Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordiska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunnat göra betydliga framsteg i Östersjöprovinserna;
1702 framträngde han till hafvet och började vid
Nevas mynning anlägga Petersburg och där skapa en
sjömakt; 1704 eröfrades Narva. Under och genom krigets
ansträngningar utvecklades tsarens härskarpersonlighet
allt mer, och de väldiga kraf kriget uppställde
tvingade honom till brutala ingrepp i det ryska stats-
och samhällslifvet, hvilka slutligen ledde till ett
våldsamt omdanande, "europeiserande", af detta. Efter
1704 förlägges äfven för den ryska krigföringen
tyngdpunkten till Polen, hvartill ej minst den i
rysk tjänst inträdde Patkul rådt; tsaren förstod,
att det hufvudsakliga afgörandet vore att vänta på
denna krigsskådeplats. Vid början af 1706 hotades
den svenska ställningen i Polen af ett kombineradt
rysk-sachsiskt anfall från två sidor. Detta
afvärjdes dels genom Karl XII:s operationer mot Grodno,
hvilka medförde, att den ryska hären illa tilltygad
gick tillbaka och med knapp nöd kom undan till
Kiev, dels genom Rhenschiölds seger vid Fraustadt
(febr. 1706), där en nyorganiserad sachsisk armé
fullständigt upprefs. På hösten s. å. inföll Karl
i Sachsen; han hade förut ej funnit situationen,
företrädesvis ur diplomatisk synpunkt, lämplig för ett
sådant företag. I freden i Altranstädt (1707) afsade
sig August den polska kronan, och ett nytt skede af
kriget inträdde nu. Under den tid Karl ännu stod kvar
i Sachsen, gjordes förgäfves försök att förmå honom
att inblanda sig i Spanska successionskriget. En
viktig episod inträffade dock därigenom, att Karl
med konsekvent häfdande af Sveriges ställning som
protestantisk stormakt tvingade Österrike att bevilja
religionsfrihet åt Schlesiens protestanter.
På hösten 1707 bröt Karl XII upp ur Sachsen, och
hvad som nu afsågs var ett afgörande svensk-polskt
anfall mot Ryssland, riktadt mot själfva Moskva. På
grund af att Polen ännu ej i sin helhet underkastat
sig Stanislaus, blefvo dock dennes stridskrafter
upptagna af hemlandets angelägenheter, och den
svenska hären fick ensam utföra anfallet mot
Ryssland. Genom kringgående rörelser tvang Karl XII
ryssarna att utrymma Polen, hvilket de efter hans
infall i Sachsen besatt; därpå trängde has fram mot
Dnjepr och vann därvid segern vid Holowczyn, hvilken
öppnade honom vägen till denna flodlinje. Efter ett
försök att framtränga genom Severien slog han in i
riktningen mot Ukrajna, hvars hetman Mazepa öfvergick
till honom. Motgångar hade redan drabbat honom,
förnämligast genom att den svenska här, som under
A Lewenhaupt från Livland kommit med förstärkning
och förråd, blifvit i högsta grad försvagad genom
slaget vid Ljesna (sept. 1708) och genom att ryssarna
förstörde Mazepas hufvudstad Baturin och därigenom
försvagade kosackernas möjligheter att bispringa
Karl. Karls försök att från Ukrajna tränga fram i
riktning mot Moskva misslyckades, hufvudsakligen på
grund af hård köld och andra ogynnsamma klimatiska
förhållanden. Emellertid vidgades Karls östeuropeiska
planer, i det att han förutom med de ukrajnske
kosackerna under Mazepa förband med sig zaporogerna
och förberedde en förbindelse med tatarerna,
hvilken tycktes skola ha till följd ett turkiskt
ingripande. Sverige syntes nu skola framstå som ledare
och beskyddare af
de polska, lillryska och tatariska folken, öfver
hufvud alla de af storryssarna hotade elementen i
Öst-Europas politiska värld. Den svenska hären befann
sig i en ställning af strategisk afvaktan, då krisen
inträdde. 28 juni 1709 stod slaget vid Poltava, där
ryssarna, väl närmast på grund af att Karl XII genom
ett förut erhållet sår var ur stånd att föra befälet,
vunno en betydande seger. Katastrofen inträffade
några dagar senare, efter det att konungen lämnat
hären för att öfver turkiskt område lättare komma
till Polen. Lewenhaupt, som öfvertagit befälet,
kapitulerade då vid Perevolotjna, ehuru han emot
sig hade endast en underlägsen och utmattad rysk
kavallerikår och ehuru vägen öfver Vorsklafloden in på
vänskapligt tatariskt område ej var stängd. Försöket
att genom ett direkt anfall krossa Ryssland hade
alltså misslyckats. Den finska arméns operationer
i Ingermanland 1708 hade ej heller ledt till
något resultat. Ett nytt skede af kriget inträdde
nu. August II återtog Polen, och Danmark, som under
hela krigstiden vaktat på tillfälle att gå emot
Sverige, bröt åter freden. På den ryska sidan voro
de närmaste följdhändelserna Östersjöprovinsernas
förlust genom Rigas och Revals fall, hvilka
jämte Viborg eröfrades under sommaren 1710; samt
vidare, genom kosacksamhällenas fall, det lillryska
folkelementets underkufvande af det storryska. En
dansk här öfvergick i nov. 1709 till Skåne, men
denna invasion i det egentliga Sverige afvärjdes
genom det snabba organiserandet af en ny fältarmé,
som under Stenbocks befäl genom slaget vid Hälsingborg
(28 febr. 1710) utdref danskarna ur Skåne. En från
Sveriges fiender utgången tanke att förklara de
svenska besittningarna (jämte Danmarks kontinentala
provinser) neutrala upptogs af sjömakterna och
Österrike, men detta neutralitetsprojekt, som med en
viss tvekan antagits af rådet i Stockholm, förkastades
af konungen, såsom egnadt att omöjliggöra all svensk
offensiv och att ohjälpligt hänvisa Sverige till
defensiv. Karl XII fasthöll nämligen bestämdt vid
sina östeuropeiska planer och sökte nu bilda en ny
stor allians mot Ryssland och dess förbundne. Den
skulle bildas af Sverige, Turkiet, Polen, till
hvilket Stanislaus skulle återföras, samt lillryssarna
(kosackstaterna). Hans planer gingo närmast ut på,
att Turkiet skulle förklara krig mot Ryssland och
låta en här rycka öfver gränsen, hvarefter militär
samverkan skulle ega rum med en svensk armé, som,
efter att ha öfverförts till Pommern, skulle rycka
in i Polen: genom denna svensk-turkiska aktion
skulle med ens en ändring inträda och tsaren åter
trängas tillbaka. Turkiet iörklarade också krig,
och en turkisk här ryckte i fält, men den svenska
samverkan kom ej till stånd, då det svenska rådet ej
åstadkom arméns öfverförande. Den ryska armén blef vid
Pruth fullständigt kringränd af den turkiska (juli
1711) och var i fullkomligt hjälplöst tillstånd;
den räddades härur genom storvesirens svaghet och
de turkiske stormännens motvilja mot den krigiska
aktionen; till utgången bidrog äfven mycket, att den
svenska kooperationen uteblifvit och att man därför
inom den turkiska armén ansåg sig kunna bortse från
Karls verkliga intressen. Resultatet var emellertid,
att Ryssland för några årtionden kastades tillbaka
från Svarta hafvet. Den af Karl alltjämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
