inskränktare mening endast den sistnämnda formen. Antikens greker använde bokstäfver i olika variationer, stående, liggande, omvända, halfverade o. s. v. Romarna nyttjade likaledes bokstäfver, men ordnade, icke efter tetrakord, utan efter skala i alfabetisk följd. Den romerske statsmannen och filosofen Boëthius (d. 525 e. Kr.) brukade de femton första bokstäfverna i latinska alfabetet. Sedermera inskränktes dessa till sju eller åtta, som, äfven sedan de upphört att vara tecken för tonerna, fortfarande, och i de germanska länderna ännu i dag, nyttjades som namn på dem (medan man i de romanska länderna och England använder solmisationsstafvelserna som namn på tonerna). Bokstäfver såsom tontecken fingo f. ö. användning i de s. k. "tabulaturerna" för luta och orgel (se Tabulatur) äfvensom i den moderna "solfametoden" (se d. o.). -- Siffror begagnades likaledes i lutetabulaturen, dessutom som förkortningsskrift i generalbasen (se Besiffring) och harmoniläran, hvarjämte man med dem i nyare tid ofta försökt bilda en lättare dilettantisk tonskrift på principer, som likna solfametodens. -- Redan hebréerna använde ett accentsystem, till utseendet liknande de i medeltiden (omkr. 500-talet) uppkomna "neumerna", som, bestående af punkter samt krokiga och vridna figurer, genom sin ställning ofvanför texten skulle antyda den ungefärliga tonhöjden (se Neumer). Denna obestämda tonhöjd fixerades närmare, då man (på 900-talet) tvärs igenom neumerna drog en röd horisontallinje, representerande tonen f, och sedermera därofvan en gul linje, föreställande tonen c¹, hvilka bokstäfver sattes framför strecken och sålunda gåfvo upphof åt våra klaver (se Klav). Strecken ökades i förra hälften af 1000-talet (genom Guido Aretino) till fyra, såsom ännu brukas i den gregorianska koralen, eller fem, såsom i vårt vanliga notplan. Ännu flera streck försöktes äfven, och Hucbald (d. omkr. 930) skref mellan dem, i st. f. neumer, själfva texten, hvars stafvelser sålunda blott genom olika plats fingo sin olika tonhöjd, ett försök, som dock ej vann efterföljd. -- Neumerna fixerade ej tonernas tidslängd i förhållande till hvarandra. Då detta i den kontrapunktiska (flerstämmiga) musiken blef nödvändigt, fingo noterna regelbunden gestalt och afmätt värde: maxima, longa, brevis, semibrevis, minima m. fl. rytmiska notvärden, af hvilka hvart och ett hade två eller tre gånger större tidsvärde än det följande (se Mensuralmusik). Dessa noter voro i början svarta, blandade med röda; senare (omkr. 1440) gjordes de hvita, blandade med svarta för mindre tidsvärden, såsom ännu i dag sker. Semibrevis var den enhet, efter hvilken man takterade; och när därför omsider taktstrecken infördes (omkr. 1600), öfvergick semibrevis till vår nuv. heltaktsnot (i engelskan bibehåller denna ännu sitt ursprungliga namn). Äfven våra paustecken äro hämtade från mensuralmusiken, likaså sättet att låta en punkt förlänga en föregående not med hälften af dess värde (dock hade punkten i mensuralmusiken äfven andra, mera invecklade uppgifter). Trippelrytmen kallades "perfekt" och företecknades med en cirkel eller siffran 3. Den jämna rytmen kallades "imperfekt" och företecknades med en halfcirkel eller siffran 2. Trean använda vi ännu såsom täljare i bråk, som beteckna ojämn rytm (3/2, 3/4 o. s. v.); halfcirkeln har öfvergått till vårt

C

-tecken för hel (4/4-) takt. En genomstreckad halfcirkel minskade notvärdena till hälften, såsom ännu sker i "allabrevetakten". Klaverna användes mera mångfaldigt än nu, i det g-klaven sattes ej blott, såsom nu, på den andra linjen, utan äfven på den första (fransk violinklav), c-klaven ej blott på första, tredje och fjärde linjerna, utan äfven på andra (mezzosopranklav) och femte (kontratenorklav), f-klaven ej blott på fjärde linjen, utan äfven på tredje (barytonklav) och femte (kontrabasklav). Försättningstecken träffas redan före Guido Aretino med namn af b rotundum (♭) och b quadratum (♮). Kors eller höjningstecken förekommer ej före 1200-talet och då i form af dubbelkors. Tillfälliga höjningar eller sänkningar inuti ett tonstycke antyddes emellertid fordom sällan i noterna, utan öfverlämnades åt sångarens omdöme, såsom ännu sker i påfliga kapellet. Tempoanvisningar och dynamiska tecken voro i allmänhet okända för tonsättarna ännu på 1400-talet. Runda nothufvud utträngde först på 1700-talet de fyrkantiga. De nu brukliga notvärdena, bestämda som en heltakt eller som bråkdelar däraf, äro: dubbel helnot (

=

), helnot (

o

), halfnot (

o|

), fjärdedel (♩), åttondel (♪), sextondel (

•=

), trettitvåendel (

•=-

), sextifjärdedel (

•==

). I nottecknet för t. ex. en åttondel skiljer man på nothufvudet, halsen och fanan. -- Litt.: Riemann, "Notenschrift und notendruck" (1896), och Gasperini, "Storia della semiografia musicale" (1904). -- Jfr Nottryck. ^{A. L.}* Notera (lat. notare), anteckna, uppskrifva; bokföra; uppgifva pris. -- Notering, hand., prisuppgift, pris; officiell uppgift om varors eller värdepappers för dagen gällande pris å börsen (börsnotering, kursnotering). Jfr Börs, sp. 905, och Kurs, sp. 323. Notes and queries [nåu'ts ənd kωiə'riṡ], engelsk veckotidskrift, som 1849 uppsattes af William John Thoms (förste utgifvare) och John Bruce. Den innehåller en mängd smärre uppsatser och notiser, ofta lämnade som svar på insända spörsmål, rörande litterära, filologiska, historiska, arkeologiska m. fl. ämnen. Utgifvare är sedan 1883 Joseph Knight. Notetur nomen, lat., namnet bör antecknas. Notfräs, mek. tekn. Se Fräs, sp. 44. Nothklippen, ty., num. Se Klipping, sp. 301. Nothnagel [n<over>å</over>t-], Hermann, tysk läkare, f. 1841, d. 1905, med. doktor 1863, blef professor i Freiburg 1872, i Jena 1874 och i Wien 1882. Utom en stor mängd smärre afhandlingar utgaf N. Handbuch der arzneimittellehre (1870; flera uppl.), Topische diagnostik der gehirnkrankheiten (1879) och Beiträge zur physiologie und pathologie des darmes (1884). Sedan 1894 utgaf han som hufvudredaktör en stort anlagd "Handbuch der speziellen pathologie und therapie" (24 bd), i hvilken han själf bearbetade tarmens och bukhinnans sjukdomar (2:a uppl. 1903). ^{R. T--dt.} Nothofagus, bot. Se Eldslandet, sp. 177. Notholmen. Se Kastellholmen. Nothomb [nåt<over>å</over>'], Jean Baptiste, baron, belgisk statsman, f. 3 juli 1805 i Luxemburg, d.