Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intet, och förtviflande om sin saks framgång, lämnade
ärkebiskopen själf landet, 1537. N. blef ett lätt byte
för en liten dansk styrka och erkände utan motstånd
den i Danmark valde konungen, Kristian III.
1536–1660. Tillförene hade unionskonungarna afgett
särskild konungaförsäkran för N., – endast Kristian
II hade afgett en sådan för bägge rikena gemensamt
– ett exempel, som framdeles icke följdes, utan
konungaförsäkran afgafs endast i Danmark och endast
för detta land. I sin danska konungaförsäkran hade
Kristian III lofvat riksrådet, att N. icke vidare
skulle vara som ett eget konungarike för sig själf,
utan som en af de andra danska provinserna. Denna
bestämmelse offentliggjordes emellertid först många år
efteråt och har aldrig hållits. Ty hur djupt N. än
kunde ha sjunkit vid Kalmarunionens upplösning,
upphörde det dock icke att vara ett konungarike för
sig. Det blef icke dansk provins, men ett Danmark
underordnadt lydrike (1537–1660). Danmarks politik
blef bestämmande för N., som led mycket under Nordiska
sjuårskriget (1563–70) genom svenskarnas infall
i landet. Svenskarna besatte Oslo och Sarpsborg,
ödelade den senare orten samt eröfrade Trondhjem och
det fasta Stenviksholm. Hade angreppet företagits
med större kraft och planmässighet, skulle N. varit
ett lätt byte för svenska hären. 1537 hade den
lutherska reformationen införts i landet, men
det dröjde länge, innan den norska kyrkans nya
organisation kunde genomföras, bl. a. af brist på
erforderliga prästkrafter. Lämningar af katolicismen
höllo sig länge kvar, och det var en svår uppgift
för biskoparna (eller superintendenterna, som de
en tid bortåt kallades) att motarbeta och utrota
dessa. Af konungarna hade Kristian III och Fredrik
II (1559–88) efter sin tronbestigning aldrig besökt
N. Detta land hade ingen centralstyrelse inom sina
gränser, utan var upplöst i län, som lydde omedelbart
under konungen. Endast kansleren, som hade högsta
ledningen af lagskipningen i sina händer, var en
för hela riket gemensam ämbetsman. Först 1572 fick
befallningsmannen på Akershus värdighet och titel af
"statholder över N.", men hans myndighet var oftast
af mindre omfång. Vid denna tid fick danskan fast fot
som skrift- och kyrkospråk. Emellertid förbereddes
småningom en öfvergång till bättre tider, och det låg
knappt någon öfverdrift i det yttrande, som efter
Fredrik II:s död fälldes i N., att landet då njöt
ett lugn, hvartill det förut icke egt motstycke och
som hade de gynnsammaste följder lör det allmänna
välståndet. Fredrik II:s efterträdare,
Kristian IV (1588–1648), besökte ofta N., där han
färdades i synnerhet i de till södra kusten stötande
landskapen, och hans omfattande verksamhetslust
visade sig, också hvad N. angick. De gamla lagarna
från 1200-talet omarbetades, och 1604 fick N. en
ny lag ("Kristian IV:s norske lov"). 1607 fick det
därjämte en egen kyrkoordning. Äfven under senare
delen af denne konungs regering arbetades mycket
för rättsväsendets och förvaltningens utveckling;
särskildt hvad den senare beträffar, utfärdades
flera viktiga förordningar. Af stor betydelse blef i
synnerhet upprättandet af en nationell norsk här. Af
brist på nödiga medel blef denna visserligen
sedermera upplöst, men uppställdes åter 1641 och egde sedan
dess alltjämt bestånd trots alla reduktioner. Under
1643–45 års krig med Sverige – i N. kalladt
Hannibalsfejden – kämpade denna här duktigt mot
svenskarna, hvilket dock icke hindrade, att Jämtland
och Härjedalen i freden vid Brömsebro afträddes till
Sverige. Krigsåren och den därpå närmast följande
tiden voro en olycksperiod för N., hvars välstånd
fick djupa sår. Ståthållaren, Hannibal Sehested, som
var gift med en af Kristian IV:s döttrar, arbetade på
att öka sin egen myndighet och därigenom medelbart
tillförsäkra N. större själfständighet. Men tre år
efter svärfaderns död måste han nedlägga sitt ämbete
(1651) och till kronan afstå de stora gods han samlat
i N. Kristian IV :s regering var – trots de svåra
tiderna under densammas sista del – i det hela taget
en tid af framåtskridande. Särskildt sörjde konungen
mycket för nya städers anläggning. 1624 anlades
Kristiania, såsom en efterträdare åt det gamla
Oslo, och 1641 Kristiansand. Silfverfyndigheterna
vid Kongsberg upptäcktes 1623, och öfver hufvud
taget anlades flera af N:s mest bekanta bergverk
(Röros, Kvikne, Eidsvold m. fl.) under Kristian IV:s
regering. Handeln hade redan på Kristian III:s och
Fredrik II:s tid befriats från hansestädernas ok, och
från den tiden hade ett norskt borgarstånd uppvuxit,
som kunde taga handeln i egna händer, så att en
blomstringsperiod började för städerna. Kristian IV:s
regering är äfven de norska ständermötenas tid (från
1628 till 1645 hölls en rad sådana), men deras lifstid
blef ej lång. – Under Kristians son, Fredrik III
(1648–70), kastades N. jämte Danmark 1657 i ett krig
med Sverige, hvilket 1658 tillsvidare slutade med, att
stora stycken af både Danmark och N. afträddes. Det
senare förlorade Trondhjems län och Bohus län, ehuru
dess här under kriget ryckt in på svenskt område. Vid
krigets nya utbrott (1658) återeröfrades Trondhjems
stad och län, och vid rikets södra gräns, där striden
egentligen rörde sig om Fredrikshald, kämpade norska
hären med tapperhet och framgång. Genom folket gick
en nationell rörelse – något i århundraden okändt –,
och den fick ny näring genom lyckan i fält. Ehuru
N. lidit mindre af krigen än Danmark, var det dock
hårdt medtaget och hade vid fredsslutet 1660 behof
af ro för att åter kunna samla krafter.
1660–1814. Från norsk sida gjordes ingen invändning
mot den regementsförändring, hvarigenom Fredrik III
1660 införde arfriket i Danmark, och de för sista
gången samlade ständerna hyllade 1661 i Kristiania
arfkonungen, representerad af hans son, prins
Kristian. N. upphörde därmed att vara ett lydrike
och stod från denna tid på samma fot som Danmark,
omedelbart under den gemensamme envåldskonungen. Det
styrdes genom en ståthållare, och om N. också
för denna gång måste afstå från fordran på egna
regeringskollegier och ett eget universitet, så
märktes dock af mycket, att en stor förändring
försiggått. Landtregeringen ombildades, i det
att i st. f. län kommo "amt", hvilkas styresmän,
"amtmændene", voro beroende af konungen. Under
Fredrik III:s son, Kristian V (1670–99), utvecklades
enväldet vidare. Det från 1604 aldrig öfvergifna
arbetet på lagens förbättrande fick 1687 sin
afslutning med "Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
