Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 67-68 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noter (af lat. nota . se d. o.), mus., de musikaliska skriftecknen - Notera (lat. notare), anteckna - Notes and queries, engelsk veckotidskrift - Notetur nomen, lat., namnet bör antecknas. - Notfräs, mek. tekn. Se Fräs, sp. 44. - Nothklippen, ty., num. Se Klipping, sp. 301. - Nothnagel, Hermann, tysk läkare - Nothofagus, bot. Se Eldslandet, sp. 177. - Notholmen. Se Kastellholmen. - Nothomb, Jean Baptiste, baron, belgisk statsman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inskränktare mening endast den sistnämnda
formen. Antikens greker använde bokstäfver i
olika variationer, stående, liggande, omvända,
halfverade o. s. v. Romarna nyttjade likaledes
bokstäfver, men ordnade, icke efter tetrakord,
utan efter skala i alfabetisk följd. Den romerske
statsmannen och filosofen Boëthius (d. 525
e. Kr.) brukade de femton första bokstäfverna i
latinska alfabetet. Sedermera inskränktes dessa
till sju eller åtta, som, äfven sedan de upphört
att vara tecken för tonerna, fortfarande, och i
de germanska länderna ännu i dag, nyttjades som
namn på dem (medan man i de romanska länderna
och England använder solmisationsstafvelserna
som namn på tonerna). Bokstäfver såsom tontecken
fingo f. ö. användning i de s. k. "tabulaturerna"
för luta och orgel (se Tabulatur) äfvensom i
den moderna "solfametoden" (se d. o.). – Siffror
begagnades likaledes i lutetabulaturen, dessutom
som förkortningsskrift i generalbasen
(se Besiffring) och harmoniläran, hvarjämte
man med dem i nyare tid ofta försökt bilda en
lättare dilettantisk tonskrift på principer, som
likna solfametodens. – Redan hebréerna använde ett
accentsystem, till utseendet liknande de i medeltiden
(omkr. 500-talet) uppkomna "neumerna", som, bestående
af punkter samt krokiga och vridna figurer, genom
sin ställning ofvanför texten skulle antyda den
ungefärliga tonhöjden (se Neumer). Denna obestämda
tonhöjd fixerades närmare, då man (på 900-talet)
tvärs igenom neumerna drog en röd horisontallinje,
representerande tonen f, och sedermera därofvan en
gul linje, föreställande tonen c¹, hvilka bokstäfver
sattes framför strecken och sålunda gåfvo upphof åt
våra klaver (se Klav). Strecken ökades i förra
hälften af 1000-talet (genom Guido Aretino) till
fyra, såsom ännu brukas i den gregorianska koralen,
eller fem, såsom i vårt vanliga notplan. Ännu flera
streck försöktes äfven, och Hucbald (d. omkr. 930)
skref mellan dem, i st. f. neumer, själfva texten,
hvars stafvelser sålunda blott genom olika plats
fingo sin olika tonhöjd, ett försök, som dock ej
vann efterföljd. – Neumerna fixerade ej tonernas
tidslängd i förhållande till hvarandra. Då detta
i den kontrapunktiska (flerstämmiga) musiken blef
nödvändigt, fingo noterna regelbunden gestalt och
afmätt värde: maxima, longa, brevis, semibrevis,
minima m. fl. rytmiska notvärden, af hvilka hvart
och ett hade två eller tre gånger större tidsvärde än
det följande (se Mensuralmusik). Dessa noter voro i
början svarta, blandade med röda; senare (omkr. 1440)
gjordes de hvita, blandade med svarta för mindre
tidsvärden, såsom ännu i dag sker. Semibrevis var
den enhet, efter hvilken man takterade; och när
därför omsider taktstrecken infördes (omkr. 1600),
öfvergick semibrevis till vår nuv. heltaktsnot (i
engelskan bibehåller denna ännu sitt ursprungliga
namn). Äfven våra paustecken äro hämtade från
mensuralmusiken, likaså sättet att låta en punkt
förlänga en föregående not med hälften af dess värde
(dock hade punkten i mensuralmusiken äfven andra,
mera invecklade uppgifter). Trippelrytmen kallades
"perfekt" och företecknades med en cirkel eller
siffran 3. Den jämna rytmen kallades "imperfekt"
och företecknades med en halfcirkel eller siffran
2. Trean använda vi ännu såsom täljare i bråk, som
beteckna ojämn

