Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle läggas till handlingarna (the gag rule). Det
partipolitiska lifvets omdaning framträdde bjärt vid
presidentvalet 1840, då whigpartiet iscensatte en
rent demagogisk, särdeles bullrande och excentrisk
agitation, som ledde till seger för van Burens
motkandidat, den populäre "indianbesegraren" general
William Henry Harrison (4 mars–4 april 1841). Vid
dennes plötsliga frånfälle intogs presidentstolen af
vicepresidenten John Tyler (1841–45), som snart bröt
med whigpartiet, belade dess i kongressen genomdrifna
förslag om en ny nationalbanks upprättande med veto
och omgaf sig med rådgifvare ur det demokratiska
partiet. Frågan om upptagande i unionen af det 1836
från Mexico affallna och 1837 af Förenta staterna
som själfständig stat erkända Texas trädde nu i
förgrunden i samband med sydstaternas sträfvan att
öka de slafhållande staternas antal för att trots
de "fria" staternas raska tillväxt i folkmängd
kunna bibehålla sin starka ställning i senaten,
där ju hvarje stat, oberoende af folkmängd, hade
lika många (2) representanter. Slafstaten Arkansas
hade upptagits 1836, följd 1837 af den fria staten
Michigan, på samma sätt bibehölls balansen, då 1845
det slafhållande Florida – som 1819 förvärfvats från
Spanien – och 1846 det fria Iowa upptogos. Striden
om Texas, som fortfor under den hetsigt demokratiske
presidenten James Knox Polk (1845–49), ledde
till krig med grannrepubliken Mexico. Den amerikanske
generalen Z. Taylor fick (juli 1845) order att besätta
Texas och försvara dess, för öfrigt omstridda, gräns
mot mexikanerna; i dec. s. å. upptogs Texas formligen
som stat i unionen, och i april 1846 kom det till
strid mellan amerikanska och mexikanska trupper
inom det mellan Texas och Mexico omstridda området,
hvarefter Polk i ett budskap till kongressen (11
maj) förklarade, att krig utbrutit genom Mexicos
åtgörande. Under detta krig eröfrade öfverste
John C. Frémont efter en äfventyrlig marsch
öfver Klippbergen stora områden i Kalifornien,
general Taylor intog (sept. 1846) det starkt befästa
Monterey och besegrade Mexicos provisoriske president,
Santa Anna, i det blodiga slaget vid Buena Vista
(23 febr. 1847), hvarefter general Winfield Scott
bl. a. tvang staden Vera Cruz att kapitulera (27
mars) och omsider 15 sept. s. å. inryckte i själfva
hufvudstaden Mexico. Freden slöts i Guadalupe Hidalgo
(2 febr. 1848), hvarvid Mexico nödgades afträda Texas
med Kio grande som gräns, Öfre Kalifornien och New
Mexico (ett vidsträckt område, som innefattar de
nuv. staterna New Mexico, Nevada, Arizona och Utah
samt delar af Wyoming och Wisconsin). Midt under
kriget hade (1846) uppgörelse träffats med England
om gränserna för Oregonterritoriet i n. v. (jfr
Oregon). De stora eröfringarna från Mexico gjorde
slaffrågan dubbelt brännande. Skulle dessa områden,
inom hvilka slafveriet förbjudits af republiken
Mexico, nu åter göras slafhållande? Redan när frågan
om anslag till kriget först kom före (1846), hade
D. Wilmot – en demokrat, som var motståndare till
slafveriets utsträckning – därtill föreslagit ett
förbehåll, att eventuella eröfringar från Mexico
skulle bli "fri mark" (The Wilmot proviso). Wilmots
förbehåll antogs ett par gånger af representanthuset,
men till sist gaf detta vika för senatens
motstånd. Emellertid framställdes, äfvenledes från
nordstatsdemokratiskt håll, det medelvägsförslaget,
att befolkningen i de nya territorierna själf
skulle anses ega "suverän rätt" att afgöra, om
slafveri där skulle tillåtas eller ej (läran om
popular sovereignty eller squatter sovereignty),
och rörelsen för territoriernas förklarande för
"fri mark" (free soil) uppbars under några år framåt
af ett särskildt parti (se Freesoilers),
som spelade en betydande roll vid presidentvalet
1848. Vald blef då whigkandidaten, den från
Mexicokriget ryktbare generalen Zachary Taylor
(4 mars 1849–9 juli 1850), och efter långvariga
strider, särskildt i senaten, bilades provisoriskt
de mest omtvistade meningsskiljaktigheterna i
slaffrågan genom kompromissen af 1850, efter sin
ifrigaste främjare, Henry Clay, äfven kallad Clays
kompromiss. Enligt denna skulle Kalifornien, där
guldgräfvartillströmningen gjorde negerslafveri
otänkbart, upptagas som fri stat, New Mexico och Utah
organiseras som territorier utan något förbud mot
slafveri, slafhandeln, men ej slafveriet förbjudas i
District of Columbia samt strängare lagbestämmelser
antagas rörande förrymda slafvars återställande till
deras egare. Trots denna sistnämnda, för slafveriets
motståndare särskildt motbjudande bestämmelse
förordades kompromissen som ett räddningsmedel
undan unionens sprängning bl. a. af D. Webster
i hans ryktbara tal 7 mars 1850, och dithörande
lagar godkändes (sept.) af den genom Taylors
plötsliga frånfälle till president upphöjde förre
vice presidenten Millard Fillmore (9 juli 1850–4
mars 1853). I unionen hade som fri stat redan före
Kalifornien Wisconsin (1848) upptagits. Kompromissen
af 1850 gäckade fullständigt sina upphofsmäns
förväntningar om varaktig afveckling af
slafverikonflikten, i synnerhet som återhämtandet af
förrymda slafvar, enligt de nya stränga lagarna därom,
långt åskådligare än förr ställde negerslafveriets
mörkaste sidor för ögonen på nordstaternas
befolkning. Våldsamma uppträden förekommo därvid,
särskildt i Boston 1851 och 1854, och Harriet
Beecher-Stowe gaf 1852 genom sin agitatoriska roman
"Onkel Toms stuga" ytterligare fart åt den begynnande
allmänna indignationen i nordstaterna mot slafveriet
som institution öfver hufvud. Under den demokratiske
presidenten Franklin Pierce (1853–57) uppflammade
slafveristriden i kongressen ånyo vid debatterna
(1854) om den s. k. Kansas-Nebraskabillen (se d. o.),
som med tillämpning af läran om befolkningens egen
suveränitet höll slaffrågan öppen vid organiseringen
af territorierna Kansas och Nebraska, ehuru slafveri
inom dessa delar af Louisianaköpets område redan
1820 förbjudits genom Missourikompromissen. Under
inverkan af detta lagbeslut, som tycktes öppna
obegränsade nya möjligheter för slafveriets anhängare,
sammanslöto sig whigpartiet, freesoilers och en del
antislafveridemokrater till ett nytt stort parti, det
republikanska, mot de härskande demokraternas öfvermod
(1854). Det nya partiets framgångar, med öfverste
J. C. Frémont som kandidat, vid 1856 års presidentval,
visade, att demokraternas forna inflytande i en del
af västerns och nordens stater var i utdöende; vald
blef emellertid demokraten James Buchanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
