kammaren 1873-75 tog han del i försvarsfrågans behandling, fasthållande vikton af stamtruppers bibehållande. I en skrift Om anfall och försvar (1887) framställde han allmänna principer för fäktning och krigföring. I yngre år var N. vitterlekare samt utgaf Harposlag (1846) och Johan Banér. Dikt i fem sånger (1848). Dalkarlasången, den genom O. Lindblads toner välkända sången "Jag vet ett land", diktades af N. 1840. - N:s son, Gustaf Adolf N., f. 14 aug. 1853 i Lund, blef öfverste och sekundchef vid Lifregementets husarer 1904 samt generalmajor och kavalleriinspektör (efter prins Karl) 1912. N., som 1887-96 var lärare vid ridskolan på Strömsholm, tog 1889 initiativet till bildandet af Svenska jockej-klubben och var dess förste sekreterare. 2. Johan Axel N., den föregåendes kusin, filosof, universitetslärare, f. 20 maj 1821 i Stockholm, d. 24 febr. 1899 i Lund, blef 1839 student i Uppsala, 1851 filos, doktor och 1852 docent i filosofiens historia vid Uppsala universitet. 1853 utnämndes han till adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi vid högskolan i Lund och förestod från nov. s. å. professuren i praktisk filosofi där samt var 1856-86 ord. innehafvare af densamma. Han var led. af Fysiogr. sällsk. i Lund (1878), af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (s. å.) och af Vet. akad. (1879); han promoverades vid Köpenhamns universitets jubelfest 1879 till hedersdoktor i juridiska fakulteten. 1876 erhöll han af Svenska akad. Karl Johans pris för utmärkta litterära förtjänster. - Som tänkare tillhör N. den boströmska skolan. Genom flera värderika mindre uppsatser, hufvudsakligen på religionsfilosofiens och samhällslärans områden, har han sökt vidare utföra Boströms lära. Under begagnande af den boströmska filosofiens resurser har han äfven i religiöst afseende sökt verka för en enligt hans åsikt högre uppfattning af kristendomen än statskyrkans, därvid i mycket anslutande sig till sin lärares tankegång i dennes "Anmärkningar om helfvetesläran". Det är dock hufvudsakligen lärorna om treenigheten och Kristi gudom, mot hvilka han riktar sina angrepp. Inom samhällsläran är hans viktigaste arbete, Om statsmaktens grund och väsende, en förträfflig öfversikt af den filosofiska statslärans historia, den nära nog enda i vår litteratur. Den blef dock ej fullbordad (h. I utkom 1864, ny, tillökad uppl. 1882). Bland smärre skrifter af N. må vidare nämnas Om straffrätten (1852; 3:e uppl., Om statens straffrätt, 1879), Är en practisk philosophi möjlig efter Hegels verldsåsigt? (1855; 2:a uppl. 1856; öfv. på da. 1855), Trenne religionsphilosophiska uppsatser (1874; innehållande de redan förut publicerade uppsatserna Om den religiösa tron och retandet, Theodor Parker och den religiösa frågan samt Striden om Christi gudom mellan V. Rydberg och biskop Beckman) samt Tränne uppsatser om den boströmska filosofien (1885). Sin ojämförligt största betydelse eger emellertid N. som den svenska filosofiens häfdatecknare. Redan tidigt synes det ha varit hans afsikt att fylla bristen på en fullständig litterär framställning af den boströmska filosofien. Under förberedelserna till detta arbete leddes han emellertid till studiet af den föregående svenska filosofien, och resultatet blef hans stora verk Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet, framställd i sitt sammanhang med filosofiens allmänna utveckling (2 dlr, 1873-81, l:a afd. af 3:e delen 1886, 2:a afd. däraf 1888-93, l:a afd. af 4:e delen 1895). I detta arbete söker N. uppvisa, att den svenska filosofien, trots sin nära förbindelse med den tyska, dock har själfständig karaktär och själfständig utveckling. Utmärkande för densamma är enligt N. dess afgjorda benägenhet att tränga fram till en rent osinnlig verklighet som den sinnligas grund och att i sammanhang därmed, under opposition mot den samtida tyska filosofiens panteism, söka lägga grunden till en vetenskaplig teism samt vetenskapligt bevisa människans frihet och odödlighet. I sin mest fulländade form framträder visserligen detta sträfvande hos Boström, men ansatser i samma riktning finner N. redan hos föregångarna, företrädesvis Biberg, Grubbe och Geijer. - Utmärkande för alla N:s arbeten i formellt afseende är det stilistiska mästerskap, hvaraf han i hög grad var i besittning och hvilket gjorde hans för fackmannen så värderika skrifter njutbara äfven för en större allmänhet. Till kännedomen om den svenska filosofien bidrog N. äfven genom att utge "Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval" (I- VII, 1876-84; de tre sista banden i förening med R. Geijer). 2. L. H. Å.* Nyblom. 1. Karl (Carl) Rupert N., universitetslärare, konstkännare, skald, f. 29 mars 1832 i Uppsala, d. 30 maj 1907 i Stockholm, var son af en finskfödd skräddarmästare och rådman, som intog en aktad ställning bland universitetsstadens borgerskap. N. fick egna sig åt studier och väckte redan som gymnasist i Uppsala katedralskola uppmärksamhet för sin skicklighet i som författare af latinsk vers. Han blef 1850 student, erhöll genom filosofen Boströms bemedling kondition hos bruksegaren Rönnqvist på Åkers bruk, där särskildt värdinnan, en dotter af P. Westerstrand, främjade den begåfvade studentens vittra och musikaliska utveckling. Särskildt grundlades då N:s rika musikaliska bildning. Under informatorstiden på Åker vann han ock sin första framgång, då han 1853 erhöll Svenska akad:s andra pris för dikten Arion, efter förord af Atterbom och B. E. Malmström. 1854-56 beredde han sig i Uppsala till filosofiska graden och promoverades 1857 till filos, doktor efter att ha försvarat en afh. Om det komiska och dess förhållande till humorn samt blef lä-