Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 1339-1340 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordlander, Anna - Nordlander, Johan - Nordlands amt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sparfvar</i>) och lappländska motiv (Lapp med
hundar, Lappflicka) i ett bredt och
duktigt behandlingssätt, som visar en allt
annat än vanlig koloristisk begåfning.
Gr-g N.

Nordlander, Johan, folklorist, skolman, f. 25
dec. 1853 i Multrå, Ångermanland, blef student
i Uppsala 1875, filos. kandidat 1880 och adjunkt
vid Södermalms högre allmänna läroverk i Stockholm
1895. N. har under flitigt författarskap i många
sammelarbeten belyst särskildt Norrlands folktro,
ortnamn och inre historia, dels genom uppsatser
i åtskilliga tidskrifter, t. ex. Om trolldom,
vidskepelse och vantro hos allmogen i Norrland (1878-
80) och Mytiska sägner från Norrland (1881-83) i
"Svenska fornminnesföreningens tidskr.", IV, V,
Norrländska husdjursnamn (1880), Fäbodväsendet
i Ångermanland (1885), Sagor, sägner ock visor
(1885; jämte R. Bergström), Svenska barnvisor
ock barnrim (1886) i "Svenska landsmåls-tidskr.",
Om birkarlarne (1906-07) i "Historisk tidskr.",
Om Norrlands urgamla kulturbygd (1907) i "Ymer",
dels genom de i bokform utgifna Svenska barnboken (I,
II, 1886-87), Svenska folksagor (1892), Norrländska
samlingar (1882-1905) samt författat åtskilliga läro-
och öfningsböcker i rättskrifning. N. är sedan 1908
korresponderande led. af Vitt., hist. o. ant. akad.
B-e.

Nordlands amt [nω’rlans], sydligaste delen af
"Nord-Norge", den långa, smala kustremsan mellan
Nordre Trondhjems amt i s. och Tromsö amt i n. och
från v. mot ö. mellan Norska hafvet och Sverige
(Norrbotten), sträcker sig från 64° 56’ 23" till
69° 19’ 30" n. br. och från 11° 30’ 8" till 18° 8’
3" ö. lgd fr. Gr. Areal 38,646 kvkm., hvaraf 608
kvkm. åker och äng, 573 kvkm. till uppodling lämpligt
land och 4,442 kvkm. skog (1907) och omkr. 1,200
kvkm. glaciärer. Största delen af amtet ligger n. om
polcirkeln. Fastlandet är djupt inskuret af trånga,
slingrande fjordar, och hafvet därutanför är fylldt
af öar, holmar och skär. 164,396 inv. (1910), hvaraf
1,838 af lapsk härkomst.

Parti af glaciären Svartisen i Nordlands amt.

Det delas naturligt i två delar, Helgeland
(se d. o.), södra delen till inemot Bodö i n., och
Salten, den afsmalnande landremsan norrut till gränsen
af Tromsö amt. Landet genomskäres af fjordar, såsom
Bindalsfjord, Velfjord, Vefsenfjord, Ranenfjord,
Saltenfjord, Skjerstadsfjord, Foldenfjord, Sagfjord,
Tysfjord. Från det inre af fjordarna sträcka sig
delvis långa dalar vidare in i landet, såsom
Svenningdalen, Fiplingdalen, Hatfjelddalen,
Susendalen, Rösvassdalen och Dunderlandsdalen. Genom
dessa dalgångar flyta stora, fiskrika älfvar med
präktiga vattenfall, bl. a. Rössaaen, som bildar
det vattenrika afloppet för insjön Rössvatn
(191 kvkm.). Från glaciären Svartisen (489
kvkm.; se fig.) i Helgeland leda Bjellaasens och
Lönselvens dalar med passhöjder af omkr. 700 m. till
Salten. N. om det egentliga Salten och vid gränsen
till Tromsö amt ligger Ofoten (se d. o.) kring
Ofotenfjord med många småf jordar. V. om Salten och skilda
därifrån genom Vestfjord ligga Lofotens (se d. o.) öar
och n. därom Vesteraalen med Hadselöy (104 kvkm.),
Langsöy (886,7 kvkm.) och den flacka, myrländta
Andöy (515 kvkm.). Men bortsedt från dessa större
ögrupper, särpräglas N:s natur genom en skärgård af
jämförelsevis stora öar (Torget, Vega, Donna, Rödöy,
Træna, Lovunden, Bolgen) med ofta vackert, ibland
bisarrt formade tinnar och storslagna fjällsträckor
omkransade af en oändlig mängd holmar och skär. N,
är ett fjälland, men fjällen äro ej just höga; de
största äro i Salten Sulitelmatoppen (Stortoppen
1,830 m. samt en ännu ej namngifven högre topp 1,914
m.) samt i Helgeland Höiholmtinderne (1,100 m.), De
syv söstre (1,000 m.) och Börgefjell (1,703 m.) samt
Okstindgruppen nära svenska gränsen (1,912 m.). N:s
klimat är märkligt mildt. Årets medeltemperatur är
vid kusten från 3,4° (Andenes) till 4,8° (Skomvær),
inne i fjordarna från 2,9° (Fagernes) till 3,5°
(Rånen). N:s läge på så höga breddgrader är liksom det
nordliga Norges öfver hufvud, tack vare Golfströmmen,
gynnsammare än läget af någon annan del af världen
på samma breddgrad. Hufvudnäringar äro jordbruk,
fiske, bergsbruk och industri. I synnerhet lägger
man an på uppfödande af slaktboskap. N. hade 1907
78,000 st. nötboskap och 137,000 får. Redan i
förhistorisk tid idkades utanför N:s kuster rikt
gifvande fiske, och det gör ännu jordbruket rangen
stridig. Antalet fiskare i N. var 1911 24,033 med
6,136 båtar och fartyg vid stortorskfiskena och en
årsinkomst af 12 mill. kr. N. är rikt på järn och
koppar; bergverksdriften sysselsatte 1909 1,802
arbetare och lämnade en produktion till värde af
4,6 mill. kr. Det stora engelska Dunderland iron
ore Co. har sedan 1911 varit ur verksamhet, men
1913 har arbetet återupptagits i mindre skala. 1913
stiftades det stora bolaget Ögsfjordens malmfält i
Lödingens härad. Industrien sysselsatte 1910 i 729
anläggningar 5,950 arbetare. Kommunikationsväsendets
utveckling till nyaste tid har gått långsamt. Långt
in på 1800-talet var "nordlandsbåten" (se d. o.) nära
nog det enda samfärdsmedlet. Första ångbåten kom
till N. 1837. Sedan 1860-talet har ångbåtstrafik
mycket raskt utvecklats. Särskildt epokgörande
för N:s ekonomiska och kulturella utveckling ha
varit s. k. "hurtigruter" (sedan 1893). Inom amtet
finnas 10 första klassens fyrar, 19 "allmänna"
fyrar och 277 fyrlampor och fyrar utan ständig
tillsyn. Vägnätet i N:s inre är föga utveckladt. 1910
funnos blott 1,810 km. allmänna landsvägar. Från
N. till Sverige leda åtskilliga fjällvägar, men ingen
verklig körväg. N. har (1913) 3 järnvägslinjer, alla
malmbanor, nämligen Ofotbanan (se d. o., 41,9 km.),
Sulitelmabanan (13,1 km.) och Dunderlandsbanan (23,5

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>