Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norstedt, P. A., & söner, boktryckeri- och bokförlagsfirma - Norström, Karl Edvard, järnvägsbyggare - Norström, Fabian Gustaf, jordbrukslärare - Norström, Johan Vitalis Abraham, filosof, akademisk lärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Norström
40
-78), 1903 (1879-1903), 1910 (1904-10) och
fr. o. m. 1911 årligen. Jämsides med den alltmer
vidgade förlagsverksamheten har boktryckeri-rörelsen
utvidgats och ständigt tillgodogjort sig nyare
tiders uppfinningar och förbättringar. Den vid
bolaget 1913 anställda personalens antal var 693;
G. och A. Laurins byggnads- och sparkassefond
bereder i egna hus billiga bostäder åt arbetare, och
uttjänta sådana pensioneras. Materielen utgjordes
1913 af 14 sättmaskiner, 28 tryckpressar, 17
stilgjutningsmaskiner och 50 bokbinderimaski-ner. Se
"Aktiebolaget P. A. Norstedt & söner. Minnesblad
med anledning af firmans 80-åriga tillvaro och
aktiebolagets 25-åriga verksamhet" (1904).
Norström, Karl Edvard, järnvägsbyggare, f. 30 maj
1815 på Åkersberg vid Trollhättan, d. 5 sept. 1871
i Norrköping, började redan 1830 tjänstgöra som
ingenjörselev vid Trollhätte kanal. Efter att
ha utfört bl. a. flera kanalarbeten i Värmland
utnämndes N. 1836 till löjtnant och 1846 till kapten
vid Flottans mekaniska kår. 1848 -49 företog han
vidsträckta resor i Europa och Amerika för att
studera ingenjörsyrket i allmänhet, men särskildt
järnvägsbyggandet. Efter hemkomsten var han
Undersökningsförrättare och arbetschef för Sveriges
första järnvägsbyggnader, Kristinehamns och Frykstads
järnvägar, 1849-50. 1851 förordnades N. till led. i
den då utsedda järnvägskommittén och utnämndes 1852
till major i Väg- och vattenbyggnadskåren samt chef i
Norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. - Med 1855,
då han och dåv. majoren Beijer förordnades att som
närmaste män under öfverste Ericsons befäl leda
arbetet vid statens järnvägsbyggnader, börjades N:s
omfattande verksamhet som järnvägsbyggare. Dels som
öfveringenjör 1858-65, dels som distriktsingenjör
1865-71, ledde han byggandet af betydande delar af
Västra, Södra, Nordvästra och östra stambanorna,
tillsammans öfver 700 km. Han utnämndes 1863 till
öfverstelöjtnant vid Väg-och vattenbyggnadskåren.
(G. H-r.)
Norström, Fabian Gustaf, jordbrukslärare, f. 1822 på
Åkerö i Södermanland, d. 1898, genomgick Degebergs
landtbruksinstitut, var egendoms-förvaltare 1843-47,
"bestyrer" för Hedemarkens lamdtbruksskola å
Jönsberg i Norge 1847-71 och 1874-92 föreståndare
för Ultuna landtbruks-institut, som under hans
fasta och ekonomiska ledning återvann sitt under
föregående tid minskade anseende. N. blef 1876
led. och 1897 hedersled. af Landtbr. akad.
H. J. Dft.
Norström, Johan Vitalis Abraham, filosof, akademisk
lärare, f. 29 jan. 1856 i Åmål, blef 1873 student i
Uppsala, 1877 filos, kandidat, 1883 filos, licentiat
samt 1885 filos, doktor och docent vid Uppsala
universitet på afh. Om den gifna verklighetens
form. N. föreläste 1890 i Göteborg, med anslag ur
föreläsningsfonden, samt blef 18911. f. och 1893
ord. professor i filosofi vid högskolan där. N. är
sedan 1907 medlem af Svenska akad.
Som sina andliga hufvudintressen har N. betecknat
religionen, historien och logiken. Eeligionen
framträder hos honom tidigt såväl från en mer
panteistisk och naturalistisk oändlighetssida som
i form af inre personligt troslif, men i rationell
fattning, som påverkas af V. Kydberg och morbrodern,
lektor N. V. Ljungberg. Ett starkt fantasilif får
näring ur historien, slingrar sig med sina rankor och
skott kring verkligheten, men hålles städse i tygeln
af den logiska enhetsdriften. I historien är det den
stora personligheten, aldrig "folket", som är det
för honom betydelsefulla, och detta tar sig uttryck
i en stark hjälteentusiasm, förbunden med en viss
ödestragik. Under N:s studietid i Uppsala voro, jämte
filosofien, den grekiska litteraturen och kulturen
föremål för hans ifriga arbete, som framför allt
riktade sig på de store tragöderna samt på Aristofanes
och Thukydides. Därigenom förvärfvade sig N. djup
inblick i antikens väsen. Af hans första filosofiska
lärare gjorde P. Wikner genom sin personlighet
ett outplånligt intryck på honom, S. Kibbing
verkade formellt genom sitt logiska skarpsinne och
sin eristik, men K. Y. Sahlin blef afgörande för
utbildningen af N:s första filosofisk-vetenskapliga
uppfattning, som blef bo-strömianismen i den form,
den fått genom Sahlin. I den Sahlinska filosofien
har för N:s utveckling varit af särskild betydelse
åsikten, att mångfald alltid innebär motsats, den
vishet och den rika och sanna humanitet, som lefva
i Sahlins etik, stödd, som den är, på en enastående
systematisk uppfattning af viljelifvet, den sällsynt
skarpsinniga utredningen af grundformerna i logiken
samt slutligen samhälls- och statslärans utrensning
från den månghöfdade personlighetshierarkien. Som
litterärt uttryck för den första filosofiska
ståndpunkten är att nämna doktorsaf handlin
gen. Sahlin betydde emellertid för N. ej blott det
bästa vetenskapliga fördjupandet af boströmianismen,
utan äfven en impuls att gå utöfver densamma. Trots
all sin kritiska universalitet gick Sahlin aldrig
till en djupare granskning af Boströms metafysiska
förutsättningar. Till en sådan drefs däremot N. vid
ett kritiskt uttänkande af konsekvenserna. Vägen gick
då, under bestämdt inflytande från E. 0. Burman,
tillbaka till Kant och Fichte, hvilkas läror
N. under senare delen af 1880-talet själfständigt
genomtänkte. Själfva springkällan till sin egen nya,
antiintellektualistiska och antinatura-listiska
filosofi träffade N. därvid i Kants subjek-tivering
af kunskapen till ett betraktelsesätt "als ob"
samt i dennes och framför allt i Fichtes lära om
det praktiska förnuftets primat. - Vid sidan af
studiet af den kritiska filosofien egnar N. ingående
uppmärksamhet åt empirismen hos Spencer, hvars etik
han gjort till föremål för kritisk undersökning
i afh. Grunddragen af H. Spencers sedelära
(1889). Fullföljandet af de kritiska tankarna ledde
till ett vidsträckt studium af kunskapsteoretiskt
intresserade naturforskare, såsom Helmholtz,
Dubois-Reymond, Mach m. fl. Eesultaten af alla
dessa forskningar föreligga i Om natursammanhang och
frihet (1895) och Hvad innebär en modern ståndpunkt
i -filosofien? (1898). Den förra afhand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
