Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Tromsö stift), 85 kontrakt och 50 "prestegjeld"
(pastorat), omfattande 984 "sogne" (socknar). Den
evangelisk-lutherska religionen är, enligt grundloven,
"statens offentlige religion"; till statskyrkan
bekänner sig största delen af folket (endast 2,6
proc., 62,553 pers., tillhörde 1910 andra bekännelser;
se om dem ofvan, sp. 1389), och till denna måste höra
konungen, statsrådets ledamöter samt alla ämbets-
och tjänstemän, som ha med religionsundervisningen
att göra. Kyrkolagstiftningen tillhör stortinget,
men konungen "anordner al gudstjeneste" och
utnämner de kyrklige ämbetsmännen. Handläggningen
af kyrkoärenden tillhör Kirke- og
undervisningsdepartementet, som ock förvaltar
kyrkans fonder (40 mill. kr. 1913). Statskyrkan
har ingen egen representation, och ej heller
församlingarna äro rättsligt organiserade med
egna organ. Emellertid har en 1908 tillsatt
kommitté 1911 framlagt ett af stortinget ännu ej
behandladt förslag till organiserande af kyrko-
och församlingslif, hvari majoriteten yrkar på
en stark församlingsrepresentation. Den genom
H. N. Hauge (se denne) i början af 1800-talet
framkallade lekmannarörelsen, som gör sig gällande
förträdesvis på Vestlandet, har gett upphof
till många s. k. "indremissionsforeninger", bland
hvilka må nämnas Lutherske indremissionsselskab
(se d. o.; 1868) och det i en viss grad mot detta
oppositionella Vestlandske indremissionsforbund
(1898). Lekmannarörelsen, länge betraktad
med ovilja af statskyrkans präster, behärskar
numera dessas tänkesätt och förkunnelse och har i
folkets bredare lager åstadkommit stark väckelse,
som yttrar sig bl. a. i stort intresse för den
yttre missionen. Kraftigast arbeta på detta
område Det norske missionsselskab (stiftadt
1842, med en årsbudget på omkr. 800,000 kr. och
omkr. 150 arbetare på 3 missionsfält), Det norsk
lutherske Kinamissionsförbund (med en budget af
omkr. 200,000 kr.), den af Skrefsrud (se denne)
upparbetade missionen i Santalistan, missionen i
Sululandet o. s. v., till hvilka årligen, mest från
småfolket, inflyter öfver 1 mill. kr. Foreningen til
utbredelse av evangeliet bland de norske sjöfolk
i utlandet (stiftad 1864) har en årlig budget på
omkr. 180,000 kr. och sysselsätter omkr. 50 präster
och medhjälpare. Norges kristelige ungdomsförbund
(stiftadt 1880) har 570 lokalföreningar med öfver
40,000 medlemmar. Trots de starka kyrkliga och
frireligiösa rörelserna ljuder ropet om folkets
afkristning starkare än någonsin. – Vidsträckt
religionsfrihet råder. Dissenters, d. v. s. alla,
som bekänna sig till kristna läran, utan att vara
medlemmar af statskyrkan, samt judar (som sedan 1851
ha haft rätt att vistas i landet) och (sedan 1896)
unitarier, kunna efter sökt och vunnet tillstånd bilda
särskilda församlingar med egna präster och med samma
rättigheter som statskyrkan. Dissenters äro befriade
från personliga utskylder till statskyrkan och dess
prästerskap samt villkorligt till folkskolan. Vid
äktenskap mellan dissenters inbördes eller mellan
dissenters och medlemmar af statskyrkan är borgerlig
vigsel fakultativ, men vid äktenskap mellan personer
utanför statskyrkan och erkänd dissenterförsamling
obligatorisk.
K. V. H.
Undervisningsväsen. Folkskoleväsendet är ordnadt
genom 2 hufvudlagar (för
stad och för landsbygd) af 26 juni 1889, grundade
på följande principer: obligatorisk undervisning
för barn mellan 7 (på landet 8) och 15 år i de
viktigaste ämnen, som svara mot folkskolans, rätt att
därvid använda offentlig eller privat undervisning,
rätt till gratisundervisning under 7–15 år i en
folkskola – hvarför i hvarje kommun skall finnas ett
tillräckligt antal sådana skolor, hvilkas elevantal
för hvarje klass i regel ej får öfverskrida 35 –,
folkskolornas skyldighet att draga försorg om "barnens
kristliga uppfostran" enl. den evangelisk-lutherska
läran, dock med förbehåll att dissenters’ barn
på föräldrarnas begäran helt eller delvis kunna
befrias från kristendomsundervisning. Skolan ledes
af en kommunalvald skolstyrelse; föräldrarna kunna
öfvervaka dess dagliga verksamhet genom ett af
dessa tillsatt "tilsynsutvalg", och för hvarje stift
utöfvas inspektion af en "skoledirektör". På landet
finns dessutom för hvarje amt ett "amtsskolestyre",
som särskildt har att afge förslag till amtets
("herredernes") skolutgifter. Principiellt
åligga utgifterna för folkskolan stadskommunen
eller "herredet", men ett betydligt bidrag lämnas
dels af amtskommunen, dels af staten (däribland
äfven "Oplysningsvæsenets fond", en 1821 bildad
fond, med en kapitalförmögenhet 1913 af omkr. 25
mill. kr.). Statsanslaget till folkskoleväsendet
är för budgetåret 1913–14 7,958,011 kr. På landet
omfattar skolan 2 afdelningar: "smaaskolen" (7–10 år)
och "storskolen" (11–14 år); lästiden är 12 à 15
veckor. I städerna omfattar skolan 3 afdelningar
med i regel 7 ett-åriga klasser och en årlig
skoltid af 40 veckor. Valet af undervisningsspråk
("riksmaalet" eller "landsmaalet") är öfverlämnadt
åt skolstyrelsen. Antalet skoldistrikt på landet var
1909 5,941 med 4,233 lärare och 1,471 lärarinnor
samt 279,823 barn; städernas folkskolor hade
s. å. 883 lärare, 1,692 lärarinnor och 94,609
barn. Bland skolor, som bygga vidare på folkskolans
kunskapsnivå, äro de viktigaste "folkhöiskoler"
och "amtsskoler", 1913 tillsammans omkr. 60 (se
Folkhögskolor), samt "folkakademierna", förut kallade
"arbeiderakademier" (se Arbetarinstitut), hvilka
alla åtnjuta statsbidrag. Folkskolans lärare och
lärarinnor utbildas i 11 "lærerskoler" (förr kallade
seminarier), organiserade genom lagen af 18 jan. 1902,
med 3 ett-åriga klasser; utgifterna bestridas af
Oplysningsvæsenets fond. – Högre allmänna läroverken
("de höiere almenskoler"), som fingo sin organisation
genom skolreformen 1869 och skollagen 27 juli 1896,
ha ersatt de forna, skilda "borger- l. realskoler"
och "lærde l. latinskoler" och kunna i mån af behof
omfatta två stadier, "middelskolen", en barnskola, som
i anslutning till folkskolan lämnar en "afslutande"
utbildning i en 3- eller 4-årig kurs, och ett
3-årigt gymnasium, hvars första ring är gemensam
för alla, men som sedan klyfver sig i en real-linje
med matematik och naturlära som hufvudämnen samt en
språklig-historisk linje med moderna språk, särskildt
engelska, som hufvudämnen. Grekiska och (så när som på
ett kortare pensum i gymnasiets sista ring) latin ha
afskaffats som undervisningsämnen. Gymnasiets bägge
linjer afslutas med en "examen artium", som tages
af 600–700 årligen och öppnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
