två stora halföar. Den förra delas af Bero- l. Mac Cluer-viken i två mindre halföar, Berau i n. och Onin i s.; i denna senare intränger från s. Kamraubukten. Äfven på den sydöstra halfön finnas flera vikar (Milne-, Goodenough-, Collingwood- och Dyke Acland-vikarna), medan i öns centrala parti Huongolfen och Astrolabebay, båda på norra kusten, äro de viktigaste inskärningarna. Norra kusten från Kap d'Urville till East Cape är i allmänhet brant, ehuru på några ställen låga sumpkuster uppträda; äfven den sydvästra halföns södra kust är bergig och brant. Däremot är den öfriga delen af södra kusten låg, sandig eller träskartad, täckt af mangroveskogar. På den nordvästra halfön omväxla branta och låga strandpartier. Mycket talrika äro korallrefven på öns alla kuster, liksom på de kringliggande öarnas. Blott Arafurasjöns stränder sakna sådana, hvarjämte, då koraller ej kunna lefva i sött vatten, icke heller flodmynningarna äro spärrade genom korallref. -- Ön är mycket bergig. Så äro halföarna Berau (Arfakbergen, 2,740 m., m. fl.), och Onin genomdragna af bergskedjor. Dessa fortsättas i Charles Louis- och Sneeuwbergen, i västlig--östlig riktning (under 4° n. br.) från Kamrauviken till den inre, okända delen af ön med toppar af mer än 4,000 m. höjd (Wilhelmina 4,750, Carstensz kanske ännu högre) och sammanhänga sannolikt dels med bergskedjor i öns nordöstra (tyska) del (Viktor Emanuels-, Bismarcks-, Finisterre- och Gladstonebergen), hvilkas högsta toppar synas vara Hagen (3,000--4,000 m.) och Ottoberget i Bismarckskedjan (4,300 m., enl. andra öfver 5,000 m.), dels med den sydligare rad af berg, som genomgår den brittiska delen från gränsen mot det nederländska Guinea ända till East Cape, och som i följd från v. äro sir Arthur Gordon l. Musgrave-, Albert Viktor- (med Montrieff 4,000 m.), Albert och Owen Stanleybergen. I den sistnämnda kedjan, den högsta i östra delen af ön, ligga topparna Alb. Edward (3,990 m.) och Victoria (4,370 m.). I allmänhet äro bergen mycket branta och därför otillgängliga. De högsta topparna äro täckta af snö. -- Öns geologiska beskaffenhet är mycket ofullständigt eller alldeles icke känd. Stor utbredning ha de arkeiska bergarterna och paleozoiska skiffrar, kalk och sandsten jämte yngre vulkaniska bergarter samt upplyfta korallbankar. Några verksamma vulkaner äro ej kända på N., men

Fig. 1. Vulkanön Hansa vid Nya Guineas norra kust.

väl på öarna i dess närhet (se fig. 1). Af N:s floder känner man i regel blott mynningarna. Inom tyska området märkas Franziska och Markham, som falla ut i Huongolfen, Kabenau och Gogol i Astrolabebay samt Ramu l. Ottilien (500 km.) och Kejsarinnan Augustas flod (se d. o.), den största på hela norra kusten; inom nederländska N. Amberno l. Rochussen på norra kusten samt Digoel, Iar och Ijkema på den södra; inom brittiska N. Fly l. Gower, öns största flod, segelbar för båtar 800 km. från mynningen. De segelbara floderna äro de enda vägarna till det inre af landet. -- Klimatet, kändt hufvudsakligen vid kusterna, är ett tropiskt hafsklimat. Norra kusten har en årsmedeltemperatur af 26,1°, den södra (Port Moresby) af 26,9°. Den varmaste månaden är på den förra mars (26,6°), på den senare dec. (28,2°), den kallaste är på båda kusterna aug. med 25,3° i medeltal. Lufttrycket är lågt; vindarna växla med årstiderna. Under maj--okt. (söderns vinter) blåser sydöstpassaden, som medför stark nederbörd för sydöstra kusten, under den öfriga delen af året (söderns sommar) blåser nordvästmonsunen, som medför regntid för de delar af ön, som äro utsatta för vinden, d. v. s. större delen af norra kusten och delar af den södra (äfven östra kusten af Papuagolfen). På denna sistnämnda kust råder under vinterhalfåret en torr tid, men på norra kusten regnar det året om, ehuru häftigast under den egentliga regntiden. Därför är nederbördsmängden störst på norra kusten: i Doréhamnen (vid Geelvink bay) 2,150 mm., i Hatzfeldhamnen 2,480 mm. och i Konstantin 2,960 mm. samt i bergen än mer (ända till 9,7 m.). Men äfven på slättbygden kan regnmängden undantagsvis stiga ända till 5--6 m. per år. Betydligt mindre nederbörd har södra kusten, Port Moresby t. ex. 126 cm. Verkligt torra områden finnas icke. En följd af den starka värmen och nederbörden är, att malarian rasar vid kusterna och stora sträckor af dessa äro alldeles obeboeliga för européer. Moskiter äro en landsplåga. -- Växt- och djurvärld. Kustområdet utgör en sammanhängande tropisk urskog, på de sumpigaste ställena, så långt in som det salta hafsvattnet når, mangroveskog, eljest en genom australiska växtformer utmärkt strandskog, rik på underskog, lianer och epifyter. Där bakom utbreder sig den mest yppiga tropiska löfskog, särdeles starkt utvecklad på bergsluttningarna med många arter af palmer (bl. a. kokos-) och olikartade löfträd, men med mindre underskog. En mängd trädlika ormbunkar förekommer öfverallt. Ofvanför 2,000 m. ö. h. bli träden mindre, koniferer och bambuarter talrikare; äfven klängväxterna aftaga (utom Calamus, rotting), lafvar bekläda trädens stammar, och marken betäckes af gräs upp till trädgränsen, som i Owen Stanleybergen ligger vid 3,500 m. ö. h. Floran på de höga bergen är mycket egendomlig med många erikacéer (särskildt många Rhododendron-arter), talrika kompositer, Epilobium, Parnassia, Pedicularis och andra europeiska släkten. Där i kustlandet regnmängden är mindre, utvecklas i st. f. skog grässlätter och eucalyptussavanner. I det hela står öns flora nära Sundaöarnas, men har i södra delen många australiska former. De vanliga tropiska näringsväxterna odlas. Bland inhemska gagnväxter märkas muskot, ris, yams och kautschukväxter. -- Däggdjursarterna äro ej talrika och afvikelserna från Australiens lätt betydliga: på marken lefvande känguruer äro fåtaliga, medan talrika på träden lefvande pungdjur förekomma; en myrpiggsvinsart