Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 139-140 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya Guinea

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

två stora halföar. Den förra delas af Bero-
l. Mac Cluer-viken i två mindre halföar, Berau
i n. och Onin i s.; i denna senare intränger från
s. Kamraubukten. Äfven på den sydöstra halfön finnas
flera vikar (Milne-, Goodenough-, Collingwood- och
Dyke Acland-vikarna), medan i öns centrala parti
Huongolfen och Astrolabebay, båda på norra kusten,
äro de viktigaste inskärningarna. Norra kusten från
Kap d’Urville till East Cape är i allmänhet brant,
ehuru på några ställen låga sumpkuster uppträda;
äfven den sydvästra halföns södra kust är bergig
och brant. Däremot är den öfriga delen af södra
kusten låg, sandig eller träskartad, täckt af
mangroveskogar. På den nordvästra halfön omväxla
branta och låga strandpartier. Mycket talrika
äro korallrefven på öns alla kuster, liksom på de
kringliggande öarnas. Blott Arafurasjöns stränder
sakna sådana, hvarjämte, då koraller ej kunna lefva
i sött vatten, icke heller flodmynningarna äro
spärrade genom korallref. – Ön är mycket bergig. Så
äro halföarna Berau (Arfakbergen, 2,740 m., m. fl.),
och Onin genomdragna af bergskedjor. Dessa fortsättas
i Charles Louis- och Sneeuwbergen, i västlig–östlig
riktning (under 4° n. br.) från Kamrauviken till den
inre, okända delen af ön med toppar af mer än 4,000
m. höjd (Wilhelmina 4,750, Carstensz kanske ännu
högre) och sammanhänga sannolikt dels med bergskedjor
i öns nordöstra (tyska) del (Viktor Emanuels-,
Bismarcks-, Finisterre- och Gladstonebergen), hvilkas
högsta toppar synas vara Hagen (3,000–4,000 m.) och
Ottoberget i Bismarckskedjan (4,300 m., enl. andra
öfver 5,000 m.), dels med den sydligare rad af berg,
som genomgår den brittiska delen från gränsen mot det
nederländska Guinea ända till East Cape, och som i
följd från v. äro sir Arthur Gordon l. Musgrave-,
Albert Viktor- (med Montrieff 4,000 m.), Albert
och Owen Stanleybergen. I den sistnämnda kedjan, den
högsta i östra delen af ön, ligga topparna Alb. Edward
(3,990 m.) och Victoria (4,370 m.). I allmänhet äro
bergen mycket branta och därför otillgängliga. De
högsta topparna äro täckta af snö. – Öns geologiska
beskaffenhet är mycket ofullständigt eller alldeles
icke känd. Stor utbredning ha de arkeiska bergarterna
och paleozoiska skiffrar, kalk och sandsten
jämte yngre vulkaniska bergarter samt upplyfta
korallbankar. Några verksamma vulkaner äro ej kända
på N., men

Fig. 1. Vulkanön Hansa vid Nya Guineas norra kust.

väl på öarna i dess närhet (se fig. 1). Af N:s floder
känner man i regel blott mynningarna. Inom tyska
området märkas Franziska och Markham, som falla ut
i Huongolfen, Kabenau och Gogol i Astrolabebay
samt Ramu l. Ottilien (500 km.) och Kejsarinnan
Augustas flod (se d. o.), den största på hela norra
kusten; inom nederländska N. Amberno l. Rochussen
på norra kusten samt Digoel, Iar och Ijkema på den
södra; inom brittiska N. Fly l. Gower, öns största
flod, segelbar för båtar 800 km. från mynningen. De
segelbara floderna äro de enda vägarna till det
inre af landet. – Klimatet, kändt hufvudsakligen vid
kusterna, är ett tropiskt hafsklimat. Norra kusten
har en årsmedeltemperatur af 26,1°, den södra (Port
Moresby) af 26,9°. Den varmaste månaden är på den
förra mars (26,6°), på den senare dec. (28,2°),
den kallaste är på båda kusterna aug. med 25,3°
i medeltal. Lufttrycket är lågt; vindarna växla
med årstiderna. Under maj–okt. (söderns vinter)
blåser sydöstpassaden, som medför stark nederbörd
för sydöstra kusten, under den öfriga delen af
året (söderns sommar) blåser nordvästmonsunen,
som medför regntid för de delar af ön, som äro
utsatta för vinden, d. v. s. större delen af norra
kusten och delar af den södra (äfven östra kusten af
Papuagolfen). På denna sistnämnda kust råder under
vinterhalfåret en torr tid, men på norra kusten regnar
det året om, ehuru häftigast under den egentliga
regntiden. Därför är nederbördsmängden störst på norra
kusten: i Doréhamnen (vid Geelvink bay) 2,150 mm.,
i Hatzfeldhamnen 2,480 mm. och i Konstantin 2,960
mm. samt i bergen än mer (ända till 9,7 m.). Men
äfven på slättbygden kan regnmängden undantagsvis
stiga ända till 5–6 m. per år. Betydligt mindre
nederbörd har södra kusten, Port Moresby t. ex. 126
cm. Verkligt torra områden finnas icke. En följd af
den starka värmen och nederbörden är, att malarian
rasar vid kusterna och stora sträckor af dessa äro
alldeles obeboeliga för européer. Moskiter äro en
landsplåga. – Växt- och djurvärld. Kustområdet utgör
en sammanhängande tropisk urskog, på de sumpigaste
ställena, så långt in som det salta hafsvattnet
når, mangroveskog, eljest en genom australiska
växtformer utmärkt strandskog, rik på underskog,
lianer och epifyter. Där bakom utbreder sig den
mest yppiga tropiska löfskog, särdeles starkt
utvecklad på bergsluttningarna med många arter af
palmer (bl. a. kokos-) och olikartade löfträd, men
med mindre underskog. En mängd trädlika ormbunkar
förekommer öfverallt. Ofvanför 2,000 m. ö. h. bli
träden mindre, koniferer och bambuarter talrikare;
äfven klängväxterna aftaga (utom Calamus, rotting),
lafvar bekläda trädens stammar, och marken betäckes af
gräs upp till trädgränsen, som i Owen Stanleybergen
ligger vid 3,500 m. ö. h. Floran på de höga bergen
är mycket egendomlig med många erikacéer (särskildt
många Rhododendron-arter), talrika kompositer,
Epilobium, Parnassia, Pedicularis och andra
europeiska släkten. Där i kustlandet regnmängden
är mindre, utvecklas i st. f. skog grässlätter och
eucalyptussavanner. I det hela står öns flora nära
Sundaöarnas, men har i södra delen många australiska
former. De vanliga tropiska näringsväxterna
odlas. Bland inhemska gagnväxter märkas muskot, ris,
yams och kautschukväxter. – Däggdjursarterna äro
ej talrika och afvikelserna från Australiens lätt
betydliga: på marken lefvande känguruer äro fåtaliga,
medan talrika på träden lefvande pungdjur förekomma;
en myrpiggsvinsart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>