Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrlandsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Västerbottens läns landsting 1893, i det hela
obeaktade, och de partiella lagstiftningsförsök,
hvarmed afsågs att förebygga missbruken, visade sig,
som nedan skall framställas, till en ej ringa del
illusoriska. Äfven inom riksdagen berördes saken
i ett eller annat afseende, såsom genom motioner af
V. Vahlin 1892 och 1894, E. G. H. Åkerlund
1898–1900 m. fl. Man kan väl säga, att frågan
upptogs på fullt allvar först med 1901, då den man,
som sedan kommit att framstå som Norrlandsfrågans
främste bärare, K. A. Lindhagen (se denne), i en
motion af 27 jan. framställde nya, synnerligen
följdrika uppslag.
Norrland och vissa af Dalarnas skogbärande
trakter hade länge i viss mån betraktats och
behandlats som koloniland. Af nybyggarna "tog
hvar och en för sig efter förmågan" redan från
1300-talet, och det var endast mellan inegorna,
som det fanns bestämda gränser. Skogen och andra
obygder ansågos som ingens eller allas tillhörighet.
Småningom började regenterna att göra anspråk
på dem för det allmännas räkning och använda
dem för att få landet bebyggdt. Gustaf I:s bref
till norrlänningarna 20 april 1542 förklarade, att
"alla sådana ägor, som obyggda ligga, höra Gud,
konungen och Sveriges krona till och ingen annan".
Så framkom det s. k. skogsregalet, d. v. s.
kronans eganderätt till skogarna i norra Sverige.
Emellertid afhände sig kronan under tidernas lopp
alltmera dessa skogar dels åt industrien, dels åt
jordbruket. Så upplätos skogar icke minst i Norrland
till understöd åt bergshandteringen och bruk, till
stockfångst för sågverken och till skogsanslag åt
nybyggare. Åt bergverken lämnades skogarna till stor
del mot s. k. rekognitionsafgift, hvaraf de
kallades "rekognitionsskogar", och fingo till skatte lösas.
Sådana skatteköp ha förekommit så sent som på
1870- och 1880-talen. Då både
rekognitionsafgifterna och skatteköpeskillingarna utgjorde rena
obetydligheter, blefvo upplåtelserna och förvärfven af
detta slags skogar i själfva verket en donation. Så
t. ex. funnos inom Gäfleborgs län 1903 ej mindre
än 20 bruk med skattelösta rekognitionsskogar till
ett värde af 4,013,900 kr., som skatteköpts för
5,318 kr. 30 öre. Bruksrörelsen fick äfven en
annan förmån, i det en del kronohemman och
kronotorp, som innehades under åborätt, uppläts
med rätt för bruksegarna att i åbons ställe
skattelösa jorden. Åbon fick öfverlåta åborätten till
bruksegaren, naturligtvis med den påföljd, att
åborna på sådana hemman till stor del försvunnit.
Sågverken ha på 1700-talet och långt in på
1800-talet fått mycket indräktiga, till en början
måhända nödvändiga privilegier genom årlig
stockfångst mot stubböresafgift eller mot skogsränta, ifall
stockfångsten genom afvittring blifvit inskränkt till
vissa områden. I Gäfleborgs och Jämtlands län
försvunno dessa privilegier, då sågverken vid
afvittringen fingo bestämda, till hemman indelade och
skattlagda skogsområden. I de nordligaste länen
anvisades vanligen åt sågverken visst skogsområde
för uttagande af det privilegierade antalet träd
mot en särdeles obetydlig skogsränta. Då områdena
i regel voro mycket större än som motsvarade den
årliga skogsfångsten och kronan ej fick uttaga
öfverskottet, blef kronan hänvisad att sälja
öfverloppsskogen till det pris privilegiehafvaren erbjöd.
Sedan återföllo emellertid stockfångstområdena till
kronan, mot att större afverkningsrätt medgafs på
en gång. Vinsten för sågverken var stundom enorm;
så fick ett enda efter 1882 omkr. 3 1/2 mill. kr.
så att säga till skänks. – Till jordbruket har
kronan upplåtit nybyggen, både i sammanhang
med afvittringen (jfr Afvittra 2) eller i annan
ordning. I förra fallet ha hemmanen ända från
1683, då afvittringsverket upprättades för att
uppmuntra och stödja kolonisationen i hela
Norrland, men hufvudsakligen under tiden 1820–70
fått mycket vidsträckta skogsområden,
mångenstädes vida öfver hvad som lämpligen bort ega rum.
Dessutom ha nybyggarna af kronan erhållit
understöd i spannmål och kontanter. På detta sätt har
öfvervägande delen af hemmanen i Norrbotten och
Västerbotten uppkommit. Äfven upplätos särskildt
i Norrbotten nybyggen direkt åt bolag och andra,
som efter författningarna ej hade rätt därtill;
dessutom ha många nybyggen försålts åt bolag. Många
nybyggen, särskildt i Ångermanland, ha
nedlagts, sedan man genom någon liten nyodling fått
rätt till skogsanslag och skatteupplåtelse. I vissa
delar af Norrbottens och Västerbottens län, inom
Jämtlands län (med undantag af Härjedalen) samt
Västernorrlands och Gäfleborgs län ha
skogsanslagen betydligt öfverstigit, hvad
afvittringsförordningen i själfva verket afsåg. I Härjedalen
och Dalarna fann K. M:t på olika grunder ofta
skäligt tillåta, att all inom socknen befintlig skogsmark
finge, till fördelning bland hemmanen, lämnas
socknen utan s. k. ökeskatt. "Följden af allt
detta var, att en stor del bondehemman utgingo
ur afvittringen såsom afsevärda skogspossessioner",
hvilkas egare ej utan vidare kunde anses vara så
måna om skogens rationella skötsel. – Att man
i fråga om skogen så litet brydde sig om
statsintressena, var länge ej att undra på, då skogen, som
det var så godt om, hade föga värde. Äfven sedan
detta på 1800-talet alldeles ändrats, ansåg man
länge, i enlighet med Adam Smiths då allrådande
teorier, att jord- och skogsegendom kunde utnyttjas
bättre af enskilda än af staten. Längre fram, då
sågverksrörelsens blomstring i midten på 1800-talet
inträdde, hade bönderna ännu ej något begrepp om
värdet af sina stora skogspossessioner. Industrien
ville förvärfva skogen, och bönderna, som tänkte
blott på dagens behof, gjorde sig i de flesta
fall utan betänkande af med densamma genom
upplåtelse af dels afverkningsrätten, dels, senare,
jämväl eganderätten. Afverkningsrätter upplätos
på 1840- och 1850-talen på lång tid, oftast
50 år. Ej sällan förnyades dessa kontrakt, strax
innan de utlöpte; på så sätt hade bönderna
för bortåt ett helt århundrade beröfvat sig det
stöd de skulle haft af skogen. 1889 inskränktes
afverkningstiden till 20 år, men genom ofvan
nämnda förfarande hade stadgandet i många fall
blifvit illusoriskt. Först 1903 tog man steget fullt
ut och begränsade afverkningskontraktens giltighet
till 5 år. Dock förbehöllo sig bönderna äfven under
äldre tider vanligen virke till husbehof och på
somliga orter jämväl arbetsförtjänsten vid
afverkning och drifning. Priset, som betaltes för
afverkning, var ofta oerhördt lågt, så att bolagen för några
hundra kronor fingo skog, värd hundratusentals.
Alkohol och andra lockelser voro efter tidens sed ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
