Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den nordgermanska eller nordiska, som står den
östgermanska (gotiska) grenen närmast, hvarför
de nordiska och gotiska språken förr stundom
sammanfattades som "östgermanska" språk i motsats
till de öfriga germanska språken (tyska, engelska,
holländska o. s. v.), de västgermanska. Emellertid
är redan i urnordisk tid olikheten mellan de gotiska
och nordiska språken vida mer i ögonen fallande
än likheten.
Redan före inträdet af den s. k. vikingatiden
(800–1050) hade detta urnordiska språk hunnit undergå
betydande förändringar, såsom den viktiga grafstenen
från Istaby (omkr. 650) i Blekinge utvisar. Under
denna vikingatid tyckas nordens språkförhållanden ha
varit stadda i en ovanligt snabb utveckling, som på
jämförelsevis kort tid nästan totalt omstöpt språkets
skaplynne, i synnerhet genom utstötande af obetonade
vokaler, genomförande af en sorts vokalharmoni af
flera olika slag ("omljud", "brytning"), flerehanda
konsonantassimilationer, bortfall af w före o och
u (t. ex. orð, ulfr för worð, ord, wulfR, ulf),
förenkling af verbets ändelser och bildande af ett
nytt passivum genom vidfogande af reflexivpronominet
(t. ex. kalla-sk, kalla sig, kallas) m. m., så
att man måste anse det urnordiska språket såsom
sådant vid denna tid vara förbi. Tiden 700–1000 är
en öfvergångstid både i afseende på språket och
den skrift, hvarmed detta återges. Dels eger man
nämligen från denna tid några sådana inskrifter,
som använda det gamla 24-typiga runalfabetet och i
fråga om språkform väsentligen öfverensstämma med
eller åtminstone imitera de verkligt urnordiska
minnesmärkena (så är exempelvis fallet med de
troligen från omkr. 700 härstammande stenarna från
Stentofta och Björketorp, båda i södra Sverige och
uppvisande de längsta hittills funna inskrifterna
med det gamla runalfabetet); dels uppträda nu, och
redan så tidigt som omkr. 800, inskrifter, där det
gamla alfabetet nästan fullständigt ersatts af det –
ur det äldre utvecklade – yngre, för Skandinavien
egendomliga 16-typiga runalfabetet och där språket
icke blott är vidt skildt från det urnordiska, utan
äfven företer dialektiska egendomligheter, som tyda
på tillvaron af ett dansk-svenskt språk i motsättning
mot ett norskt. Emellertid äro dessa skillnader ännu
högst obetydliga, hvarför också skandinaverna själfva
betraktade sitt språk såsom varande öfver hela Norden
ett och detsamma, hvilket de benämnde donsk tunga,
d. v. s. danskt mål. Sedan Island i slutet af 800-
och början af 900-talet befolkats, hufvudsakligen från
västra Norge, utbildade sig där småningom en särskild
västnorsk dialekt, som emellertid till att börja med
högst obetydligt skilde sig från moderspråket. Först
vid tiden för kristendomens införande i Norden
(omkr. 1000) har språksplittringen framskridit så
långt, att man i runinskrifterna och i den litteratur,
som då uppstår, kan urskilja fyra olika dialekter,
grundvalarna för de alltsedan befintliga fyra
litteraturspråken: isländskan, norskan, svenskan och
danskan. Emellertid stå af dessa två och två hvarandra
mycket nära, hvarför man också plägar sammanfatta
de båda senare under benämningen de östnordiska,
de båda förra under namnet de västnordiska, eller,
som nordborna själfva uttryckte sig, norrønt mál,
d. v. s.
nordiskt språk. I det hela intaga de västnordiska språken
en ålderdomligare ståndpunkt, med anledning hvaraf
man i nyare tid länge ansåg dem som stamspråk för
de nordiska litteraturspråken och tillade endast
dem namnet fornnordiska språket (se d. o.). Samma
ålderdomliga drag återfinnas emellertid vanligen i
de äldsta östnordiska runinskrifterna från tiden
före den egentliga litteraturens begynnelse,
liksom också delvis i många nutida östnordiska
munarter. För de nordiska dialekterna i sin helhet
gäller nämligen en helt annan indelning än den,
till hvilken man kommer genom att taga hänsyn ensamt
till skriftspråket, d. v. s. de genom litteratur
representerade dialekterna. Rörande dessa senare
och deras öden se Danska språket, Isländska språket,
Norska språket och Svenska språket.
De nutida skandinaviska landsmålen l. bygdemålen
gruppera sig, om man lämnar å sido isländskan och
färöiskan, som bilda hvar sin dialektgrupp för sig,
på följande sätt:
1. Västnorska: dialekterna på Norges
västra kust emellan Langesundsfjorden och Molde samt
i Tromsö stift.
2. Nordskandinaviska: det öfriga Norges samt
de svenska dialekterna norr om en ungefärlig linje
Trosa–Strängnäs–Västerås–Värmlands nordspets samt i
Finland och Ryssland. Denna stora grupp sönderfaller
i tre mindre: den östnorska i "Östlandet" af Norge
samt af Sverige Jämtland, Härjedalen, dalsocknarna
Särna och Idre samt Bohuslän (hvars dialekt dock också
står de medelsvenska nära); den central-nordsvenska
med underafdelningarna "uppsvenska sveamål" i
nordöstra Södermanland, Uppland, östra Västmanland,
sydöstra Dalarna och Gästrikland, "dalmålet" i
återstoden af Dalarna (frånsedt Särna och Idre,
hvarom se ofvan) och "norrländska" i återstoden af
Norrland; den östnordsvenska med underafdelningarna
"nordfinländska", "sydfinländska" och "baltiska"
(i Ryssland).
3. Gutniska: på ön Gottland.
4. Medelsvenska: det öfriga
Sveriges intill en ungefärlig linje
Förlösa–Nässjö–Jönköping–Fegen–Tvååker. Denna
grupp sönderfaller i två underafdelningar:
"medelsvenska sveamål" i återstoden af Södermanland
och Västmanland samt i Närke, Värmland och Dalsland;
"götamål" i återstoden af området.
5. Sydskandinaviska: den återstående delens af
Sverige, hela Danmarks samt den dansktalande delens
af Slesvig. Denna grupp sönderfaller tydligt i tre
smärre: den sydsvenska i södra Sverige (med Bornholm),
de danska ömålen på de öfriga danska öarna och jutskan
i Jylland (med Nord-Slesvig).
Studiet af de moderna nordiska dialekterna är hittills
rätt ojämnt bedrifvet. För kännedomen om de isländska
är nästan ingenting gjordt. – Färöiskan har behandlats
förnämligast af V. U. Hammershaimb och J. Jakobsen (i
"Færösk anthologi" I, II, 1891, liksom Hammershaimb
ock utgifvit de många synnerligen intressanta färöiska
folkvisorna, och Jakobsen de dithörande folksagorna
och -sägnerna). – De norska dialekterna ha grundligt
undersökts först af I. A. Aasen (framför allt "Norsk
ordbog", 1873). Senare har Joh. Storm utvecklat
en rastlös verksamhet för att i detalj utforska
särskildt deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