rytm (3/2, 3/4 o. s. v.); halfcirkeln har öfvergått till
vårt

C

-tecken för hel (4/4-) takt. En genomstreckad
halfcirkel minskade notvärdena till hälften, såsom
ännu sker i "allabrevetakten". Klaverna användes
mera mångfaldigt än nu, i det g-klaven sattes ej
blott, såsom nu, på den andra linjen, utan äfven
på den första (fransk violinklav), c-klaven ej
blott på första, tredje och fjärde linjerna,
utan äfven på andra (mezzosopranklav) och femte
(kontratenorklav), f-klaven ej blott på fjärde
linjen, utan äfven på tredje (barytonklav) och
femte (kontrabasklav). Försättningstecken träffas
redan före Guido Aretino med namn af b rotundum
(♭) och b quadratum (♮). Kors eller höjningstecken
förekommer ej före 1200-talet och då i form af
dubbelkors. Tillfälliga höjningar eller sänkningar
inuti ett tonstycke antyddes emellertid fordom sällan
i noterna, utan öfverlämnades åt sångarens omdöme,
såsom ännu sker i påfliga kapellet. Tempoanvisningar
och dynamiska tecken voro i allmänhet okända för
tonsättarna ännu på 1400-talet. Runda nothufvud
utträngde först på 1700-talet de fyrkantiga. De nu
brukliga notvärdena, bestämda som en heltakt eller
som bråkdelar däraf, äro: dubbel helnot (

=

), helnot
(

o

), halfnot (

o|

), fjärdedel (♩), åttondel (♪),
sextondel (

•=

), trettitvåendel (

•=-

), sextifjärdedel (

•==

). I
nottecknet för t. ex. en åttondel skiljer man på
nothufvudet, halsen och fanan. – Litt.:
Riemann, "Notenschrift und notendruck" (1896), och
Gasperini, "Storia della semiografia musicale" (1904). –
Jfr Nottryck.

^{A. L.}*

Notera (lat. notare), anteckna, uppskrifva; bokföra;
uppgifva pris. – Notering, hand., prisuppgift, pris;
officiell uppgift om varors eller värdepappers för dagen gällande pris
å börsen (börsnotering, kursnotering). Jfr Börs, sp. 905,
och Kurs, sp. 323.

Notes and queries [nåu’ts ənd kωiə’riṡ], engelsk
veckotidskrift, som 1849 uppsattes af William
John Thoms (förste utgifvare) och John Bruce. Den
innehåller en mängd smärre uppsatser och notiser,
ofta lämnade som svar på insända spörsmål, rörande
litterära, filologiska, historiska, arkeologiska
m. fl. ämnen. Utgifvare är sedan 1883 Joseph Knight.

Notetur nomen, lat., namnet bör antecknas.

Notfräs, mek. tekn. Se Fräs, sp. 44.

Nothklippen, ty., num. Se Klipping, sp. 301.

Nothnagel [nåt-], Hermann, tysk läkare, f. 1841,
d. 1905, med. doktor 1863, blef professor i Freiburg
1872, i Jena 1874 och i Wien 1882. Utom en stor mängd
smärre afhandlingar utgaf N.
Handbuch der arzneimittellehre (1870; flera uppl.),
Topische diagnostik der gehirnkrankheiten (1879) och
Beiträge zur physiologie und pathologie des darmes (1884).
Sedan 1894 utgaf han som hufvudredaktör en stort anlagd
"Handbuch der speziellen pathologie und therapie" (24 bd),
i hvilken han själf bearbetade tarmens och bukhinnans
sjukdomar (2:a uppl. 1903).

^{R. T–dt.}

Nothofagus, bot. Se Eldslandet, sp. 177.

Notholmen. Se Kastellholmen.

Nothomb [nåtå’], Jean Baptiste, baron,
belgisk statsman, f. 3 juli 1805 i Luxemburg, d.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>