v. En annan märkvärdig form af norrsken är den, då himmelen h. o. h. eller delvis öfverdrages med en ytterst tunn, mestadels rosafärgad slöja, inom hvilken inga konturer kunna skönjas. När denna slöja sprider sig öfver himmelen, ser det ut, som om ett tunt vätskelager flöte fram öfver firmamentets släta yta. Dess färg är dock ibland så intensivt röd, att man liknat den vid blodets, och vid jämnmulen himmel har man sett den täta molnslöjan antaga en blodröd färg. Så var förhållandet i Norrland vid det stora norrsken, som 4 febr. 1872 var synligt öfver största delen af norra halfklotet, ända ned till Bombay vid 19° n. br., och som åtföljdes af ett vidsträckt södersken på södra halfklotet. -- Till de växlingar norrskenet undergår i afseende på formen sälla sig också dess färgvariationer, genom hvilka dess karaktär af föränderlighet ytterligare ökas. Bågarna äro för det mesta ofärgade, men de på dem uppträdande fläckarna och från dem uppskjutande strålarna äro stundom färgade i grönt eller rödt, och det så, att antingen en och samma stråle har olika färg i nedre och öfre ändan, eller ock så, att somliga strålar äro hvita, andra röda och åter andra gröna. Äfven flammorna äro någon gång färgade. I norrskensljusets spektrum upptäckte A. J. Ångström i Uppsala (1867) tre svaga band, tillhörande kväfvets katodspektrum, och en stark gulgrön linje, den s. k. norrskenslinjen, som ännu är af okändt ursprung, men som återfinnes i zodiakalljuset. Man har ansett denna härröra från krypton, från en okänd gas eller från luftens fluorescens under norrskenets inverkan. Ytterligare ett tjugutal svagare linjer har senare upptäckts med fotografiens hjälp och blifvit till sitt läge noggrant bestämdt af Paulsen, hvarigenom de kunna sammanställas med spektrallinjerna i det svaga blekvioletta ljus, som visar sig vid urladdning i ett vakuumrör, då katodstrålar göra sig märkbara i detsamma. -- Man ansåg förr, att norrskensbågens högsta punkt låg i magnetiska meridianen. Men man vet numera, att detta blott tillnärmelsevis är händelsen samt att afvikelsen från detta plan, hvilken hos oss är västlig, varierar såväl till storlek som riktning på olika delar af jordytan. Strålarnas konvergenspunkt åter sammanfaller, åtminstone i det närmaste, med magnetiska zenit, eller det ställe på himmelen, mot hvilket sydändan af inklinationsnålen (se Jordmagnetism) inställer sig, ett förhållande, som först uppmärksammades af den svenske fysikern Wilcke (1777). Dessa omständigheter antyda med bestämdhet tillvaron af ett sammanhang mellan norrskensfenomenet och jordmagnetismen (se d. o.), hvilket ytterligare bekräftas däraf, att vid stora norrsken oftast starka, oregelbundna ändringar (s. k. störningar l. perturbationer) visa sig hos de jordmagnetiska instrumenten. Detta iakttogs redan af Hjorter i Uppsala 1741 (se Vet. akad:s handl., vol. VIII, 1747, sid. 34). Sitt närmare samband med jordytans och atmosfärens elektriska tillstånd förråder norrskenet slutligen genom de elektriska strömmar, som vid starka norrsken uppkomma i telegraftrådarna och som vid flera tillfällen varit så intensiva, att de omöjliggjort all telegrafering. -- Norrskenen äro icke lika vanliga öfverallt på jorden. Talrikast och intensivast äro de på ett bälte af oval form, det s. k. norrskensbältet, som i Gamla världen faller h. o. h. inom Norra ishafvet och tangerar fastlandet endast vid dess två nordligaste punkter, Nordkap och Kap Tjeljuskin, men i Amerika och Norra Atlanten går mycket sydligare, i nämnda haf ända ned till 57° eller 58° n. br. Inom detta bälte, således i polartrakterna, visar sig i regel norrskensbågen vid södra horisonten och strålarna på södra himmelen. Det är klart, att härledningen af verkliga perioder för polarskenet mycket försvåras genom sol- och månljusets samt molnighetens menliga inverkan på företeelsens synbarhet. Dock synes det vara säkert, att polarsken oftast inträffa på aftonen (troligen t. o. m. innan dagsljuset tillåter att skönja dem) och sällsyntast om morgonen. Norrskenen äro hos oss talrikast på våren och hösten vid dagjämningstiderna, i polartrakterna åter vid midvintern. Alla år visa dock ej samma norrskensfrekvens. Man har nämligen funnit, att norrskenet är underkastadt en 11-årig periodisk variation i styrka och talrikhet och, hvad som härvid är märkvärdigast, att denna variation i det närmaste sammanfaller med motsvarande periodicitet hos solfläckarna. Utom denna s. k. 11-årsperiod har norrskenet äfven en eller möjligen flera längre perioder, men deras tidslängd har man ännu icke lyckats definitivt bestämma. Vidare ha Ekholm och Arrhenius härledt en 26-dygnsperiod, som måhända sammanhänger med solens rotation, och en 27-dygns, som beror af månens deklination, i det norrskenen på norra halfklotet vid norra lunistitiet (månens nordligaste läge på himmelen) äro dubbelt så talrika som vid södra lunistitiet (månens sydligaste läge på himmelen). På södra halfklotet eger ett motsatt förhållande rum. Norrskenen ha alltsedan början af 1700-talet utgjort föremål för studier och vetenskapliga undersökningar, hvarför också litteraturen öfver detta fenomen är ganska rikhaltig. De Mairans klassiska arbete "Traité physique et historique de l'aurore boréale" (2:a uppl. 1754) upptar allt hvad på hans tid var kändt om detta fenomen. I det tal, som Wilcke 1778 höll vid nedläggandet af presidiet i svenska Vet. akad., beskrifver han på ett utmärkt sätt norrskenets mångfaldiga former och växlingar samt redogör för de många teorier, som redan då voro uppställda för dess förklaring. Viktiga bidrag till fenomenets utredning ha lämnats genom de i arktiska trakter sig uppehållande polarexpeditionerna, förnämligast af Bravais under Gaimardska expeditionens vistelse i Bosekop i Finmarken (1838 och 1839), af Aug. Wijkander under Nordenskiöldska expeditionens öfvervintring vid Mosselbay på Spetsbergen (1872--73; han visade, att i norrskensstrålar en elektrisk ström går nedifrån-uppåt), af Nordenskiöld under Vegaexpeditionens uppehåll vid Pitlekaj (1878--79), af Carlheim-Gyllenskiöld, som i en innehållsrik monografi sammanställt och bearbetat de norrskensobservationer, som utfördes (1882--83) vid svenska polarstationen vid Kap Thordsen på Spetsbergen (jfr fig. 2), af A. Paulsen på Grönland (1882--83) och på Island (1899--1900), af Westman vid Treurenberg bay (1899--1900), af Birkeland vid Altenfjord (1899--1900) och vid fyra stationer kring Norra ishafvet (1902--03) samt af många andra. Af utomordentlig räckvidd är fotografiens införande i