stor del Finlands och Östersjöprovinsernas i gemen. Liksom alla dessa mål öfverensstämmer det nära med dialekterna i det nordligare Sverige. Ett skiljemärke mellan det och nästan alla de öfriga är, att det saknar det s. k. tjocka l-ljudet (t. ex. i blå, tala), som det låtit sammanfalla med vanligt l. Få svenska dialekter kvarstå i så många afseenden som nyländskan på en ålderdomligare ståndpunkt än högsvenskan. Bl. a. ha de gamla diftongerna äi, öy, öu icke sammandragits till enkla vokaler, t. ex. stäin, sten, öy, ö, sköut, sköt. Långt e kvarstår som sådant, utan öfvergång till ä, t. ex. knē, knä. Kort i har icke blifvit e framför en kort konsonant, som slutar ordet eller efterföljes af a, t. ex. tīn, tenn, lĭga, legat. Kort a har aldrig utvecklats till å framför ng, ld, nd, mb, t. ex. langer, lång, hald, hålla, standar, uppståndare, vamb, vom. Någon öfvergång af kort y till ö har icke egt rum framför r, ifall detta efterföljs af i eller j, t. ex. fȳri, före, myrjo, mörja. I svagt betonade stafvelser har i allmänhet öfvergång af i till e icke inträdt, t. ex. ludi, ludet, fallin, fallen, himil, himmel; icke heller har a i presensparticipets ändelse omedelbart efter vokal blifvit e, t. ex. roandist, roende. Främmande för nyländskan är vidare öfvergången af g till ng-ljud framför n och till j efter l, r, hvarför t. ex. vagn, talg, sorg där uttalas med g-ljud; assimilationen af ng-ljud + g, ld och mb till ng-ljud, ll och mm i t. ex. ung, ung, keldo, källa, lamb, lamm; utvecklingen till sje-ljud af stj, skj och framför ”len” vokal stående sk, hvilka uppträda oförändrade eller (i vissa trakter) alla tre som stj, i t. ex. stjäla, stjäla, skjut, stjut, skjuta, skäid, stjäid, sked; bortfallandet framför v af h (som dock i stället blifvit k), t. ex. kväit, hvete. Nyländskan afspeglar jämte Egentliga Finlands mål trognare än någon annan svensk dialekt kvantitetsförhållandena i fornsvenskan. Den bevarar i olikhet med högsvenskan fortfarande kort vokal med följande kort konsonant i betonad stafvelse, såväl sluten som öppen, t. ex. hǒl, hål, bĭt, bett, găli, galen; lång vokal med följande lång konsonant, t. ex. kvētt, tvätta, klēdd, kläde; lång vokal med följande kort k, t, p i vissa ord, där detta efterföljts af stafvelsebildande n eller r, t. ex. sōkn, socken, nēter, nätter; lång vokal (annan än a, å) med följande kort m, t. ex. blōmo, blomma, līm, lim. En del pronomina och pronominala adverb, som i högsvenskan visa blott former på d-, utvecklade i obetonad ställning, förete i nyländskan former på t-, som fortsätta de ursprungliga betonade formerna, t. ex. tu, du, tätta, detta, tär, där. Ett p, som framför böjningsändelser på t- öfvergått till f, har icke som i högsvenskan blifvit återställdt under inflytande af öfriga böjningsformer, t. ex. släft, släppte, djuft, djupt; ett d eller b, som i pres. sing. af starka verb utvecklats mellan ll, nn, resp. m och ändelsen, har icke åter aflägsnats, t. ex. falder, faller, brinder, brinner, komber, kommer. Ord med ändelsevokalen u ha aldrig ersatt den genom o, t. ex. stuvur, stugor, ginum, genom. Ett par mycket ålderdomliga drag utmärker dessutom språket i vissa delar af Nyland. I östra delen kvarstår kort u framför kort, af a efterföljd konsonant och framför kk, tt, pp, där det i högsvenskan blifvit o (å), t. ex. knŭda, knåda, stukk, stock, luppo, loppa. Och i mellersta N. ha k, g icke ens i betonade stafvelser "förmjukats" framför "len" vokal och j, sålunda icke t. ex. i känn, känna, gift, gift, gjut, gjuta. -- Å andra sidan är dock nyländskan i många punkter oursprungligare än högsvenskan. Den ursprungliga språkformen har i den förändrats bl. a. genom öfvergång af kort a till ä framför kort, af u efterföljd konsonant, t. ex. lädur, lador; af kort u till öppet o framför n + konsonant, m + konsonant, dd och bb, t. ex. bronn, brunn, trombo, trumma, stobb, stubbe; af långt ä till e, t. ex. sed, säd, sete, säte; af förbindelsen arn till ån, t. ex. bån, barn; af kort ä till ö framför m, t. ex. skömmas, skämmas; af t till k framför v, t. ex. kviling, tvilling; af mn i ordslut till mm, t. ex. namm, namn. I svagt betonade stafvelser har en vokal, om den slutat ordet, i mycket stor utsträckning bortfallit, t. ex. dik, dike, hendren, händerna, låg (den, det, de), låga, ynger, yngre, slit, slita, bränd, brände, ill, illa. Likaså konsonanterna t, d, g, v, l, t. ex. biti, bitit, kalla, kallad, ja, jag, Gusta, Gustaf, sku, skulle. Hos mask. och fem. substantiv med ändeisen -e resp. -a i nom. sing. har denna i allmänhet blifvit ersatt genom den gamla genit., dat., ack. sing.-ändelsen -a resp. -u, -o, t. ex. bakka, backe, häku, haka, grimo, grimma. Mask. och fem. substantiv på lång vokal, hvilkas plur.-ändelse i högsvenskan är -r, ha ersatt den genom (den gamla best. plur.-) ändelsen -nar, t. ex. skonar, skor, tånar, tår. Hos de svaga verben har mask. och fem. sing. af pret. part. alternativt undanträngt dess öfriga former samt supinum; hos de starka neutr. sing. af pret. part. och supinum pret.-participets öfriga former; t. ex. kalla, kallade, byggd, byggt, byggda, bruti, bruten, brutna. I passivet ha verbens pret. ind. och supinum utvidgats med pret.-märket -t, som tillagts efter ändelsen -s; framför denna har i pret. ind. af de starka verben inskjutits ett i och i supinum af de svaga (utom l:a konj.) da, t. ex. kalladist, kallast, kallades, -ats, byggdist, byggdast, byggdes, byggts, barist, burist, bars, burits. Endast i de västligaste socknarna uppvisar nyländskan den för högsvenskan karakteristiska motsatsen mellan två olika tonfall; f. ö. har den antagit den s. k. finska betoningen. -- De för dialekten egendomliga dragen ha numera delvis utplånats genom inverkan af det bildade språket; i den östligaste delen af landskapet äro de bäst bibehållna, i den västligaste sämst. Litt.: A. O. Freudenthal, "Om svenska allmogemålet i Nyland" (i "Finska vet.-soc:s Bidrag", h. 15, 1870), H. Vendell, "Samlingar af ord ur nyländska allmogemålet" ("Nyland", I, 1884) och "Ordbok öfver de östsvenska dialekterna" (i "Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland", LXIV etc., 1904--07), O. F. Hultman, "De östsvenska dialekterna" (i "Finländska bidrag t. sv. språk- o. folklifsforskn.", 1894), och B. Hesselman, "Stafvelseförlängning och vokalkvalitet" (1902). A. O. F. (J. E. R. ) O. F. H. Nyland, municipalsamhälle i Ytterlännäs socken, Västernorrlands län (enl. k. br. 1 maj 1885 och 22 jan. 1897) samt hamn och lastageplats på högra stranden af Ångermanälfven och vid Härnösand--Sollefteå järnväg, 62 km. från Härnösand. 206 inv. (1912). Älfven är ofvanför N. på sina ställen