tullpolitik. Jefferson höll som utrikesminister på
att inveckla Förenta staterna i den efter franska
revolutionens utbrott uppkomna konflikten mellan
England och Frankrike, men Washington utfärdade 1793
e.n neutralitetsförklaring och lät genom J. Jay 1794
afsluta ett af republikanerna häftigt klandradt
fördrag med England, hvarigenom de flesta efter
1783 års fredsfördrag ännu olösta tvistefrågorna
afvecklades. I unionen upptogos under Washingtons båda
presidentskap tre nya stater: Vermont (1791), Kentucky
(1792) och Tennessee (1796). Han afböjde ett erbjudet
tredje mandat som president, och därefter har det
i Förenta staternas politiska lif blifvit ett slags
oskrifven lag, att en president bör kunna omväljas
endast en gång. - Washingtons’närmaste efterträdare,
federaiisten John Adams (1797- 1801), fortsatte, ehuru
med mindre allmänt erkänd auktoritet, dennes kloka
och försiktiga politik. Till franska republiken blef
förhållandet för en tid ganska spändt till följd af
direktoriets hänsynslösa uppträdande mot en amerikansk
beskickning (1797- 98; "X-Y-Z-episoden"). De stränga
lagbestämmelmelser mot utlänningar och "uppviglare",
som federalisterna genomdrefvo (1798), framkallade
på republikanskt håll ytterligt häftig opposition
och förkunnandet af statsrättsliga läror, som till
sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
