Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordin, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinne en snarare kall och sluten natur, bidade sin
tid. Han hade varnat Wallqvist, att dennes djärfhet
skulle för honom bli vida farligare, än timiditeten
varit det för honom själf. Sanningen häraf fick
Wallqvist snart erfara och såg upphofvet till sina
motgångar ej minst i N., om hvilken han en gång skref
till Gustaf III: "Det är ingen människa på jorden jag
så fruktar som denne mannen, och intet beskydd mot
honom är godt nog utom E. K. Maj:ts." I två år lefde
N. skild från befattningen med statsangelägenheterna,
men därför ej utan inflytande. Män af alla partier
sökte honom, särskildt därför att han i denna
intrigernas och det politiska skvallrets tid erbjöd
den sällsynta företeelsen af en man, som ej svek
förtroenden. Hösten 1791 var hans inflytande i
märkbart stigande, i den mån planerna på riksdag
vunno i styrka, och då afgörandets stund nalkades,
kallade konungen åter N. till sig för att inhämta hans
råd. Denne tillstyrkte riksdag, på det ordning måtte
kunna bringas i finanserna, men afstyrkte allvarsamt
hvarje försök att röra vid författningen, ty man borde
akta sig att ge nationen den föreställningen, att
riksdag och revolution vore detsamma. Det försök,
som konungen därpå gjorde, att försona N. och
Wallqvist, för att ej deras osämja skulle göra skada
vid riksdagen, förde visserligen till en förlikning
på ytan. Då emellertid samarbete dem emellan var
omöjligt, måste Wallqvist vid riksdagen i Gäfle afstå
åt sin medtäflare ledningen af prästeståndet, under
det att det för denne ej låg någon uppoffring i att
låta Wallqvist officiellt representera.
Gustaf III:s förtroende var nu åter förflyttadt till
N. Det löfte denne redan under riksdagen erhållit om
en plats i Allmänna ärendenas beredning uppfylldes
12 mars 1792, och tre dagar senare, dagen före
konungamordet, kallades han äfven att taga plats
i finanskonseljen. I likhet med konungens öfriga
rådgifvare behöll han denna sin plats under närmaste
tiden efter dennes död, därunder sträfvande såväl att
bibehålla hertig Karl vid det förra regeringssystemet
som att sammanhålla det gustavianska partiet. Han
följde detta i dess fall. Fem dagar efter Armfelts
afresa fick N., 20 juli 1792, skriftlig befallning
att med öfvergifvande af sina historiska arbeten
i hufvudstaden återvända till sitt lektorat. Hans
politiska bana var därmed afbruten; ty han ej blott
uteslöts från konseljen och Allmänna ärendenas
beredning, utan måste ock lämna det uppdrag som
bankofullmäktig, hvilket prästeståndet gett honom vid
1792 års riksdag. Ett nådebevis efter Gustaf IV Adolfs
eget öfvertagande af regeringen var, att N. 1798 fick
utbyta Skellefteå alltför aflägse liggande prebende
mot Nora närbelägna pastorat. Vid Norrköpings riksdag
1800 såg man honom åter på den politiska skådebanan
som en af stiftets representanter. Och inflytandet
i ståndet synes ha varit oförminskadt. Han fick
plats i hemliga utskottet och såg den plan till
bankens stärkande, som han 1789 förordat, antagen af
riksdagen. Samtida ansågo, att Wallqvists plötsliga
död under riksdagen till hufvudsaklig del orsakats
däraf, att N. besegrat honom vid en votering i
ståndet. Den plats i riksbanken, som ståndet nu å
nyo erbjöd N., afböjde han. Af konungen hade han vid
kröningen (1800)
ihågkommits med teol. doktorsvärdigheten. 1805 uppsteg
han omsider på Härnösands biskopsstol, till hvilken
allmänna rösten sedan länge designerat honom. I
grund förtrogen med sitt stift, dess prästerskap
och dess behof samt förberedd som få för sitt
kall, tillvann han sig på denna plats allmänt
erkännande. Undervisningen och kyrkan lågo honom lika
varmt om hjärtat. Ett särskildt intresse visade han
för religionsväsendets ordnande bland lapparna. Redan
som lektor hade han åstadkommit upprättandet af 5
nya lappmarkskapell och åt sig utverkat rättighet att
för bibelns tryckande på lapska anordna ett tryckeri
i Härnösand. Revolutionen 1809 förde honom åter in
i riksdagslifvet. Själfskrifven som biskop, tog han
del i riksdagarna 1809 och 1810, vid bägge medlem
af konstitutions- och hemliga utskotten. Hans barn
adlades 1807 samt adopterades på sin farbroders namn
(af Nordin) och nummer.
Som politisk person har N. varit olika bedömd, af
motståndarna med öfverdrifven bitterhet. Konservativ
till sin natur och konungsk, hade han i striden sin
gifna plats på Gustaf III:s sida, och sin ställning
till denne har han korrekt tecknat med orden:
"jag har alltid varit inquiet öfver konungens
lätta föreställningssätt af sakerna och alltid
diffikulterat inför honom i kabinettet, men aldrig
sedan jag kommit ut." Gustaf III erkände själf mot
slutet, att N. var den ende, som alltid varit sig
lik; och om den senares tillgifvenhet och beundran
förefinnes ej något tvifvel. Näst konungamakten
satte N. kyrkans intresse; det sammanföll ock med
hans eget. Hans samtida beskyllde honom äfven att ha
starkare än de fleste gett fart åt den brytning mellan
frälset och ofrälset, som under Gustafs senare tid
framträder. Själf har han, och som det synes ej utan
skäl, förnekat sanningen häraf. Som ofrälse man och
en tid ledare af prästeståndet var han naturligtvis
motståndare till de öfverdrifna adliga anspråk,
som en tid florerade under Gustafs regering. Men
som politiker var han för konservativ och skarpsynt,
som historiker för väl bekant med utvecklingens lagar
att ej inse och erkänna adelns dåvarande betydelse
som politiskt element. Emellertid har denna åsikt om
honom som förkämpe för en offensiv ofrälse politik
i hög grad bidragit att skapa den bitterhet, ja det
hat, för hvilket han hos många var ett föremål. Ej
anlagd för att offentligt uppträda, och detta icke
af feghet, utan af ett slags timiditet, bekymrade
han sig mindre om att synas än om att ega makten,
däri olik Wallqvist, som lika mycket åtrådde maktens
anseende som makten själf. Hos N. saknades äfven de
glänsande yttre egenskaper och det lekande snille,
som i Wallqvists person så starkt slogo an på
Gustaf III; men han egde en lika snabb och skarp
politisk blick samt större soliditet och jämnvikt
i karaktären, hvarför han äfven, om ock med mindre
lysande statsmannagåfvor, var en säkrare politisk
rådgifvare. Ovännerna sågo i N. en djupt inbunden
person, full af förställning. I beskyllningen ligger
mycken öfver drift, men sant är, att han ej lät
andra, oftare än han själf ville, läsa i djupet af
sin själ. Misstänksamheten låg djupt i hans lynne,
och han var kanske ej mindre uthållig i en gång fattad
ovilja, än han var fast i vänskap. Hans oegennytta
skiljer honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
