Allmänt odlas potatis, foderrofvor, ärter, lin och humle, på sina ställen foder, morötter och hvitbetor. Ängsskötseln är mindre framstående än åkerbruket, men har på senare år mycket förbättrats. -- Den vilda djurvärlden har mycket förändrats genom människans inverkan. I lundar finnas många sångfåglar (näktergal, sommargylling), ekorrar äro vanliga i skogarna och åkersorkar på fälten. Harar och räfvar finnas ännu rätt talrikt, ehuru de äro föremål för ifrig jakt. Loar ser man mera sällan, och de stora rofdjuren kunna nästan sägas vara utrotade. Älgar ha däremot blifvit mycket allmänna och göra på sina ställen betydande skador. Sedan man fått tillfälle att jaga dem, ha de dock åter minskats. I skärgården finnas ännu uttrar, och sälen gör där skada på fisket. Där ge äfven hafsörnar, fiskgjusar, måsar, ejdrar och en mängd änder och vadare lif åt naturen. Af andra vilda fåglar må nämnas hök, kråka, trana, tjäder, orre och järpe. -- I skärgården utgör fisket (i synnerhet strömmingsfiske och hvassbuksfångst) förnämsta, att ej säga enda inkomstkällan. I Kymmeneälf fiskas mycket lax. Ål, lake, torsk, gädda, braxen, sik, abborre och gös äro allmänna, den sistnämnda dock blott i vissa delar af östra skärgården samt i sjöar och träsk. På kräftor ha de flesta åar och bäckar i landskapet fordom haft öfverflöd, men numera har antalet af dessa skaldjur begynt att betänkligt minskas till följd af kräftpest, ifrig fångst samt export i massor till Petersburg. N., hvars västra del fordom bildade ett slottslän under det i närheten af Ekenäs belägna Raseborg och hvars östra del, det s. k. Borgå län, stundom var lagd under slottshöfdingen i Tavastehus, stundom under den i Viborg och någon tid äfven jämte Raseborgs och Tavastehus län lydde under höfdingen i Äbo, blef 1640 ett särskildt höfdingdöme under benämningen Nylands län, med Helsingfors till residensstad. Men redan 1648 förenades största delen af N. med Tavastehus län. Af landskapets östligaste socknar jämte angränsande delar af Tavastland och Savolaks bildades Kymmenegårds län. Genom freden i Åbo 1743 kom den del af N., som ligger ö. om Kymmeneälf, under rysk spira och har sedan dess tillhört Viborgs län, jämte hvilket den 1811 återförenades med det öfriga Finland. Vid länsregleringen 1831 skildes N:s och Tavastehus län, och landskapet N. utgör nu (med undantag af den viborgska länsdelen samt den med Åbo län förenade nyländska andelen af Kisko socken) jämte de tre tavastländska socknarna Orimattila, Iittis och Jaala N:s län. Landskapets vapen (som äfven är länets) framställer en gyllene båt mellan två silverströmmar i blått fält. Skölden betäckes af en greflig krona. I administrativt afseende indelas N. i 4 härad: Raseborgs med fyra länsmansdistrikt, Lojo med sex, Helsinge härad med sju och Pernå härad, af hvars sju länsmansdistrikt de tre norra dock höra till Tavastland. De fyra östligaste socknarna bilda jämte utöarna Hogland och Tytterskär samt tre till Karelen hörande socknar Kymmene härad af Viborgs län. Den nyländska delen af Kisko socken, det s. k. Kisko bol, tillhör Halikko härad af Åbo län. I judiciellt hänseende lyder landskapet under Åbo hofrätt, med undantag af viborgska länsdelen, som bildar två tingslag af Kymmene domsaga under Viborgs hofrätt. De under Åbo hofrätt lydande nyländska domsagorna äro Raseborgs med fyra tingslag, Lojo med tre, Helsinge med fyra, Borgå med tre, Mäntsälä med tre, af hvilka två nyländska, och Iittis äfvenledes med tre, af hvilka två äro nyländska. I ecklesiastikt afseende är N. deladt mellan Borgå och Nyslotts stift. Till det förra höra Borgå domprosteri samt Helsingfors, Raseborgs, Lojo, Tusby och Iittis prosterier, till det senare Fredrikshamns prosteri. De tre sistnämnda innehålla delar äfven af andra landskap. N:s folkmängd utgjorde 1911 403,116 pers., hvaraf 179,610 voro bosatta i landskapets sju städer: Hangö, Ekenäs, Helsingfors, Borgå, Lovisa, Kotka och Fredrikshamn. Med hänsyn till nationaliteten voro ungefär 37 1/2 proc. svenskar och 62 1/2 proc. finnar. Ett mindre antal ryssar och tyskar, bosatta förnämligast i Helsingfors stad, är icke inbegripet i dessa folkmängdsuppgifter. Den finska befolkningen utgöres af tavaster, men har genom uppblandningen och den täta beröringen med sina svenska grannar förändrat en stor del af sina ursprungliga karaktärsdrag, blifvit rörligare och mera praktisk än de egentlige tavasterna. Finnarna inneha i regel upplandet, svenskarna kustsocknarna och skärgården. Den svenska befolkningen utmärker sig för hurtigt och lifligt lynne, raskhet och större ifver, men mindre uthållighet i arbetet än finnarna. Dess utseende är detsamma, som i allmänhet kännetecknar den svenska folkrasen: längd oftare öfver än under medelmått, smärt, men kraftig växt, ljust eller brunt hår, blå eller grå ögon och rödlett hy. Hos bägge folkstammarna, men i synnerhet hos svenskarna, finner man städadt skick, hyfsade seder, sinne för snygghet och prydlighet så inom- som utomhus och en ej ringa grad af själfkänsla. Folkbildningen innehar en aktningsvärd ståndpunkt. Svenska folkhögskolor finnas i Pojo, Ingå (Vestankvarn), Esbo (Finns), Helsingfors, Borgå och Pernå; finska i Vichtis, Thusby, Sörnäs, Sippola och Vederlaks. I Malm nära Helsingfors finnes en svensk "folkakademi". Fornforskningen (Atlas öfver Finland 1910) lär oss tills vidare, att bosättningen åtminstone i västra N. under stenåldern egt rum från Uppland. I östra N. har den måhända egt rum från Karelen. Södra Tavastlands inbyggare hade längs de östnyländska åarna och floderna förbindelse med hafskusten. Äfven under bronsåldern synes åtminstone västra N. haft en skandinavisk befolkning. Efter bronsåldern synes N. ha blifvit affolkadt. Under den yngre järnåldern rådde tavasterna om de nyländska jaktmarkerna och drogo sina nät vid kusten. Den svenska bosättningen i N. skulle efter bristen på karakteriserande fornfynd att döma ha egt rum först efter vikingatiden. Det må påpekas, att enligt uppgift af biskop Mikael Agricola (d. 1557) på hans tid den sägen var gängse, att N:s svenska befolkning härstammade från Gottland. Det svenska folkspråket i N. skiljer sig från högsvenskan genom många egendomligheter, af hvilka de flesta känneteckna äfven Egentliga Finlands svenska folkmål (utom de västligaste) och en